Hoppa till huvudinnehållet
Radar Türkiye
Upptäck evenemang i appen
Öppna
Radar Türkiye

Çanakkale-keramik, från dekorativa tallrikar till kärl med hästmotiv.

När någon besöker Çanakkale förklarar de ofta stadens namn genom att hänvisa till fästningarna vid sundet. Men egentligen har stadens namn en del som refererar till marken eller jorden.

Radar TürkiyeRadar Türkiye4 Kasım 2026
Inga betyg ännu

Logga in för att gilla och betygsätta

Çanakkale-keramik, från dekorativa tallrikar till kärl med hästmotiv.

Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

När någon besöker Çanakkale förklarar de ofta stadens namn med hänvisning till fästningarna vid sundet. Men namnets andra del har att göra med marken. I en artikel av Serap Işıkhan från Dokuz Eylül Universitet beskrivs hur staden, som tidigare kallades Kale-i Sultaniye, med tiden började kallas Çanakkale, både på grund av dess keramikproduktion och dess fästning. Artikeln följer spåren av denna keramik. Den börjar med hur produktionen återupplivades, och fortsätter sedan med att beskriva lera, glasering och dekoration, och avslutar med förslag om var man kan se dessa keramikföremål idag och hur man kan läsa stadens historia genom dem.

Enligt en artikel av Belgin Demirsar Arlı och Şennur Kaya från Istanbul Universitet, har det osmanska keramikkonsten utvecklats genom tre stora centra: İznik, Kütahya och Çanakkale. Författarna menar att det som skiljer Çanakkale från de andra två är dess enkla stil, som är nära folkkonsten, i både teknik, form och mönster. Samma artikel berättar att keramikproduktionen i regionen sträcker sig tillbaka till antiken och fortsatte under romerska och bysantinska perioderna. Verkstäderna som grundades under beydlighetsperioden kunde inte konkurrera med İznik och stängdes, men produktionen återupplivades från slutet av 1600-talet. En notering på Çanakkale Provincial Kultur- och Turismmyndighetens webbplats bekräftar att forskning har daterat Çanakkales keramik till 1600-talet. Eftersom staden är en hamn, exporterades dessa keramikföremål till andra delar av Anatolien och vidare. Işıkhan berättar att den engelske resenären Richard Pococke, som besökte staden 1740, liknade den lokala keramiken med den från den holländska staden Delft, och att befolkningen försörjde sig genom handel med siden, segelduk och keramik. Under andra hälften av 1800-talet var keramikindustrin stadens viktigaste inkomstkälla. Enligt samma artikel noterade Şemseddin Sami att det fanns tolv verkstäder i Çanakkale under denna period, som var lika stora som fabriker. Försäljningen sträckte sig till Cypern, Grekland och Rumänien. År 1890 såldes över 1,5 miljoner keramikföremål, och år 1899 såldes 1 431 566 stycken enbart till utlandet, varav 389 750 såldes till Egypten.

Lera, glasering och dekoration:

Färgen på dessa keramikföremål bestämdes först och främst av leran. Enligt information som samlats in av Işıkhan, hämtade hantverkarna lera, färgämnen och glasering främst från lokala källor. I halvön Gelibolu, nära Eceabat, utvanns en gulaktig lera, men eftersom halvön nu är skyddad, utvinns ingen lera där längre. I Akköy, som till Grundfärgen ändrar behållarens färg och skapar en ren yta för mönstret. Hantverkarna applicerade grundfärgen genom att doppa behållaren i den eller genom att hälla den över ytan. När olika färgade grundfärger applicerades på den våta grundfärgen, uppstod spontana, vågiga mönster. På behållare i form av djur skrapades ibland detta grundfärgslager för att skapa detaljer som fjädrar eller fjäll. I ett exempel som Işıkhan nämner, var skalet på en sköldpaddsliknande behållare skrapat för att likna fiskfjäll. I tekniken som kallas "ebru" eller "alaca", applicerades färgade grundfärger i ränder från ljus till mörk på den roterande behållaren, och man lät dem rinna ut. Innan plastbehållare blev vanliga, användes dessa "alaca"-tallrikar och skålar i vardagliga köksändamål. Den vanligaste färgen i glasyren var grön, brun och gul. Kulturportalen nämner att de viktigaste färgerna förutom vit grundfärg var mörkbrun, "Çanakkale"-grönt och "Çanakkale"-gult. Enligt Işıkhan använde de gamla hantverkarna fyra typer av glasyr. Dessa var blyhaltiga glasyrer, borhaltiga glasyrer, täckande vita glasyrer och transparenta färgade glasyrer. För att få fram grönt användes malakit, för vissa nyanser användes kopparpulver från kopparsmedjorna i Biga, och för andra användes skal från järnstänger som hade oxiderats i ugnen. På 1960-talet, när bly blev dyrare och keramikproduktionen minskade, började verkstäderna använda borax istället för bly. Borax gav en blank yta, men fläckades lätt av fukt.

Var placerades mönstret?

