Hoppa till huvudinnehållet
Radar Türkiye
Upptäck evenemang i appen
Öppna
Radar Türkiye

Järnvägen som korsar Torosbergen, från Varda till Belemedik.

Från Adana och norrut, mot Pozantı, ser resenären hur Torosbergen stiger upp som en mur.

Radar TürkiyeRadar Türkiye19 Ekim 2026
Inga betyg ännu

Logga in för att gilla och betygsätta

Järnvägen som korsar Torosbergen, från Varda till Belemedik.

Från Adana norrut, mot Pozantı, ser resenären hur Torosbergen stiger upp som en mur. Idag passerar motorvägen dessa berg enkelt, men i början av 1900-talet var det en av de mest utmanande ingenjörsuppgifterna att ta sig över dem med järnväg. Spåren av detta arbete finns fortfarande kvar i dalarna mellan Karaisalı och Pozantı: en viadukt med stenväggar som närmar sig hundra meter, tunnlar som grävs in i branta sluttningar och en by som är kvarlämningen av en byggarbetsplats. Denna text berättar historien om denna sträcka, som sträcker sig från Varda-bron till Belemedik, och hur du kan utforska den idag. Linjen till Bagdad.

Bagdadjärnvägen var ett stort projekt som skulle gå från Konya genom södra Anatolien för att nå Bagdad och Basra. Den genomfördes genom avtal mellan det osmanska riket och Tyskland, finansierades med tyskt kapital och byggdes till stor del av företaget Philipp Holzmann. Linjens rutt gick från Konya, via Karaman och Ereğli, över Torosbergen och ner i Çukurova, genom Yenice och Adana, och vidare mot Amanosbergen. Den mest utmanande delen av hela sträckan var passagen över Torosbergen mellan Konya och Adana. På grund av tekniska svårigheter kunde linjen inte slutföras under många år; enligt artikeln på engelska Wikipedia fanns det fortfarande hundratals kilometer kvar att bygga år 1915. Det första tåget som kunde resa från Istanbul till Bagdad utan avbrott avgick först år 1940. Trappan i Torosbergen.

Tabellen över linjen på Wikipedia visar med siffror hur denna del av sträckan utgör en "trappa". Ulukışla ligger på cirka 1200 meter över havet, Pozantı på 780 meter, Belemedik på 700 meter och Hacıkırı på 600 meter; när man kommer ner till Yenice sjunker höjden till bara trettio meter. Denna nedstigning sker genom en rutt som går genom smala och djupa dalar och som innehåller många tunnlar. Mellan Belemedik och Hacıkırı finns två långa tunnlar, en på 3795 meter och en på 2102 meter. Enligt engelska källor behövde man gräva tjugoen tunnlar efter varandra inom ett avstånd av tolv kilometer runt Belemedik. Även transporten av material till byggarbetsplatsen var en utmaning. Huvudmaterialen, som stål och cement, transporterades sjövägen till Mersin och därifrån vidare till byggarbetsplatsen via Tarsus med hjälp av åsnor. Innan den faktiska viadukten byggdes, byggdes en tillfällig smalspårig bro i närheten för att transportera materialet till andra sidan av dalen. När viadukten var klar togs denna hjälpbro ur bruk, men dess pelare är fortfarande synliga idag. Belemedik, en byggarbetsplatsby.

Belemedik, som ligger i närheten av Pozantı, vid västra stranden av Çakıt-floden, på cir Var och en av tunnelarna grävdes av två team som arbetade från motsatta ändar, och det förväntades att teamen skulle mötas i mitten. Enligt en sägen, när mötet inte kunde uppnås, uttalade arbetarna ett obegripligt ord på tyska, vilket blev "Belemedik". Samma källa anger också att bosättningens ursprungliga namn var Karapınar. Detta är en folklig berättelse och bör läsas som en historia som förmedlas av de som bor i området, snarare än som en definitiv sanning. Efter att linjen öppnades förblev Belemedik en station. På grund av den begränsade mängden jordbruksmark och de jordskred som inträffade 1969 minskade befolkningen snabbt. Idag är de stenhus som finns kvar från byggperioden, Belemedik tågstation och de över tvåhundra år gamla platanerna de mest intressanta delarna av området. Enligt TRT Haber är dalen, som är skyddad som en naturpark, en populär plats för fotografer och vandrare, särskilt under hösten när löven ändrar färg till gult och rött. Samma nyhetssändning rapporterar att Belemedik också är känt för sina stenhus och trähus, och att dess orörda natur har gjort det till en populär plats för inspelningar av både inhemska och utländska filmer och TV-serier.

