Hoppa till huvudinnehållet
Radar Türkiye
Upptäck evenemang i appen
Öppna
Radar Türkiye

Skogen i vattnet, Iğneada-skogen.

I nordöstra delen av Kırklareli, bara några steg från gränsen till Bulgarien, finns en skog där marken under vintern täcks av vatten.

Radar TürkiyeRadar Türkiye25 Ekim 2026
Inga betyg ännu

Logga in för att gilla och betygsätta

Skogen i vattnet, Iğneada-skogen.

I utkanten av Kırklareli, bara några steg från den bulgariska gränsen, finns en skog som under vintern täcks av vatten. Detta ekosystem, som på det lokala språket kallas "longoz" och i vetenskapliga termer "subasar-skog", sträcker sig längs båda sidor av İğneada och har varit ett nationalpark sedan 2007. Kırklareli kommun betonar att denna typ av skog är mycket sällsynt i världen. Denna text beskriver hur longoz-skogen bildades, vilka trädarter den består av, hur sjöar och sanddyner passar in i detta system, vilka fåglar och djur som lever där, dess historia och hur man kan besöka området. Vad betyder "longoz"?

Enligt Kırklareli kommun beskrivs longoz som ett skogsområde där marken täcks av vatten under de regniga månaderna under vintern och våren. Kommunens sida om naturturism beskriver dessa skogar som träd med rötter i marken, stammar i vattnet och grenar som sträcker sig mot himlen. Kort sagt, det är en miljö där en sjö och en skog samexisterar på samma plats, och var och en dominerar beroende på säsong. Enligt Kırklareli årsrapport om turism täcks dessa subasar-skogar helt av vatten under vintern och våren, medan vattnet delvis dras tillbaka under sommaren och hösten, men grundvattnet förblir högt. Marken är rik på organiskt material och är sur. Klätterväxter som slingrar sig runt träden ger skogen ett utseende som påminner om tropiska skogar. Vattnet som skapar skogen.

Källan till detta vattensystem är Istranca, det vill säga Yıldızbergen. I samma avsnitt av årsrapporten står det att longoz bildas genom att sediment som floderna från bergen för med sig till Svarta havet avlagras, och att området periodiskt översvämmas. Kommunens sida om naturturism listar de floder som för vatten till longoz: Böğürtlen, Paspala, Şahin, Efendi, Çavuşköprü, Madra, Bulanık och Yavuz, samt grundvatten. Enligt årsrapporten täcker den turkiska delen av Istranca-bergen ett område på 197 000 hektar, och den högsta punkten är Mahya-berget, som är 1031 meter högt. De bredbladigga skogarna på bergens sluttningar mot Svarta havet sträcker sig från kusten upp till 1000 meter. Longoz är den lägsta och mest fuktiga delen av detta fuktiga skogsbälte där det möter havet. Årsrapporten nämner också att Istranca-bergen anses vara ett av de fem viktigaste områdena i Centraleuropa och Östeuropa för bevarande av Europas naturarv. Enligt samma källa finns den enda tallskogen i Thrakien väster om Kastrosbukten, och Saka-sjön, som är ett skyddat område, har en rik flora förutom ask, ek och rönn. Ask, ek och rönn.

Vegetationen i longoz varierar beroende på vattendjupet. Provinsen beskriver att det finns 671 växtarter och 637 djurarter, inklusive fåglar, insekter, reptiler, fiskar och däggdjur, i lövskogarna. Näckrosor som blommar på ytan under sommaren är en av de vyer som provinsen särskilt framhäver.

Inom nationalparken finns fem sjöar, och varje sjö har en unik roll i ekosystemet. Enligt Wikipedia är arealen för Erikli 43 hektar, för Mert 266 hektar, för Hamam 19 hektar, för Pedina 10 hektar och för Saka 5 hektar. Enligt statistikårboken är Hamam och Pedina insjöar, medan Erikli, Mert och Saka är lagunsjöar som under vissa perioder av året ansluter till havet. Erikli-sjön skiljer sig från havet under de torra sommarmånaderna, medan Mert-sjön har bildats där Čavuşdere-floden myter ut i havet. Denna öppning och stängning av anslutningen mellan lagunen och havet är av stor betydelse för fiskar som migrerar mellan saltvatten och sötvatten för att fortplanta sig, föda eller söka skydd. Provinsens sida om nationalparken nämner också att området består av två delar: i söder finns Saka, Deniz, Hamam, Pedina och Mert-sjöarna tillsammans med deras omgivande våtmarker, och i norr finns Erikli-sjön och den omgivande lövskogen.

