Från Terkos till kranen: En modern historia om vattenförsörjningen i Istanbul.
Istanbul är en stor stad som inte är belägen vid en sjö eller flod, och därför har staden genom sin historia alltid varit tvungen att transportera vatten från långt bort.
Logga in för att gilla och betygsätta

Istanbul är en stor stad som inte är belägen vid en sjö eller flod, och därför har staden genom sin historia alltid varit tvungen att transportera vatten från långt bort. ISKIs (Istanbul Su ve Kanalizasyon İdaresi – Istanbuls vatten- och avloppsförvaltning) historia delar upp denna långa berättelse i tre perioder: Romerska och bysantinska, osmanska och republikanska. Broar, dammar, cisterner och fontäner är de mest kända delarna av denna historia, och det finns redan rutter i staden som visar dessa. Denna text fokuserar på den mindre kända delen av historien, nämligen perioden från slutet av 1800-talet till idag, då vattnet började pumpas med ångmaskiner, leddes genom rör till hemmen och samlades i dammar. Slutligen beskriver vi också vilka byggnader från denna tid som fortfarande kan ses idag.
Från fontän till rör:
Den osmanska staden distribuerade sitt vatten genom gravitation, det vill säga genom vattnets egen flödeskraft. Vattnet hämtades från källor, flödade genom rör och tunnlar, passerade broar för att överbrygga dalar, fördelades i ventiler, trycket justerades med vattenmätare och slutligen nådde fontänerna. Enligt ISKIs beskrivning mättes och levererades vattnet vid varje distributionspunkt, och enheten som användes var "lule". Detta system var tillräckligt för att försörja en lokal fontän, men det räckte inte för att pumpa vatten till de högre våningarna i de nya, flervåningsbyggnaderna. Under andra hälften av 1800-talet var de växande lägenhetskomplexen i Beyoğlu och Galata ett tecken på en ny stad som behövde trycksatt vatten. Lösningen kom genom ett koncession. Enligt ISKIs historia gavs 1868, under sultan Abdülazizas tid, en koncession till ett franskt företag, och det företag som allmänt kallades "Terkos-företaget" (dess officiella namn var "Dersaadet Anonim Su Şirketi") föddes. Företaget skulle leverera vatten från Terkos-sjön till Beyoğlu, Galata, den västra kusten av Golden Horn och den europeiska sidan av Bosporen. En avhandling som förberett vid Marmara-universitetet beskriver företaget som ett osmanskt aktiebolag med flera aktieägare, och att vattnet såldes genom abonnemang och med vattenmätare. Samma studie visar att avtalet också innebar att sjukhus, militära enheter och brandkårer skulle få gratis vatten. Idén om en vattenmätare i varje hem kom till Istanbul genom detta företag.
Terkos ångpumpar:
Företagets första anläggning var en pumpstation som byggdes 1883 vid kanten av Terkos-sjön; 1888 byggdes också en anläggning runt sjön för att höja vattennivån. En magisteruppsats som förberett vid Istanbul Technical University 2003 undersöker denna anläggning i detalj. Enligt uppsatsen byggdes stationen av franska ingenjörer, ark Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:
ISKIs sida om vattenresurser anger att stationen var i drift fram till 1967 och att den idag bevaras som ett industriellt museum. Själva sjön finns fortfarande med i stadens lista över vattenresurser under namnet Terkosdammen, och driftsättningsåret anges fortfarande som 1883.
Anatolien och företaget Elmalı:
Även på den anatoliska sidan fick företaget sin egen verksamhet under samma period. Enligt ISKIs beskrivning grundades Üsküdar Kadıköy Vattenbolag 1888, och 1893 byggdes den första Elmalı-dammen över Elmalı-bäcken. Ett vattenledningsnät installerades längs kusten från Anatolien till Bostancı. En anläggning för att rena dammens vatten, en pumpstation, en ledning till Bağlarbaşı och ett vattenreservoar i Bağlarbaşı var också projekt som genomfördes av detta företag. Den andra Elmalı-dammen, som ligger över Çavuşbaşı-bäcken, tillkom 1950. Idag utgör de två dammarna tillsammans en av stadens minsta vattenkällor, men detta är platsen där ordet "damm" först förknippades med vattenförsörjningen i Istanbul.
