Att läsa om husen i Safranbolu, livet där, balkongerna och trädgårdshusen.
För någon som besöker Safranbolu för första gången framstår husen först och främst som en vacker bild. De vita fasaderna, de mörka träramarna, tegeltaken och de övre våningarna som sträcker sig ut mot gatan bildar tillsammans en enhetlig vy.
Logga in för att gilla och betygsätta

När man besöker Safranbolu för första gången ser man husen som om de vore målningar. De vita fasaderna, de mörka träramarna, tegeltaken och de övre våningarna som sträcker sig ut mot gatan skapar en enhetlig vy. Men varje hus är en historisk dokumentation av ett liv som formats under århundraden. Enligt Safranbolus turistinformationscenter finns det cirka 2000 traditionella hus i stadens centrum, varav ungefär 800 är lagligt skyddade. Denna text beskriver vad man ska leta efter när man står framför ett av dessa hus, vilken ordning man ska följa när man går in, och vad man ska upptäcka i ett museumshus. Först och främst, läs staden.
För att förstå ett Safranbolu-hus måste man först titta på var det är beläget. Staden är historiskt sett uppdelad i två delar. "Staden" är en vinterbostad som ligger i två låglänta dalar och rymmer fästningen, marknaden och stadsdelar som Akçasu, Gümüş, Musalla, Kalealtı och Tabakhane. Här är husen tätt packade och gatorna smala. "Baglar" är däremot sommarbostäderna, belägna några hundra meter högre upp, med utsikt över landskapet och större tomter. Enligt turistinformationscentret hade nästan alla en vinter- och en sommarbostad, och familjerna flyttade till sina sommarhus när vädret blev varmare, men produktionen och handeln i marknaden fortsatte under hela sommaren. En av stadens mest framträdande egenskaper är respekten för grannarna. Karabüks kultur- och turistdirektorat skriver att inget hus hindrar utsikten från de andra, och att alla hus är vända mot de mer centralt belägna offentliga byggnaderna och monumenten. Husens fasader är stängda på nära håll, men öppna på längre avstånd. Man kan själv observera denna ordning genom att titta ner från Kale-toppen eller Hıdırlık-toppen. Nästan varje fönster har en utsikt. Själva gatan är också en del av arkitekturen. Vägarna som leder ner till torget, innergårdarna till monumenten och själva torget är belagda med sten. Enligt källor minskar denna beläggning fuktigheten, motstår översvämningar och tillåter trädens rötter att få tillgång till vatten. I hörnen av husen kan man se snedskurna väggar och ibland pelare, kallade "ayıbacağı". Dessa är små men noggranna lösningar som anpassar huset till gatan. Sten används i grunden, medan de övre våningarna är gjorda av trä.
När man står framför ett hus, låt blicken vandra från botten till toppen. Enligt en studie av professor Nigan Bayazıt från ITÜ, baserad på 47 husplaner, är de nedre våningarna byggda av stenväggar och följer ofta den oregelbundna tomtgränsen. Denna våning är helt stängd mot utsidan. De övre våningarna, där man bor, är gjorda av träkonstruktioner. Utrym I vissa av de smala och långa fönstren finns fortfarande trägaller, kallade "muşabak". Var också uppmärksam på utsprången. De delar av övervåningen som sträcker sig utåt är inte bara dekorativa. Bayazıt förklarar att eftersom tomterna inte har räta vinklar, skjuter rummen utåt, vilket ger rummen en mer fyrkantig eller rektangulär form och samtidigt möjliggör utsikt i andra riktningar. Om rummen inte skjuter utåt, skjuter istället verandorna utåt. Med andra ord är utsprånget en kompromiss mellan en oregelbunden tomt och ett regelbundet rum.
Man går in i husen genom stora dubbeldörrar. Den delen av bottenvåningen där dörren öppnas kallas "hayat" (liv), och om golvet är belagt med sten kallas det "taşlık" (stensal). Här finns galler, gjorda av snidade vertikala plankor, som kallas "gliste" och som släpper in ljus och luft. Enligt Karabük Provincial Directorate of Culture and Tourism placeras vinterveden i detta område, och "gliste" fungerar som ventilation på sommaren och isolering mot kyla på vintern. Från "hayat" går man in i stallet. På bottenvåningen finns också stora kakelugnar, förråd och skafferi. Kort sagt är bottenvåningen husets arbetsplats. Djur, ved, förnödenheter och tunga köksarbeten samlas här. I ett museumshus, var uppmärksam på det stenbelagda golvet i "hayat", platsen för kakelugnen och det randiga ljuset som kommer genom "gliste". Det är där man bäst förstår hur stor del av husets liv som utspelas på denna halvöppna, halvslutna våning.
**Soffa, veranda och rum**
Man tar sig upp till de övre våningarna med hjälp av trätrappor. Enligt Turistinformationskontoret är andra våningen mer diskret än de andra, och det finns ett kök som vid behov kan användas som sovrum. Vardagslivet utspelas på mellanvåningen, eftersom det är lättare att värma upp den under vintern. Tredje våningen är husets mest välutformade våning, med högre tak. I mitten av planlösningen finns en "soffa". Enligt Bayazıt kallar invånarna i Safranbolu "soffa" för en "çardak". "Soffan" kan vara belägen utomhus, inomhus eller i mitten. I hus med en mittbelägen "soffa" ligger rummen på vardera sidan av den. De utrymmen som ligger mellan rummen och som är en förlängning av "soffan" kallas "eyvan". Antalet "eyvaner" varierar från en till fyra. Oanvända "eyvaner" höjs ofta med en liten trappa, och ibland separeras de från "soffan" med pelare, och en bänk placeras framför fönstret. Bayazıt skriver att "eyvanen" är kvinnornas plats, där de sitter och utför hushållsarbeten, samt umgås, och att den är inredd med kuddar och mattor. I "eyvaner" placeras trappor, Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:
Till en son som gifter sig byggs inte ett eget hus; bruden flyttar in i familjens hem, och varje kärnfamilj har sitt eget rum där de tillgodoser alla sina behov. Det mest prestigefyllda rummet i huset är vardagsrummet. Bayazıt beskriver hur taket och väggarna i detta rum är noggrant utsmyckade, och hur vissa hus har väggar dekorerade med målningar och mönster. Sofan i rummet har ofta ett utsmyckat tak som påminner om en uppochnedvänd båt. Glöm inte att titta upp mot taket när du besöker ett museumshus. De utsmyckade trägolven berättar tyst om husets ägares smak och status. Eldstad, grill och lampa.
