Rustika och trähus i bergsbyar.

Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

När du vandrar i byarna i Rize ser du små, träkonstruktioner som står på fyra stolpar och är placerade precis intill husen. Vissa har utsmyckade balkar, medan andra har mörknade plankor som vittnar om ett hantverk som är över hundra år gammalt. Dessa kallas "serender" och i regionen kallas de också "nay". När du beger dig upp i bergen möter du "yayla"-hus, byggda av sten i bottenvåningen och med tjocka träplankor i övre våningen. Denna text beskriver Rizes träarkitektur, med hänvisning till officiella källor och "Östkappadens kulturinventering", och visar var du kan se dessa byggnader idag och hur du kan utforska dem.

**Trähantverkets långa historia**

"Östkappadens kulturinventering" beskriver hur träbearbetning har en mycket gammal tradition i denna region, med hänvisning till antika författare. Enligt inventeringen skrev Strabon om en grupp människor som bodde i de högre delarna av Rize, kallade "Heptakometer" (folket i sju byar), och som bodde i konstruktioner byggda av och på träd. Dessa träkonstruktioner kallades "mosyn", och folket kallades därför "Mosynikerna". Inventeringen betonar att träbearbetning fortfarande utövas med stor skicklighet i Rize och dess omgivningar, och att hantverket som syns i "serender"-konstruktionerna är överlägset liknande byggnader i angränsande provinser. Skogens rika vegetation har gjort trä till det mest naturliga byggmaterialet i regionen. Bland de träd som nämns i inventeringen finns: rönn, kastanj, valnöt, alm, lind, buxbom och hassel. Vid byggnation av hus föredras björk, kastanj, tall och gran. Nära kusten används främst kastanj och björk, medan längre in i landet dominerar tall och gran, eftersom antalet barrträd ökar med höjden.

**Vad är en "serender"?**

Rizeprovinsens kultur- och turistministerium definierar "nay" som ett typiskt element i den kappadiska arkitekturen. Dessa konstruktioner, byggda av trä och med tak, står på stolpar och används för att skydda livsmedel från skadedjur, torka dem och förvara dem. Bland de livsmedel som nämns av ministeriet finns: majs, baljväxter, potatis, olja, ost, päron, "Laz"-äpplen och "muşmula" (en sorts frukt). Enligt "Östkappadens kulturinventering" byggdes det tidigare en "serender" vid nästan varje hus, fram till 1950-talet. Inventeringen betonar att även om "serender"-konstruktionen ser ut som en separat byggnad, är den i själva verket en del av huset och får sin betydelse i samband med huset. GoTürkiye anger också att dessa förråd kallas "nay", "naliye" och "serender" i regionen.

**En "serenders" konstruktion**

Alla delar av en "serender Inventariet ger en fascinerande information om hantverket som används i konstruktionen av dessa byggnader. Skickliga hantverkare bygger dem utan att använda spikar, helt och hållet med träfogar, vilket gör att konstruktionen kan demonteras och flyttas till en annan plats. Enligt inventariet är hantverket i dessa byggnader mycket mer utsmyckat än i vanliga hus. Medan dekorationer sällan förekommer i hus i Rize, hittar man mestadels trädetaljer i konstruktionen av dessa byggnader och på fasaderna av vissa byhus. Rizeprovins kultur- och turistmyndighet skriver också att dessa byggnader ofta har trädetaljer på fasaderna. När man står framför en av dessa byggnader, bör man titta på balkarna, under taket och på den dekorativa listen; de flesta utsmyckningarna finns där. Bredvid byggnaden finns ofta ett hus, som är en del av samma komplex.

För att förstå dessa byggnader måste man också titta på huset bredvid. Enligt inventariet kallas platsen där huset ska byggas för "yurt" eller "yurtluk". Vid val av plats beaktas att marken ska få morgonsol, att det ska finnas vatten i närheten, att den ska vara nära åkermark och att den ska vara skyddad från laviner. Ett hus med en bottenvåning i huggen sten och två våningar i sten och trä är den vanligaste traditionella husmodellen i Rize. Bottenvåningen innehåller ofta en stall, och huvudingången till huset är på sidan. Dörren leder alltid till "evici", som anses vara husets hjärta. Där lagas mat, där äts mat och där gäster tas emot. I äldre hus täckte ugnen, som inte hade några fönster, en hel vägg. Taket ovanför ugnen var utformat som ett galler för att släppa ut rök, och detta tak kallades "çaçel". Från "evici" går man in i "hayat", en hall där dörrarna till rummen finns. Enligt inventariet är den huvudsakliga funktionen av "hayat" att fördela värmen från ugnen till de andra rummen. Stallen på bottenvåningen bidrar också till att värma huset, eftersom taket i stallet är av trä, vilket gör att värmen stiger uppåt. I vissa byhus finns en mellanvägg, kallad "hanbağı", mellan stallet och bottenvåningen. Under taket finns alltid ett utrymme som används som förråd eller skafferi, kallat "dağni", "darni" eller "dereni". Om huset är utsatt för starka vindar från norr eller väst, byggs en tillbyggnad, kallad "çardak" eller "pahça", på den sidan. Rizeprovins kultur- och turistmyndighet beskriver också på sin sida om herrgårdar att i herrgårdar, som är byggda i två våningar ovanpå en källare och anpassade till sluttningen, finns en salong som vetter mot sluttningen, som nås från köket.