En sandremsa, ungefär 10 kilometer lång, sträcker sig mellan sjöarna och våtmarkerna och havet, enligt årsskriften. Enligt Wikipedia når dessa sanddyner ibland en bredd av 50-60 meter, och bebyggelsen i İğneada delar sandremsan i två delar. I sanddynerna finns växter som är unika för den sydvästra delen av Svarta havet och som skyddas enligt internationella avtal. Enligt årsskriften är växtligheten i kustområdet, de främre sanddynerna och de stabila sanddynerna i mycket gott skick. Sanddynerna fungerar som en barriär som skiljer det sötvattensbaserade ekosystemet från havsvattnet; därför påverkar det att köra fordon till kusten eller att trampa på sanddynerna hela systemet.

Mustafa Kayas fältstudie i İğneada-lövskogen och dess omgivningar, som genomfördes mellan oktober 2011 och september 2014, identifierade 227 fågelarter tillhörande 52 familjer under 27 dagars observation. Av dessa var 75 inhemska, 78 sommargäster och 54 vintergäster, och det konstaterades att 122 arter häckade i området. Kaya betonar att området ligger på en migrationsrutt för fåglar som flyttar från norr till söder och vice versa, och att sjöarna och de omgivande våtmarkerna utgör en plats för migrerande fåglar att vila, föda och fortplanta sig. Studien valde örn, grå hackspett och svart hackspett som indikatorarter. Enligt artikeln är den Samma paragraf nämner att i sötvattenområden lever arter som brasen, öring och silverfisk, medan i havet kan man under vintern se sill och plattfisk, och under sommaren sardiner, torsk och piggvare.

Skyddsåtgärdernas långa väg

Detta nationalparkområde skapades inte på en gång. Enligt Kayas artikel finns området med på listan över viktiga fågelområden; en stor del utsågs 1978 till ett 5399 hektar stort vildmarksreservat, medan den södra delen på 1345 hektar blev ett naturreservat 1988. År 1990 och 1991 klassificerades hela området i två etapper som ett skyddat område. Dessa delar med olika skyddsstatusar samlades 2007 till en nationalpark på 3155 hektar. Enligt guvernören publicerades beslutet i den officiella tidningen den 13 november 2007, och att området blev landets 39:e nationalpark. Kaya påpekar att området har ett sårbart ekosystem, och att spridningen av bebyggelse till skogen och kusten, samt avfall och fordon som kör in i sanddynerna, är de största hoten. Bland de föreslagna lösningarna finns att förbjuda eller reglera jakt i träskområdena och deras våtmarker, att övervaka jordbruket på marker inom skogen, och att förhindra fordon från att köra in i sanddynerna mellan Mert-sjön och Bulanık-vattendraget. Enligt den turkiska Wikipedia kommer namnet på orten från İne Bey, som förknippas med att området införlivades i det turkiska riket, och att namnet med tiden utvecklades till İğneada. Enligt statistikårboken finns, förutom denna nationalpark, även ett naturreservat, en naturpark, 16 skyddade naturområden, 28 minnesvärda träd och 25 registrerade grottor inom provinsens gränser. Årboken listar träskområdena runt Erikli- och Mert-sjöarna som separata, känsliga områden som ska skyddas strikt, områden med hög naturlig värde och områden med kontrollerad användning.

Att utforska träskområdet

Enligt guvernören ligger İğneada 27 kilometer från Demirköy, 97 kilometer från Kirklareli centrum och 237 kilometer från Istanbul. Det första stoppet på resan bör vara Nationalparkens administrations- och besökscenter vid ingången till orten. Enligt statistikårboken kan man här se våtmarker via direktsänd kamera, studera bevarade djur och en modell av området, hämta broschyrer och få information från personalen. Samma källa anger att man kan vandra, observera naturen och ta foton längs stigarna i området, helst i grupp. Om man verkligen vill uppleva träskområdet i vattnet är slutet av vintern och våren den bästa tiden; under sommaren dras vattnet tillbaka, vilket gör det lättare att vandra i skogen, och sjökusterna blir tillgängliga för fågelskådning. En kikare, vattent Källor:

Kommentarer

0/1000

Skriv den första kommentaren