Arkeologiska utgrävningar i Kalehöyük under fyrtio år.
Några kilometer öster om distriktet Kaman, precis intill byn Çağırkan, reser sig en rund kulle upp ur slätten.
Logga in för att gilla och betygsätta

Några kilometer öster om distriktet Kaman, precis intill byn Çağırkan, reser sig en rund kulle upp ur slätten. Denna kulle, som vid första anblicken kan verka som en vanlig höjd, är i själva verket en arkeologisk utgrävningsplats, en "höyük", som bär spår av bosättningar som byggts ovanpå varandra under tusentals år. Denna plats, känd som Kaman-Kalehöyük, har varit föremål för arkeologiska utgrävningar av japanska arkeologer sedan sommaren 1986, och varje år. Denna text handlar inte så mycket om att presentera själva utgrävningsplatsen eller det intilliggande museet, utan om berättelsen om denna långvariga utgrävning: hur den började, vad man letade efter, vad man har hittat hittills och hur den har utvecklats till en vetenskaplig anläggning mitt i slätten under fyrtio år. Berättelsen börjar med en inledande undersökning.
Berättelsen börjar i Tokyo. Enligt den egna beskrivningen av det japanska institutet för arkeologi i Anatolien, grundades Japan Middle East Culture Center i stadsdelen Mitaka i Tokyo i oktober 1979, baserat på en idé av prins Takahito Mikasa, för att bedriva forskning om Mellanöstern. År 1985 genomförde centret en inledande undersökning vid Kalehöyük. Den tjugusjunde rapporten från utgrävningsteamet beskriver hur man under denna första ytundersökning samlade in cirka 240 000 fynd, inklusive keramikkärl, järnslagg och liknande föremål. När en tiondel av de insamlade keramikkärlen undersöktes, konstaterades att kullens arkeologiska lager sträckte sig över en period av cirka 5 500 år. Den egentliga utgrävningen påbörjades ett år senare. Enligt informationen på institutets sida om Kalehöyük, utförde prins Mikasa, i egenskap av chef för centret, den första spadtaget år 1986, och arbetet har sedan dess pågått kontinuerligt. Under många år leddes utgrävningen av Dr. Sachihiro Omura. Utgrävningarna i Turkiet utförs med tillstånd från Ministeriet för Kultur och Turism, och varje säsong arbetar man tillsammans med en delegation som utses av ministeriet; delegationens säsongrapporter noterar varje år vilken museiintendent som ingår i delegationen.
Hur man "läser" en höyük.
Tiden läses från toppen till botten på en höyük. De nyaste bosättningarna finns högst upp, de äldsta längst ner. Utgrävningsteamet anger att platsens mått är 280 meter i diameter och 16 meter i höjd, vilket gör den till en medelstor höyük i anatoliska mått. Den ligger ungefär 100 kilometer sydost om Ankara, vid den gamla vägen mellan Ankara och Kayseri. Hittills har teamet identifierat fyra huvudarkologiska lager. Det översta, första lagret, tillhör osmanska perioden, det vill säga ungefär århundradena 1 Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:
"Norra utgrävningen" är till för att studera de djupa lagren i marken. "Södra utgrävningen" har öppnats för att få en bredare bild av bosättningsmönstren för alla kulturer som definierats i norr. Den ena fokuserar på djup, den andra på bredd. Ljus i mörkret.
En av de resultat som har gjort Kalehöyük känt inom arkeologin är kopplingen till järnåldern. Institutet påpekar att perioden från och med slutet av det hittitiska riket, det vill säga från 12:e till 8:e århundradet före Kristus, länge kallades "mörka åldern" eftersom man ansåg att den inte lämnade några betydande kulturella spår. Men i Kalehöyüks II-fas, som motsvarar början av denna period, upptäcktes successiva bosättningslager och en rik materiell kultur. Rapporten från den tjugofjärde säsongen beskriver delvis begravda konstruktioner, regelbundet placerade hål för stolpar och rum med rundade hörn i den södra utgrävningen. Samma rapport menar att den målade keramik som hittades i dessa lager kan vara nyckeln till att förstå den "mörka ålderns" kultur i anatolisk arkeologi. I lagren från det andra årtusendet kan man tydligt se en serie kulturer: först Asiens handelskolonier, sedan det gamla hittitiska riket, och slutligen det hittitiska imperiet. Rapporten från den tjugofemte säsongen beskriver en stenmur som är över tre meter hög och en grusbelagd väg från perioden med Asiens handelskolonier i den norra utgrävningen. Under samma säsong hittades guldföremål på en liten yta, och expeditionen tolkar denna plats som en verkstad. Järn och verkstäder.