I många behållare från andra hälften av 1800-talet syns det att mönstret är målat ovanpå glasyren. Işıkhan hänvisar till en intressant observation av keramiker och akademiker Erdinç Bakla. Enligt Bakla lämnade de flesta behållarna verkstaden utan mönster, och mönstren målades med oljefärg i de tjugo försäljningsbutikerna vid Klocktornet. Därför torkade och fläckades dessa mönster med tiden. Att komma ihåg denna information när du passerar förbi Klocktornet hjälper dig att se stadens marknad som en gammal keramikmarknad. I äldre exempel är mönstret under glasyren. Işıkhan skriver att behållare från 1700-talet och första halvan av 1800-talet visar en avancerad konstnärlig vision genom stiliserade och imponerande kompositioner. De mest skickliga mönstren finns på de många skålarna. På en krämfärgad grundfärg målades dessa mönster, ofta med bara en penseldragning, i bruna, lila, orange, gula och blå nyanser, och de innehöll ofta segelbåtar, herrgårdar, fiskar och djur som giraffer. Kulturport Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

Kropparna utsmyckades ofta med tekniken som kallas "barbotin", vilket innebär att man fäste på dem bubblor, blommor och dekorationer. Kuber, skålar med lock, sockerskålar, vaser och grillverktyg tillverkades också i dessa verkstäder. Från mitten av 1800-talet ökade antalet behållare i form av djur. Arlı och Kaya beskriver hur behållare i form av lejon, hästar, kameler, björnar och till och med kängurur ibland användes som prydnadsföremål, ibland som askar eller sockerskålar. Proportionerna i dessa behållare var medvetet förvrängda. Författarna tillskriver detta ibland hantverkarnas snabba och praktiska arbete, ibland en önskan att skapa en humoristisk effekt. I vattenkannor i form av knäböjande kameler är till exempel kroppen stor medan benen är oproportionerligt korta. En av de mest slående idéerna i artikeln är att dessa former kan vara en förlängning av en mycket gammal tradition. Författarna berättar om hur en behållare med två handtag, dekorerad med ormrelief, som tillverkades i Çanakkale under 1800-talet, på ett förvånande sätt liknar en behållare som hittats i den antika staden Assos. Kannor med näbbformad mynning, kannor med ringformad kropp och spenar i form av djur är också kända från utgrävningar i Anatolien. En kanna med spene i form av ett djur, som hittades i Kültepe nära Kayseri, nämns som ett exempel. Enligt författarna kan denna kontinuitet förklaras genom att produktionen överfördes från mästare till lärlingar, oberoende av den officiella konsten.

Varför verkstäderna stängdes:

Från början av 1900-talet minskade antalet verkstäder gradvis. Işıkhan nämner flera orsaker till detta. Efterfrågan på billiga plastbehållare ökade, och verkstäderna, där både turkiska, grekiska och armeniska hantverkare arbetade, kunde inte längre betala lönerna. Arlı och Kaya påpekar också att hantverkare som emigrerade i slutet av 1800-talet och under första kvartalet av 1900-talet förde med sig denna tradition till vissa öar i Egeiska havet och där fortsatte den. Den sista verkstaden i staden, som kämpade för att överleva, tvingades flytta utanför staden omkring 1965 på grund av att den släppte ut för mycket rök. Verkstäderna stängdes också när de förlorade sina kunder. Sidan om distriktet Çan på Kulturportalen skriver också om en nedgång i kvaliteten på Çanakkale-keramik under 1800-talet och början av 1900-talet, men betonar att samlare och museer fortfarande är intresserade.

Att återskapa traditionen idag:

Akademiska studier pågår för att bevara traditionen. I Här är en översättning av texten till svenska:

Författarna nämner också att dessa former återfinns i målaren Feyhaman Durans stilleben och att samtida turkiska keramiker återtolkar krukor med hästmotiv och behållare med rund form.

Var kan man se dessa keramiker?

Historiska exempel på Çanakkale-keramik finns idag utspridda i olika samlingar i olika städer. Författarna skriver att en av dessa samlingar, som speglar den historiska utvecklingen av keramiken, finns på Suna och İnan Kıraç-museet i Antalyas gamla stad. Exempel som presenteras i artikeln av Arlı och Kaya kommer också från samlingen på Feyhaman Duran Kultur- och Konsthus vid Istanbul Universitet, från Çinili Köşk-museet i Istanbul och från Etnografiska museet i Ankara. Om du besöker något av dessa museer, glöm inte att leta efter krukor med hästmotiv, färgstarka tallrikar och behållare i form av djur. Fotografiet på omslaget visar keramiska föremål från Çanakkale som ställs ut på Benaki-museet i Aten.

Här är några förslag på hur man kan uppleva denna kulturarv i Çanakkale. När du promenerar runt klocktornet i stadens centrum, föreställ dig att det en gång fanns många butiker här. Om du ser en kruka med häst- eller ankmotiv i en keramikaffär, observera om den är gjord av röd lera, om glasyren är applicerad genom att droppa eller måla, och om mönstret är placerat under eller ovanpå glasyran. Att titta på botten av krukan visar ofta lerans färg. Du kan få aktuell information om verkstäder och utställningar från den lokala kultur- och turistbyrån och från universitetets forskningscenter. När du betraktar en kruka, kom ihåg att den är tillverkad vid stranden av Bosporen, med lera från lokala gruvor och med kunskap som har överförts från mästare till lärlingar. På så sätt förstår du intuitivt varför staden heter Çanak.

Källor:

Kommentarer

0/1000

Skriv den första kommentaren