Guider om kultur och konst, evenemangstips och berättelser från staden.
När någon besöker Çanakkale förklarar de ofta stadens namn genom att hänvisa till fästningarna vid sundet. Men egentligen har stadens namn en del som refererar till marken eller jorden.
Många böcker om filosofins historia börjar på samma plats: i Milet, som ligger vid Egeiska kusten, nära Balat, som idag är en del av distriktet Didim i provinsen Aydın. Det var under det 6:e århundradet före Kristus.
Idag står någon på den högsta nivån av teatern i Milet och tittar västerut. I horisonten syns ingen hav. Framför sig sträcker sig en slätt täckt av bomullsodlingar, bevattningskanaler och våtmarker.
I nordöstra delen av Kırklareli, bara några steg från gränsen till Bulgarien, finns en skog där marken under vintern täcks av vatten.
Längs den gamla vägen från Istanbul till Edirne, i den del som passerar genom Kırklareli, finns det tre stora stenkallar med några kilometers mellanrum.
I en smal dalgång söder om Yalova, som sträcker sig in i de skogsklädda sluttningarna av Samanlı-bergen, bubblar varmt vatten upp från marken.
Många känner till Yalova för dess varma källor, dess läge vid en bukt och dess närhet till Istanbul. Men staden har också en plats i Osmanska rikets historia: det första kända papperstillverkningsverket i riket grundades här under mitten av 1700-talet.
Alişarhögen, som ligger sydost om Sorgun, reser sig upp ur slätten i Kanak Suyu-området. Idag är det en stilla kulle, omgiven av åkrar, och det finns ingen turistisk infrastruktur där.
Det bästa sättet att lära känna Yozgat är att sätta sig ner vid ett bord och smaka på maten. Staden ligger mitt i en vidsträckt och högt belägen slätt, kallad Bozok-högslätten; vintern är lång och hård, medan sommaren är kort och torr.
Safranbolu fick sitt namn från en blomma. Denna blomma, med sina röda toppar, har i århundraden färgat stadens mat röd och gett dess sötsaker en speciell doft.
För någon som besöker Safranbolu för första gången framstår husen först och främst som en vacker bild. De vita fasaderna, de mörka träramarna, tegeltaken och de övre våningarna som sträcker sig ut mot gatan bildar tillsammans en enhetlig vy.
I Ordu bor man sig vara högt uppe, långt ovanför kusten. Berg som reser sig precis bakom kuststaden leder upp till vidsträckta slätter, skogsbeklädda områden och isolerade platåer som ligger på höjder över tusen meter.
I Ordu är maten det enklaste sättet att lära känna stadens geografi.
När man besöker de seljukiska byggnaderna i Konya är det ofta inte stenen som först fångar ens uppmärksamhet, utan snarare färgerna.
När man närmar sig Konya med tåg eller bil, och tittar ut genom fönstret, får man en inblick i stadens landskap. Man ser en vidsträckt och platt slätt som sträcker sig mot horisonten, åkrar som förvandlas till gult efter skörden, och flockar av får som betar på fälten.
Den som bara känner till Trabzon genom kustvägen har inte sett hälften av staden.
I Trabzon dukas med havet och bergen som gränser. Å ena sidan finns sillen som kommer in till kusten under vintern, och å andra sidan smör och ost gjorda av mjölk från djur som betar på höjderna. Mittemellan dessa två finns majs som odlas på sluttningarna.
Varje sommar, i början av säsongen, hörs trummel och säckpipemusik i Sarayiçi, norr om Edirne, och smorda brottare kliver ut på den gräsbeklädda arenan.
När någon besöker Edirne är den första frågan ofta densamma: Var kan man äta "ciğer" (stekt lever)? Frågan är befogad, eftersom Kultur- och turistministeriets broschyr om Edirne beskriver stadens mest kända maträtt som just "tava ciğer" (stekt lever).
När du kliver in på gården till Taşhan i Erzurum, ser du rader av svarta, glänsande stenar i skyltfönstren. Denna sten har olika namn beroende på var den kommer ifrån; vissa kallar den "Oltu-sten", andra "Erzurum-sten", och ytterligare andra "svart bärnsten".
När man besöker Erzurum under vintern, är det först kylan man minns, och sedan maten.
Akarçay är en flod som inte når havet. Den börjar i de högt belägna områdena väster om Afyonkarahisar, passerar genom stadens centrum, vänder sedan österut och sträcker sig genom ett stort slättlandskap innan den slutligen mynnar ut i Eber-sjön, mellan städerna Bolvadin och Çay.
Alla som besöker Afyonkarahisar minns först staden för dess unika smak.
Den som bara känner till Adana för dess kebab, värme och breda gator, kommer att upptäcka en helt annan stad när man tar några steg upp från den västra änden av Taşköprü.
