Hoppa till huvudinnehållet
Radar Türkiye
Upptäck evenemang i appen
Öppna
Radar Türkiye

Sommaren i Lale Devri: Sadabad.

Kağıthane är idag en av de mest tätbefolkade stadsdelarna i Istanbul, fylld med tunnelbanestationer, kontorsbyggnader och bostadshus som klättrar uppför sluttningarna.

Radar TürkiyeRadar Türkiye15 Ekim 202631
Inga betyg ännu

Logga in för att gilla och betygsätta

Sommaren i Lale Devri: Sadabad.

Kağıthane är idag en av de mest tätbefolkade stadsdelarna i Istanbul, fylld med tunnelbanestationer, affärscentrum och lägenhetskomplex som klättrar uppför sluttningarna. De två sidorna av bäcken som myter ut i Golden Horn var för trehundra år sedan stadens mest kända sommarresort. Denna dal, där palats, paviljonger, marmorkanaler och vattenfall anlades, fick namnet Sadabad, vilket betyder "lyckosamt och välmående plats". Denna text beskriver denna sommarresort från Lale-perioden ur ett kulturellt och arkitektoniskt perspektiv, och visar sedan var du kan hitta dess spår i dagens Kağıthane. Från Kağıthanes ängar till Lale-perioden.

Dalens historia började långt innan palatset. Enligt TDV Islamic Encyclopedia hette bäcken Barbysos under bysantinska perioden, medan namnet under osmanska perioden härstammar från pappersbruk som sades finnas här. Från och med perioden av Sultan Suleiman blev Kağıthanes ängar en av de mest populära rekreationsområdena för invånarna i Istanbul. Evliya Çelebi skriver att hantverkare inom guld- och läderindustrin slog upp tält här, både för att umgås och för att hålla möten relaterade till sina yrken. Palatsens hästar betade på dessa ängar, och under våren sökte stadsborna sig hit för att njuta av frisk luft. De tidigaste byggnaderna i dalen härstammar också från denna period. Krutverket, som grundades av II. Bayezid och byggdes om i tegel av Kanuni, Imrahor-fontänen och -paviljongen, som byggdes i slutet av 1600-talet, och paviljongen som IV. Murad lät bygga för Emirgune Yusuf Han, är de tidigaste byggnaderna som nämns i källorna. Men den förändring som gav dalen dess namn kom i början av 1700-talet, under perioden av III. Ahmed och hans storvezir, Nevşehirli Damad İbrahim Pasha. Efter Pasarofça-avtalet 1718 inleddes en period av fred, vilket ledde till en accelererad byggnation av palats, paviljonger, trädgårdar och fontäner i Istanbul. Historikern Ahmed Refik gav denna period namnet "Lale-perioden" i sitt verk som publicerades i tidningen 1913 och senare sammanställdes till en bok, och namnet fastnade. År 1722 ritades en bäck om.

Enligt TDV ledde en sommarfest som Damad İbrahim Pasha anordnade i Kağıthane 1717 till att sultanen blev förtjust i denna dal. År 1722 rensades bäcken framför det palats som skulle byggas för sultanen, och den inkorporerades i en rak kanal med jämna kajer på båda sidor. Denna konstruktion, som fick namnet "Cedvel-i Sim", eller "silverkanalen", var byggd av marmor som hämtades från Kulelibahçe-palatset i Çengelköy. Kanalen kompletterades med dammar och vattenfall, och Ahmeds dekret från den 17 september 1722 krävde att 450 platanträd, lönnträd, alminträd, ask och kastanj skulle rotas upp från bergen i Yoros och transporteras till Kağıthane med båt. En del av trädgården fick namnet Hüsrevabad. Ursprunget till den arkitektoniska stilen är fortfarande omtvistat. Den vanligaste uppfattningen är att palatsen och trädgårdarna i Versailles, Fontainebleau och Marly, som beskrevs av Yirmisekiz Çelebi Mehmed Efendi, som var ambassadör i Paris år 1720, tjänade som förebilder. Arkitekten och akademikern Sedad Hakkı Eldem hävdade dock i sin studie från 1977 att byggnaderna i Sadabad knappt liknade fransk palatsarkitektur. Andra forskare har påpekat likheter med palatset Chihil Sütun i Isfahan. Slutsatsen är att Sadabad inte var en kopia av en enda källa, utan en plats där den osmanska trädgårdstraditionen mötte nya idéer.

Sadabad blev snabbt ett centrum för villor och trädgårdar. Statliga tjänstemän tilldelades tomter längs floden, och man uppmuntrade dem att bygga villor. Enligt Kağıthane Kaymakamlığı (distriktsstyrelse) byggdes 173 villor längs två sluttningar, från palatset till Haliç (gyddan) under loppet av åtta år. TDV (Türk Dil Kurumu, det turkiska språkinstitutet) rapporterar, med hänvisning till Çelebizade Asım Efendi, att det fanns cirka 170 villor och palats mellan Sadabad och Baruthane. Källorna nämner att dessa byggnader fick namn som Kasr-ı Cenan, Kasr-ı Neşat, Çeşme-i Nur, Kovanlı Köprü och Beyaz Köprü. Underhållningen var inte begränsad till palatsväggarna. Under helgdagar strömmade även allmänheten till dalen; folk anlände i utsmyckade vagnar och båtar dekorerade med blommor, och alla satt i olika delar av området beroende på sin status. Denna utflykt kallades "att åka på en Sadabad-utflykt". TDV noterar att simtävlingarna i Haliç uppstod som en tradition under denna period. Under dagarna anordnades tävlingar i cirit (en form av polo), löpning och brottning, och på kvällarna hölls samtal om lyktor och tulpaner, samt musikframträdanden. Utländska ambassadörer bjöds också in ibland. Enligt Wikipedia började underhållningen under Hıdrellez (en vårfestival) och fortsatte hela natten under fullmåne.