Tekniker för träkonstruktion

Inventariet klassificerar i detalj teknikerna som används för träkonstruktioner i Rize. Vid träkonstruktion läggs Enligt inventeringen finns de vackraste exemplen på "göz dolma"-tekniken i byn Çağlayan i Fındıklı.

Ju högre upp man kommer, desto enklare blir arkitekturen. Enligt inventeringen är byggnaderna som används i sommarbetesområdena och på höglänta platser under vissa perioder av året enklare och mindre, och består oftast av en våning med en stall på bottenvåningen och ett enda rum på ovanvåningen. Det är också betydelsefullt att djurhusen är mer välbyggda i sommarbetesområdena, eftersom huvudsyftet med sommarbetesverksamheten är att öka produktionen från djurhållningen. Enligt Rize Provincial Kultur- och Turismförvaltning är husen i sommarbetesområdena nära skogen gjorda av trä, medan bottenvåningen, som används som stall, är gjord av sten, och ovanvåningen, som innehåller kök, förråd, sittplats och sovplats, är gjord av tjocka träplankor. Taket täcks med träplankor av tall, cirka en och en halv till två centimeter tjocka, som kallas "hartama", "harduma" eller "hartuma". Stenar placeras ovanpå plankorna för att förhindra att de blåser bort. I hus med ett enda rum finns förråd, kök och sovplats i samma rum, medan i hus med två rum är köket och förrådet på ena sidan och sittplatsen och sovplatsen på den andra. Enligt förvaltningen omfattar livet i sommarbetesområdena en period på tre månader, från början av juni till den första veckan i september. Inventeringen beskriver också att sommarbetesverksamheten var ett nödvändigt sätt att beta djur och producera olja, ost och andra mejeriprodukter, och att det inte fanns något annat sätt att bevara produkterna under sommaren när kylskåp inte hade nått byarna. Enligt inventeringen spelas "horon"-dans med fiol och "tulum" (en typ av säckpipa) vid sommarbetesfestivalerna, och det sjungs improviserade sånger och dikter. Dessa festivaler anordnades tidigare för att göra flytten till sommarbetesområdena och arbetet där roligare.

Från "serender" till "çay" (te)

Historien om "serender" förändrades i takt med teodlingen. Enligt inventeringen var dessa lagerlokaler, där majs torkades och förvarades, på väg att förlora sin funktion när teodlingen blev mer utbredd. Inventeringens avsnitt om hantverk beskriver att tillverkningen av både "serender" och "göz dolma"-hus har helt upphört, och att även stenhuggare har blivit alltmer sällsynta på grund av minskningen av arbeten som kräver stensnideri. De gamla, orenoverade husen ersätts av betongkonstruktioner som inte är produkter av traditionell arkitektur. GoTürkiye noterar dock att vissa "serender" idag har omvandlats till små boendeenheter för att ta emot gäster. Alltså försvinner dessa byggnader å ena sidan, men fortsätter att leva vidare med en ny funktion å andra sidan.

Var kan man se Här är en översättning av texten till svenska:

Det Naturlivsmuseet i Çayeli är helt byggt av trä och visar upp jordbruksredskap och vardagliga föremål från regionen. Om du vill utforska landsbygden kan du hitta information om herrgårdar på länsstyrelsens webbplats. Bland de stenhus som finns i Çamlıhemşin finns byggnader som går tillbaka till 18:e och 19:e århundradena, medan de fyllda stenhusen i Fındıklı främst finns i byarna Çağlayan och Aslandere. För att se de traditionella sommarhusen (yayla evleri) är Çamlıhemşins högplatåer en bra utgångspunkt. Kommunen i Çamlıhemşin presenterar Pokut-högplatån, som ligger 2032 meter över havet, med sina trähus i naturen och sin unika arkitektur.

**Att tänka på under besöket:**

Många av de traditionella husen och byhusen är fortfarande bebodda av familjer. Be om tillstånd innan du fotograferar och gå inte in i trädgårdar eller på innergårdar. De bästa tiderna för att se detaljerna i träkonstruktionerna är under förmiddagen när solen lyser på byggnaderna. Vägarna upp till högplatåerna är smala och kurviga, och kan vara hala efter regn. Besök högplatåerna under sommarmånaderna och var beredd på att vädret kan förändras snabbt. Kontrollera museernas öppettider och öppningsdagar på webbplatsen muze.gov.tr.

**Källor:**

* Rize Läns Kultur- och Turismförvaltning, "Naylalar" (Högplatåer), https://rize.ktb.gov.tr/TR-127859/naylalar.html
* Rize Läns Kultur- och Turismförvaltning, "Ahşap Evler" (Trähus), https://rize.ktb.gov.tr/TR-127857/ahsap-evler.html
* Rize Läns Kultur- och Turismförvaltning, "Konaklar" (Herrgårdar), https://rize.ktb.gov.tr/TR-127863/konaklar.html
* Rize Läns Kultur- och Turismförvaltning, "Yaylalar" (Högplatåer), https://rize.ktb.gov.tr/TR-112782/yaylalar.html
* Östra Svarta Havets Kulturinventering, "Rize Regional Arkitektur", https://www.karadeniz.gov.tr/yoresel-mimari-7/
* Östra Svarta Havets Kulturinventering, "Rize Hantverk", https://www.karadeniz.gov.tr/-el-sanatlari/
* Östra Svarta Havets Kulturinventering, "Rize Folkkultur", https://www.karadeniz.gov.tr/rize-halk-kulturu/
* Östra Svarta Havets Kulturinventering, "Rize Underhållning", https://www.karadeniz.gov.tr/eglence-unsurlari-2/
* Kultur- och