Kalehöyüks lager bevarar inte bara byggnader utan också spår av produktion. Bland fynden som samlades in under den första ytanvändningsundersökningen fanns även järnslagg, och senare säsongsrapporter dokumenterar metallarbetet i detalj. Rapporten från den tjuguoåtta säsongen beskriver en fästning från den sena järnåldern, samt spår av eldstäder som placerats på samma plats om och om igen, slagg från kopparsmältning och stenkärl. Expeditionen drar slutsatsen att det i detta område av den norra utgrävningen fanns verkstäder från den sena järnåldern. Spår av det dagliga livet finns också bevarade i lagren. Samma rapport beskriver två rektangulära förråd med stenväggar i den södra utgrävningen. Det bekräftades att dessa byggnader, där vete hittades i botten under föregående säsong, var förråd. I samma lager hittades målad keramik dekorerad med stiliserade hjortmotiv. Hur en utgrävningssäsong går till.
Utgrävningsrapporterna berättar också om rytmen i en säsong. Arbetet börjar vanligtvis i slutet av juni eller i början av juli och fortsätter Idag ser de som betraktar högen på avstånd de långa, ljusa takstrukturerna, som utgör själva skyddet. Högen har också fotograferats från luften med hjälp av en digital kamera fäst vid en ballong. Ett institut i det öppna landskapet.
Kanske är det mest bestående resultatet av de fyrtio års utgrävningar anläggningen som byggdes intill högen. Det japanska Anatoliska arkeologiska institutet grundades i byn Çağırkan i maj 1998, som en del av det centrala kontoret i Tokyo. Enligt institutets beskrivning har arbetet under många år bedrivits i tillfälliga byggnader. Byggandet av den permanenta byggnaden påbörjades 2004; forskningsdelen slutfördes i september 2005, och konferens- och biblioteksdelen i september 2007. Konferenssalen har fått namnet efter den turkiska arkeologen Tahsin Özgüç, en nära vän till institutet. En artikel publicerad av Gonca Tunçbilek Dinçer från Nevşehir Hacı Bektaş Veli-universitetet år 2024 undersöker denna anläggning ur ett arkitektoniskt perspektiv. Enligt artikeln består campusområdet av ett museum, ett lager, institutet och bostadsbyggnader; institutdelen består av tre sammanlänkade åttkantiga byggnader, och föremålsförråden består av två L-formade byggnader som vetter mot dem. Forskningsdelen innehåller laboratorier, ett bibliotek, arbetsrum, ett fotocenter och en konferenssal. Institutets egen webbsida listar också områden som bevarande, arkeokemi, arkeobotanik, zooarkeologi och paleoekologi. De två andra delarna av anläggningen presenterar högens historia för allmänheten. Prins Mikasa-minnesparken, som öppnade 1993, och arkeologimuseet, som visar fynd från Kalehöyük, Yassıhöyük och Büklükale, utgör tillsammans med institutet ett enda kulturkomplex. Ministeriets museumportal beskriver att museet grundades i samarbete mellan de turkiska och japanska regeringarna och öppnade för allmänheten den 10 juli 2010. En utgrävning som fungerar som en skola.