1730 och framåt:

Denna blomstrande period avslutades abrupt den 25 september 1730 med Patrona Halil-upproret. Upprorsmännen krävde att villorna och palatsen i Kağıthane skulle förstöras. Enligt TDV tillät den nya sultanen, I. Mahmud, att palatset brändes ner, men han kunde inte förhindra Tre palats, en kommunhus

När man idag talar om "Sadabad-palatset" avses egentligen tre byggnader som successivt uppfördes på samma plats. Den första var ett palats från Lale-perioden, byggt år 1722. Sultan II. Mahmud lät det föråldrade palatset rivas år 1809 och byggde ett nytt. Enligt TDV (Türk Dil Kurumu, det turkiska språkinstitutet) var Krikor Amira Balyan arkitekten för detta andra palats; byggandet pågick fram till 1816, enligt Kağıthane kommun. Enligt TDV:s artikel om Kağıthane tillbringade sultanen några dagar här med sitt hov under Nevruz-festivalen 1814, och under de följande åren fortsatte man att anordna fester och ceremonier i dalen. När Abdülaziz blev sultan lät han år 1862-1863 riva II. Mahmuds palats och ersatte det med Çağlayan-palatset, en tvåvåningsbyggnad i västerländsk stil, designad av Sarkis och Agop Balyan. Samma sultan anordnade en fest för soldater och utländska dignitärer i Kağıthane efter sin resa till Egypten år 1863, och år 1867 öppnade han palatsgården för allmänheten. II. Abdülhamid lät år 1893 bygga en monumentalt fontän i Kağıthane-området, och en liten paviljong byggdes intill en övningsplats där man testade vapen som importerats från Tyskland.

Tjugonde århundradet var inte snällt mot dalen. Efter första världskriget förföll de historiska byggnaderna och försvann en efter en. Enligt kommunens beskrivning förstördes Çadır-paviljongen vid floden år 1940 på grund av ett fallande platan, det tredje palatset revs år 1943 och ersattes 1952 med en militärskola. Samma byggnad används sedan 1998 som kommunhus för Kağıthane kommun. Poligon-paviljongen revs år 1956 för att ge plats för en gasanläggning, och där finns idag en bussdepå. Efter 1950-talet ökade invandringen kraftigt, och området blev tätbebyggt. Industriell förorening gjorde floden till ett problem under många år.

Sadabad i litteraturen

Även om byggnaderna förstördes, levde Sadabad vidare i litteraturen. Enligt TDV är det första verket som nämner Kağıthane det som skrevs i slutet av 1500-talet, Tacizade Cafer Çelebis "Hevesname"; Nefi liknade dalen vid paradiset på grund av dess folkmassa och skönhet. Den poet som mest för evigt bevarade Sadabad var Nedim. Hans ofta återkommande rad "Låt oss gå, min älskade, låt oss gå till Sadabad" (enligt hur det återges i TDV) är fortfarande den första raden som kommer att tänkas när man talar om Lale-perioden. Denna påverkan varade fram till tjugonde århundradet. I en artikel i "Türkoloji Under 1990-talet rensades och förbättrades bäcken, och en del av dess strand är idag en grön park och en promenadstig; bäcken där Cedvel-i Sim låg finns också på denna plats. Det enklaste sättet att förstå dalens ursprungliga utseende är att börja promenaden från kommunhuset och följa bäcken ner mot Haliç. När du tittar på sluttningarna ser du att de tidigare stormarna som fyllde båda stränderna har ersatts av bostadshus. Enligt Kağıthanes distriktsstyrelse, så heter Sadabad-moskén, som bär samma namn, och den sträcker sig från Lale-perioden till Abdulaziz-eran. Den förstördes tillsammans med palatset och byggdes om, vilket också gav den namnet Aziziye. Denna byggnad är ett av de tydligaste spåren av det gamla Sadabad från 1800-talet som fortfarande kan ses i dalen idag. På platsen där İmrahor-villan en gång stod finns nu ett bostadsområde.

Praktiska tips:
Det enklaste sättet att ta sig till Kağıthane med kollektivtrafik är via M7-tunnelbanan; Kağıthane-stationen ligger i distriktet. Kontrollera aktuella avgångstider hos Metro İstanbul, eftersom det ibland förekommer "pendeltåg"-trafik på vissa delar av linjen. Enligt Wikipedia är den del av bäcken som har rensats och omvandlats till Cedvel-i Sim ungefär en kilometer lång och erbjuder en lätt promenad. Som källorna beskriver är våren den bästa tiden att besöka Sadabad; att veta att festligheterna börjar med Hıdrellez och att de hålls i skuggan av rosorna gör promenaden i dalen ännu mer meningsfull. Innan besöket rekommenderas att läsa artiklarna om Sadabad och Kağıthane i TDV Islamic Encyclopedia för att lättare kunna föreställa sig de gamla byggnaderna på de nuvarande gatorna. Kontrollera med Kağıthane kommun för aktuell information om öppettider och andra förhållanden för besöket i det öppna området runt kommunhuset.

Källor:

Kommentarer

0/1000

Skriv den första kommentaren