
Järnvägen som korsar Torosbergen, från Varda till Belemedik.
Från Adana och norrut, mot Pozantı, ser resenären hur Torosbergen stiger upp som en mur.
Guider om kultur och konst, evenemangstips och berättelser från staden.

Från Adana och norrut, mot Pozantı, ser resenären hur Torosbergen stiger upp som en mur.

I Adana är mat mer än bara en måltid; det är en vana som sätter takten för dagen.

När man vandrar i Kappadokiens dalar stöter man oundvikligen på små hål som är utspridda längs sluttningarna, och ibland ser man röda och vita ränder målade runt dem. Dessa är inte fönster till hus, utan ingångar för duvor.

Kızılırmak, Turkiets längsta flod, delar Avanos stad i två längs sin sträckning från öst till väst. Både stadens namn och det hantverk som invånarna livnär sig på är kopplade till denna flod.

Alla som besöker Kappadokien för första gången ställer samma fråga: Hur har dessa "stenmögel"-formationer uppstått? Dessa smala, kolumnliknande strukturer med en mörkare topp – hur har de bildats? Svaret ligger inte i en enda händelse, utan i två separata berättelser som sträcker sig över miljontals år.

Floden Sakarya och provinsen Sakarya delar samma namn, vilket inte är en slump. Floden börjar nära staden Çifteler i provinsen Eskişehir, slingrar sig genom centrala Anatolien och vänder sedan norrut för att mynna ut i Svarta havet.

För någon som kommer till Sakarya från Istanbul är det ofta ett bord som blir det första mötet. Provinsen ligger där de flata och bördiga slätterna, som får näring av sediment som förts ner av Sakaryafloden, möter skogsbeklädda högländer och kusten vid Svarta havet.

I Eskişehir står man framför ett skyltfönster och betraktar en vinranka som är etsad i en vit sten. Man inser att man faktiskt tittar på ett material som inte finns i någon annan del av världen med samma kvalitet.

Eskişehir är en av de få turkiska städerna som bäst utforskas genom att resa dit med tåg och sedan promenera runt.

Ankaras vinter är en riktig vinter. Enligt mätningar som den statliga meteorologiska institutionen har gjort sedan 1927, är den genomsnittliga temperaturen i staden i januari strax över noll grader, medan den genomsnittliga lägsta temperaturen ligger under noll grader.

En av de faktorer som bidrog till att Ankara blev en huvudstad var järnvägen. När järnvägslinjen från Istanbul nådde staden i slutet av 1892, var Ankara en anatolisk stad som främst sysslade med handel av ull och spannmål.

Ankaras genomsnittliga höjd är 938 meter, och staden är belägen i ett område som består av kullar och sluttningar snarare än en slätt. Därför är det enklaste sättet att förstå staden att gå upp på en höjd och titta ner.

En person som bor i Ankara passer ofta förbi flera gravhögar varje dag, och de flesta gånger är de omedvetna om det.

Vi är vana vid att tänka på Ankara som en stad som inte är direkt förbunden till havet eller en stor flod, men staden är faktiskt belägen i ett slättlandskap där vatten samlas.

Ankara, som ligger mitt i en ökenlik, är en huvudstad där mycket av stadens grönska och vatten har skapats senare, genom planering och hårt arbete.

Många invånare i Izmir känner till Bornova som den östra änden av tunnelbanelinjen, och som ett område med många studenter och som en väg till sjukhuset.

Historien om Izmir berättas ofta genom namnen Smyrna, Efesos och Bergama. Denna text tar sig an perioden före och vid sidan av dessa stora namn.

När man hör ordet Urla, tänker många på bryggor, vingårdar och Klazomenai. Men i inlandet, mellan olivlundarna och tallskogsbackarna, finns det två byar som har skapat sin egen kultur med egna händer.

Man behöver inte resa långt för att vandra i naturen i Izmir.

Många känner till Izmir för Kordons grönområden och havsvikens blå färg. Men ofta är det platser lite längre in från kusten, i de stadsdelar där människor faktiskt bor, som invånarna i staden söker sig till under helgerna för att få frisk luft.

Vägen som gick från Istanbul västerut, till Edirne och Balkanhalvön, har under århundraden stått inför samma problem.

Kağıthane är idag en av de mest tätbefolkade stadsdelarna i Istanbul, fylld med tunnelbanestationer, kontorsbyggnader och bostadshus som klättrar uppför sluttningarna.

När man tänker på skog i Istanbul, är det först och främst Belgradskogen som kommer upp i tankarna, men stadens natur är mycket mer omfattande än så.

Istanbul är en stor stad som inte är belägen vid en sjö eller flod, och därför har staden genom sin historia alltid varit tvungen att transportera vatten från långt bort.