Kalehöyük är inte bara en utgrävningsplats, utan också en skola. Institutet har som mål att utbilda unga forskare och att väcka intresse för historia och kulturarv, särskilt bland barnen i regionen. Under den tjugosjätte säsongen, parallellt med utgrävningen, organiserades en kurs för experter från museer i Turkiet, i samarbete med Japanstiftelsen och Ministeriet för kultur och turism. Under samma sommar genomfördes även fältkurser i arkeologi, zooarkeologi och arkeobotanik; deltagarna kom från Japan, Turkiet, USA, Polen och Australien. Institutet erbjuder varje sommar praktikprogram för studenter inom bevarande. År 2015 undervisade en expert från University of Queensland under en fyradagarskurs i arkeobotanik, där man lärde sig att identifiera spannmål, baljväxter och vilda frön med hjälp av exempel från Kalehöyük Under den första säsongen av utgrävningarna i Yassıhöyük hittades tegelväggar tillhörande en stor struktur, som var delvis bränd, under ett lager av bränt material. Enligt utgrävningsrapporten bevarar dessa väggar en del av sin ursprungliga höjd, cirka 230 centimeter. Büklükale ligger på en klippa som vetter mot floden Kızılırmak, vid den punkt där vägen från Ankara till Kaman korsar floden. Baserat på keramik som hittats på ytan, beskriver institutet platsen som en stad från Hititernas imperieepok, med en diameter på ungefär 500 meter. Anledningen till att platsen valdes är uppenbar: lagret från Hititernas imperieepok är tunt i Kalehöyük och har förstörts av senare byggnader från järnåldern. Büklükale kan fylla denna lucka och bidra till att skapa en kontinuerlig kulturell historia för centrala Anatolien.
Hur man upplever utgrävningen:
Det bästa sättet att komma in på området är via museet bredvid. Att först besöka museet och titta på modellen av högen och de sektioner som förklarar de olika lagren, och sedan se högen från utsidan, är det enklaste sättet att visualisera de lager som beskrivs i denna artikel. Det står inte tydligt i officiella källor om området kan besökas under perioder då det inte pågår utgrävningar. Kontrollera besöksvillkoren och aktuella öppettider hos museet eller via Ministeriets museiportal innan du åker. Utgrävningssäsongen är under sommarmånaderna, och det finns ett team som arbetar då. När du observerar arbetet utifrån, är det viktigt att respektera teamets arbete och skyddsåtgärderna. Det är lite skugga i slätten, och sommarsolen är stark, så glöm inte hatt och vatten. I slutet av våren och början av hösten är färgerna i slätten mildare och det är bekvämare att gå. Tillsammans med den japanska trädgården fyller denna plats enkelt en halv dag under ett besök i Kırşehir. Under fyrtio år har Kalehöyük förvandlats till ett laboratorium där man läser de fem tusen år som är gömda under en kulle. Mitt i slätten är detta en plats där arkeologer från två länder arbetar tillsammans, och det är ett av de mest lärorika ställena i Kırşehir för dem som vill se hur vetenskap kan slå rot på en plats.
Källor:
- Japanska Anatoliska Arkeologiska Institutet, Om oss, https://old.jiaa-kaman.org/en/about_us.html
- Japanska Anatoliska Arkeologiska Institutet, Kaman-Kalehöyük, https://old.jiaa-kaman.org/en/excavation_kalehoyuk.html
- Japanska Anatoliska Arkeologiska Institutet, 24:e utgrävningssäsongen (2009), https://old.jiaa-kaman.org/en/excavation_kl_24.html
- Japanska Anatoliska Arkeologiska Institutet, Grävningssäsongen (2013), https://old.jiaa-kaman.org/en/excavation_kl_28.html
- Japanska institutet för arkeologi i Anatolien, utgrävningen i Yassıhöyük 2009, https://old.jiaa-kaman.org/en/excavation_yh_1.html
- Japanska institutet för arkeologi i Anatolien, Büklükale, https://old.jiaa-kaman.org/en/excavation_buklukale.html
- Japanska institutet för arkeologi i Anatolien, kurs i arkeobotanik 2015, https://old.jiaa-kaman.org/en/fc_archaeobotany2015_e.html
- Ministeriet för kultur och turism, Turkiska museer, Arkeologiska museet i Kaman Kalehöyük, https://turkishmuseums.com/museum/detail/2118-kirsehir-kaman-kalehoyuk-archaeological-museum/2118/4
- Tunçbilek Dinçer, G. Z. (2024), Presentation av turkisk-japanskt samarbete, Arkeologiska museet i Kaman Kalehöyük, Tidskrift för fakulteten för samhällsvetenskap, Nevşehir Hacı Bektaş Veli universitet, https://doi.org/10.30783/nevsosbilen.1522065
Kommentarer
Skriv den första kommentaren