Varda-bron

En symbol för linjen är Varda-bron, som ligger cirka en kilometer sydväst om Hacıkırı, som tillhör Karaisalı. Lokala invånare kallar den "Koca Köprü" (den stora bron), men den är också känd som "Alman Köprüsü" (den tyska bron). Enligt Kulturportalen och Kulturinventeringen är bron cirka 172 meter lång och 99 meter hög; i engelska källor anges höjden som 98 meter. Den är en stenvyggnad som vilar på fyra huvudpelare och består av totalt elva valv. I mitten finns tre stora valv, vardera 30 meter breda, och mindre valv på sidorna kompletterar öppningen. En av de mest intressanta egenskaperna hos bron är att den inte är rak. Enligt Wikipedia följer järnvägen som går över bron en kurva med en radie på cirka 1200 meter, vilket innebär att bron svänger något över dalen. Det finns trappor inuti brofoten för underhåll. Enligt den engelska versionen av Wikipedia byggdes först stenvyggarna, och valvarna konstruerades sedan på en tillfällig stålkonstruktion som placerades ovanpå väggarna. Den tyske ingenjören Winkler ledde först design- och konstruktionsarbetet; efter hans död övertog den grekiske ingenjören Nicholas Mavrogordato, som var osmansk medborgare, rollen som chefingenjör. Kulturinventeringen noterar att bron också kallas Karaisalı Köprüsü och Gavurdere Viaduktu; det senare namnet kommer från det gamla namnet på bäcken som bron korsar, som idag kallas Çakıt Deresi. Enligt informationen i Kulturinventeringen möjliggjorde bron att en tidigare, U-formad rutt, som var far Kapıkaya-ravinen

Ett ställe som man inte kan missa när man besöker Varda är Kapıkaya-ravinen. Enligt engelska Wikipedia ligger bron ungefär två kilometer väster om ravinen. Floden Çakıt, som utgår från Ulukışla i Niğde, rinner genom ravinen mellan klippväggar som är cirka tvåhundra meter höga. Enligt Adana Provincial Directorate of Culture and Tourism finns en vandringsled på 7250 meter i ravinen, och en sträcka på 400 meter är utrustad med säkerhetsräcken. I den norra änden av ravinen ligger rekreationsområdet Yerköprü, som anordnas av kommunen Karaisalı. Det bästa sättet att förstå varför järnvägen var så svår att bygga är att besöka ravinen samma dag som man reser med tåget. Börja vid Adana centralstation.

Historien om platsen börjar vid Adana centralstation. Den första byggnaden på stationen öppnades 1886 av det företag som drev järnvägen mellan Mersin, Tarsus och Adana. Den nuvarande byggnaden byggdes av Baghdad Railway Company och invigdes den 27 april 1912. Den höga väntsalen med sina tre stora bågar bär spår av arkitekturen från de år då passagen genom Taurusbergen anlades. Företaget som byggde den första stationen köptes 1906 av Baghdad Railway Company, vilket innebar att järnvägen som klättrade upp i Taurusbergen och den gamla järnvägen till Mersin i slätten förenades under samma tak. År 1933 övergick stationen till statliga järnvägars kontroll. Idag upptar huvudbyggnaden, tillsammans med logement och verkstäder, ett stort område i stadens centrum. Att stanna till några minuter framför denna byggnad innan man åker till Varda ger en vacker inledning på resan.

Hur man besöker idag:

Till Varda-bron tar man vägen från Adana via Karaisalı; enligt Wikipedia är avståndet ungefär 64 kilometer. Med tåg är bron 63 kilometer från Adana station. Kulturportalen nämner också kollektivtrafik till distriktet, men ett fordon gör det mycket enklare att ta sig runt mellan bron och ravinen. Hacıkırı station, som ligger nära bron, är ungefär 500 meter bort och järnvägen är fortfarande i drift. Eftersom tågtrafiken kan variera, kontrollera den senaste informationen från TCDD Taşımacılık. Till Belemedik tar man vägen som leder ner från Pozantı; enligt engelska Wikipedia är byn 12 kilometer från Pozantı och 122 kilometer från Adana. Det är möjligt att åka från Adana, besöka Varda och Kapıkaya, och sedan fortsätta norrut via motorvägen för att se Belemedik, men det är viktigt att starta tidigt för att inte behöva stressa på bergsvägarna.

Praktiska tips:

* Titta på bron från dalens botten och de omgivande sluttningarna; valvet är bäst att se från sidan.
* Eftersom järnvägen fortfarande är i drift, gå inte på rälsarna och klättra Källor:

Kommentarer

0/1000

Skriv den första kommentaren