I dessa hus värmdes hemmet med hjälp av en eldstad. Glöden från veden i eldstaden flyttades till en grill och sedan vidare till rummen. Turistinformationskontoret förklarar att det är svårt att behålla värmen i ett trähus, och att därför var det viktigare att värma människorna än själva byggnaden. Enligt Karabük Provincial Kultur- och Turistdirektorat kom eldstaden till regionen först i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. För belysning användes först oljelampor och sedan mer exklusiva lampor. Elektriciteten blev vanlig först när stålverken grundades år 1937. Rum med pool.
Det mest överraskande rummet i ett Safranbolu-hus är rummet med pool. Docent A. Esra Bölükbaşı Ertürk från Karabük Universitet beskriver i en artikel i tidskriften Erdem hur staden hämtade sitt vatten från källorna Bulak och Hızar samt från floder, och att den rikliga vattenförsörjningen möjliggjorde en mängd olika vattenanläggningar. I vissa hus är poolen ett separat rum vid entrén, medan den i andra ligger mitt i vardagsrummet på första våningen, och rummen vetter mot denna pool. I exemplen i artikeln är poolerna omgivna av bänkar på tre sidor. I vissa fall rinner vattnet från en kanal som är formad som ett drakhuvud med en S-formad kurva. Ertürk påpekar att poolen har flera funktioner. Vattnet ger svalka, hjälper till att bevara mat från att förstöras och fungerar som en brandskyddstank i en träbyggnad. Vattnets ljud gör det också svårare att höra vad som sägs inne i huset utifrån. I vissa trädgårdar i Bağlar är poolrummet byggt som ett litet lusthus, separat från huset, med utsikt över landskapet. Det finns en pool i mitten, omgiven av bänkar, en kaffekanna och skåp vid ingången. Dessa byggnader, som lokalt kallas "pool-lusthus", används inte längre i många fall, och enligt uppgift är många i dåligt skick. Varför är ett sommarhus annorlunda?
Ett sommarhus och ett vinterhus talar samma språk, men använder olika uttryck. Enligt Bayazıt är sommarhus Detta är ett hus som tros ha byggts i början av århundradet och som tillhörde Hacı Mehmet Efendi, befälhavare vid kasernen i Safranbolu. Huset har fått sitt namn från den titel som gavs till befälhavaren, "kaim makam", motsvarande en överste. År 1979 förstatligades och restaurerades huset av Kulturministeriet, och år 1981 öppnades det som en utbildningsanläggning. Idag används det som ett museum. När du besöker huset, följ följande ordning: Börja med att titta på fasaden och utbyggnaderna från gatan, leta sedan upp den inre gården och ugnen, gå uppför trappan till den övre våningen, sitt ner på en bänk i en av verandorna och beundra utsikten från fönstret, och slutligen, titta upp mot taket i det centrala rummet. Kontrollera aktuella öppettider på Safranbolus kommuns webbplats innan du besöker, eftersom de kan variera. De flesta husen i området är privatägda och bebos. Var respektfull mot fönstren och innergårdarna när du tar foton. Enligt Kulturarv- och museidirektoratet togs Safranbolu upp på UNESCO:s världsarvslista år 1994 med nummer 614. Anledningen till att staden togs upp på listan är inte de enskilda husen, utan den urbana strukturen som de tillsammans skapar. När du lär dig att "läsa" ett hus, börjar du också förstå resten av staden.
Källor:
- Safranbolu Turistinformationsbyrå, Safranbolu-husen, https://safranboluturizmdanismaburosu.ktb.gov.tr/TR-156229/safranbolu-evleri.html
- Karabük läns kultur- och turistdirektorat, Arkitektur, uppvärmning, belysning, https://karabuk.ktb.gov.tr/TR-63743/mimari-isinma-aydinlanma.html
- Karabük läns kultur- och turistdirektorat, Turism i Safranbolu, https://karabuk.ktb.gov.tr/TR-63747/safranbolu39da-turizm.html
- Nigan Bayazıt, Planeringstypologi och hierarki av användarbehov i Safranbolu-husen, Designteori 17, 2014, https://dergipark.org.tr/en/download/article-file/208072
- A. Esra Bölükbaşı Ertürk, Vattenarkitektur i Safranbolu, Erdem 56, 2010, https://erdem.gov.tr/tam-metin-pdf/217/tur
- Safranbolu kommun, Museum för guvernörer, https://www.safranbolu.bel.tr/safranbolu-turizm/kaymakamlar-muze-evi
- Kulturarv- och museidirektoratet, Staden Safranbolu, https://kvmgm.ktb.gov.tr/TR-44426/safranbolu-sehri-karabuk.html
- Wikipedia,
Kommentarer
Skriv den första kommentaren