Hamidiye-vattnet och stationen i Cendere:
När tryckledningar installerades fortsatte även vattenkällorna att utvecklas. Enligt ISKIs historia är den viktigaste av dessa Hamidiye-vattnet, som anlades under sultan II. Abdülhamids tid. Detta vatten, som hämtades från källor i Kemerburgaz, försåg kaserner, palats och omkring femtio fontäner i Beyoğlu-området. Det finns viss skillnad i källorna när det gäller historien; ISKI anger att systemet startade 1904, medan källor som beskriver stationen anger att pumpstationen i Cendere började fungera 1902. Cendere Hamidiye Pumpstation byggdes i Cendere-dalen för att pumpa upp vatten från källorna och förse staden. Enligt information från Istanbul kommuns biblioteksida byggdes stationen eftersom vattenförsörjningen från Taksim inte längre räckte till. Den försåg ungefär hundra fontäner, inklusive fontänerna längs vägen till Yıldız-palatset, med cirka 1200 kubikmeter vatten per dag. Byggnaden var i drift fram till 1990-talet, men sedan försåg den bara några få fontäner med vatten. Enligt en artikel på Wikipedia tillverkades pannorna i Schweiz, och under 1960-talet flyttades ångmaskinerna från den gamla stationen i Terkos och ersattes med elektriska pumpar. Byggnadens 33 meter höga tegelpipa förstördes med tiden. Efter jordbävningen 1999 påbörjades arbeten för att omvandla byggnaden till en kulturverksamhet, och renoveringen slutfördes 2009, men byggnaden förblev stängd under en längre tid. Den 24 oktober 2022 öppnades den för allmänheten under namnet Cendere Sanat, Terkos-företaget köptes av Istanbul kommun, och den 27 maj 1933 inrättades Istanbul Vattenverk (İSKİ) genom lag nr 2226. Verket organiserades som en institution som var ansluten till kommunen men hade egen juridisk person. Under denna period utökades kapaciteten för Terkos pumpstation och Kağıthane reningsverk, och ångdrivna pumpar ersattes med elektriska. En kraftledning drogs mellan Terkos och Silahtarağa, och i Çırpıcı borrades artesiska brunnar, där en ny pumpstation etablerades. Dammtiden
När befolkningen växte snabbt blev sjö- och källvatten otillräckliga, och Istanbul gick in i en era av dammar. Enligt İSKİ:s uppgifter togs Ömerli-dammen och Alibey-dammen i drift 1972, och Darlık-dammen i Şile och Büyükçekmece-dammen 1989. Ömerli är idag stadens största vattenkälla med en årlig produktion, och nästan hela den asiatiska sidan får vatten därifrån. I Büyükçekmece avbröts sjöns förbindelse med havet för att skapa en damm. År 1981 inrättades Istanbul Vatten- och Avloppverk (İSKİ), och 1984 införlivades det i storstadskommunen. Under 1990-talet sträckte sökandet efter vatten djupt in i Thrakien. Dammerna Düzdere, Kuzuludere, Büyükdere, Sultanbahçedere och Elmalıdere byggdes i de thrakiska dalarna mellan 1995 och 1997. Kazandere öppnades 1997, och Pabuçdere 2000. Enligt İSKİ är de två dammarna förbundna med en 2 507 meter lång tunnel, och överskottsvatten från Kazandere leds till Pabuçdere. Sazlıdere-dammen togs i drift 1998, nära Küçükçekmece-sjön. Vatten från Bosporen
Det senaste stora steget kom från öster. År 2004 togs Yeşilçay-regleringsanläggningarna i drift, som hämtar vatten från Göksu- och Çanak-dalarna bortom Şile. År 2007 kom det första vattnet från Melen-floden, som ligger vid gränsen mellan Düzce och Sakarya; enligt İSKİ kan man initialt ta ut 268 miljoner kubikmeter vatten per år, och efter den andra fasen kan man ta ut 575 miljoner kubikmeter per år. För att transportera Melen-vattnet till den europeiska sidan grävdes en tunnel under Bosporen. Enligt artikeln på Wikipedia är Bosporen-vattentunneln en 5,5 kilometer lång konstruktion som ligger cirka 135 meter under ytan mellan Sarıyer och Beykoz. Historien, som började med de sex ångdrivna pumparna i Terkos, har således nått en rörledning som förbinder de två kontinenterna under jorden. Var kan du se denna historia idag?
Den enklaste platsen att besöka är C Här är en tur som beskriver sjön och de omgivande skogarna, som du kan kombinera med andra aktiviteter samma dag. De bästa platserna för att se dammarna är Ömerli och Büyükçekmece. Sjön vid Ömerli-dammen sträcker sig in i skogarna mellan Çekmeköy och Şile. Eftersom kustområdet är ett skyddsområde, får man endast observera från de platser som tillåts längs vägen, och man måste följa de skyltar som finns på platsen. Büyükçekmece-sjön är en av de lättast tillgängliga vattenkällorna från staden, tack vare sitt läge nära kusten.
Praktiska tips:
Många av platserna som beskrivs här ligger långt ifrån varandra, så försök inte att besöka dem alla på en och samma dag. Det är bättre att planera in Cendere under en eftermiddag i staden, Terkos under en weekendresa norrut och Büyükçekmece som en del av en rutt längs västkusten. Många av vattenanläggningarna ligger i skyddade områden, så var noga med att respektera stängsel, varningsskyltar och fotoförbud. Och nästa gång du öppnar kranen, kom ihåg att vattnet kan komma från Istranca, Ömerli eller Melen.
Källor:
- İSKİ, Historien om vatten i Istanbul, https://iski.istanbul/kurumsal/hakkimizda/istanbul-da-suyun-tarihcesi
- İSKİ, Vattenkällor, https://iski.istanbul/kurumsal/hakkimizda/su-kaynaklari/
- H. Saltuk Akatay, Ritnings-, restaurerings- och renoveringsprojekt för Terkos vattenpumpstation (İTÜ, 2003), https://polen.itu.edu.tr/items/78558626-8b12-4935-ba7e-a845691b15a7/full
- Halil İbrahim Gül, Terkos Vattenbolag (Marmara Universitet, 2009), https://openaccess.marmara.edu.tr/entities/publication/7348dd5a-24de-41ac-86f4-235ee9e84dac
- İBB Bibliotek och Museer, Cendere Konstbibliotek, https://ataturkkitapligi.ibb.gov.tr/en/Kitaplik/Kutuphanelerimiz/IMM-Cendere-Sanat-Library/53
- Wikipedia, Cendere Konstmuseum, https://tr.wikipedia.org/wiki/Cendere_Sanat_M%C3%BCzesi
- Wikipedia, Bosporens Vattenledningsledning, https://tr.wikipedia.org/wiki/Bo%C4%9Fazi%C3%A7i_Su_T%C3%BCneli
Kommentarer
Skriv den första kommentaren
