Guider om kultur och konst, evenemangstips och berättelser från staden.
I norr om Niğde, mellan Melendiz-slätten och Kappadokiens böljande dalgångar med sina unika klippformationer, ligger ett område med höjder som vid första anblicken bara verkar vara nakna kullar.
Några kilometer öster om distriktet Kaman, precis intill byn Çağırkan, reser sig en rund kulle upp ur slätten.
När någon besöker Batman, är det ofta ett specifikt namn som förknippas med staden, men bakom det namnet finns en historia som sträcker sig över mindre än ett århundrade.
När man går runt i renässanssalarna på europeiska museer och tittar noga på en tavla, eller på golvet framför en tron, ser man ofta en matta med blå och röda medaljonger eller en åttakantig stjärna.
På vägen från Uşak till Izmir, ungefär tjugofem kilometer väster om staden, ligger en plats som heter Güre. De runda kullarna som ligger längs med den smala dalen som bevattnas av floden Gediz, ser vid första anblicken ut som vanliga kullar.
Sivas-köket är en spegling av det centralanatoliska landskapet. Boskapen som betar på höjderna, fikonen som mognar i den karga höjden, stenugnarna och bergssaltet utgör grunden för denna matlagningstradition.
Om du ser en stor, ljusfärgad hund med en svart mask i ett fårbete i Sivas-regionen, är det troligtvis en kangalhund.
I Şanlıurfa, när man sätter sig ner vid bordet, finns det alltid en krydda i en mörk röd till lila färg som serveras tillsammans med brödet, kebaberna och köttbullarna. Lokalbefolkningen kallar den för "isot".
När du promenerar i Haleplibahçe-området i Şanlıurfa, känner du hur marken under dina fötter en gång var platsen för stora romerska bostäder, och i deras rum fanns det mattor gjorda av sten.
När man hör ordet "Erzincan" är en av de första sakerna som kommer i tankarna för många i landet en specifik sorts ost.
På vägen mellan Erzincan och Erzurum, ungefär 15 kilometer öster om staden, ser man en rund kulle som reser sig mitt i slätten.
Det är ovanligt att någon som besöker Çorum åker hem utan något. Ofta brukar man ta med sig en påse med "leblebi" (en sorts rostade kikärter).
Att få reda på namnet på en stad genom dess egna skrifter är ett av de mest spännande ögonblicken inom arkeologin. De två utgrävningsområdena i Çorum, Hattuşa i Boğazkale och Şapinuva i Ortaköy, gav oss just den upplevelsen.
I Ardahan kommer vintern tidigt och dröjer sig kvar länge. Det odlas inte mycket i åkrarna, men betesmarkerna är stora; därför består stadens matbord främst av vete, mjölk, kött och honung. Två av de mest kända rätterna på detta bord är anka och ost.
Tokat-kebaben serveras på en bricka, och varje del av brickan berättar en egen historia.
I Tokat trycks äpple- och druvmönster för hand på textilier som huvudscarvar, vävda tyger eller lakan.
När man vandrar i byarna i Rize ser man små, träkonstruktioner som står på fyra stolpar och är placerade precis intill husen. Vissa har utsmyckade balkar, medan andra har mörknade träplankor, och alla vittnar om ett hantverk som är över hundra år gammalt.
När man närmar sig Rize längs kustområdet är det inte själva havet som först fångar ens uppmärksamhet, utan snarare sluttningarna som reser sig precis bakom havet. Dessa sluttningar är täckta av täta rader av teplantager, som är noggrant beskurna och slingrar sig i vackra former.
Arslantepe, som ligger cirka sju kilometer nordost om Malatya, reser sig bland persikodlingarna i Orduzu. Vid första anblicken ser det ut som en vanlig kulle.
När man besöker Malatya under sommaren, känner man först staden genom dess doft. I början av juli skördas kärnjordarna från trädgårdarna och sprids ut på tak, innergårdar och åkrar, där solen mörknar frukten inom några dagar.
I Kastamonu börjar ofta en dag med en bulle, och den avslutas på eftermiddagen med en nybakad köttpizza från en stenhällugn. Emellanåt kan man äta en skiva lufttorkat kött, en skål med "tirit" (en sorts gryta) eller en portion surris.
Vägen som går från Kastamonu mot Sinop leder ner till en vidsträckt flodslätt när man närmar sig Taşköprü.
Konuralp, som ligger åtta kilometer norr om Düzce, ser vid första anblicken ut som en lugn stadsdel. Men under trädgårdarna, husen och de smala gränderna ligger en antik stad, vars namn har förändrats flera gånger under århundradena.
Det är lätt att hitta Düzce på kartan. Det är en liten provins som ligger mitt längs vägen mellan Istanbul och Ankara, och som bara berör Svarta havet genom kusten vid Akçakoca.
