Området kring sjön Beyşehir, från Hitit-källan till Seljuk-palatset.

Du närmar dig Eşrefoğlu-moskén från stadens huvudgata. Dess främre fasad är vinklad i en 45-graders vinkel. Enligt TDV Islam Encyclopedia visar denna avskurna fasad att byggnaden är placerad längs stadens huvudgata och att fasaden är anpassad till vägen. Innan du går in, ta några steg tillbaka och betrakta den främre fasaden. Den främre väggen är byggd av huggen sten, medan de andra väggarna är byggda av tegel. Ovanför väggen, till vänster om porten, finns dekorativa ventilationsgaller. Dekorationen på porten liknar de som finns på portarna till Gökmedrese och Çifte Minareli Medrese i Sivas. Observera också den spetsbågiga nischen vid foten av minareten, eftersom vattentanken för fontänen där är konstruerad av en antik sarkofag. När du går in, kommer du först till ett mellanrum täckt med turkos och lila kakel. Den andra porten, som leder till huvudsalen, är täckt med glaserat tegel och mosaikkakel. Enligt encyklopedin är detta det enda exemplet av denna typ inom turkisk kakelkons. Följ etiketten för besökare: gå in under lämpliga tider, ta av skorna och var tyst. När du går in i salen, rusa inte in. Ge dig själv några minuter att vänja dig vid mörkret. Taket är plant och hålls uppe av 48 träpelare, ordnade i sex rader. Pelarhuvorna är dekorerade med mukarnas, medan konsoler och balkar är målade. Vissa av dessa målningar har bleknat med tiden. Mittgången är bredare och högre än de andra, och de fyra pelarna i mitten är öppna. Enligt Kulturportalen beskriver en nisch under denna öppning hur snö som samlats på taket under vintern kunde ledas ner i en pool, vilket förhindrade att pelarna sprack på grund av fukt. År 1965 täcktes nischen med glas, vilket gjorde den oanvändbar. Gå sedan fram till mihraben, som är täckt med mosaikkakel. Den är 4,58 meter bred och 6,17 meter hög. Beyşehir kommun anser att den är större än alla andra kakelbeklädda mihraber i Konya-regionen. Den dominerande färgen är turkos, och enligt encyklopedin liknar mönstren under mukarnaserna mycket de som finns i kupolen på Karatay Medrese i Konya. Pulpiten, som är placerad bredvid, är tillverkad med "kündekari"-tekniken, där trädelar sammanfogas utan användning av lim eller spikar. Den höga galleriet i sydvästvrån, som vilar på två träpelare, är också omgivet av valnötsträ. Det andra galleriet framför kupolen byggdes 1574-75 av en son till en osmansk minister. Datumen på de två inskriptionerna är 1296-97 och 1299-1300, vilket innebär att byggnaden tog minst tre år att slutföra. År 2023 togs byggnaden upp på UNESCO:s världsarvslista

Från moskén leder en stig ner till sjön, och den första byggnaden du ser är stenenbron, som är byggd vid sjöns utlopp. Beyşehir kommun skriver att bron byggdes mellan 1908 och 1914 som en regleringsdam. Bron är 40,70 meter lång och 6,35 meter bred, och den har femton spann som bärs upp av fjorton pelare. Kommunen beskriver den som det första bevattningsprojektet som etablerades av det osmanska riket, och den är en av stadens symboler. Promenera långsamt över bron och titta åt båda hållen. Åt ena sidan ser du det öppna vattnet i sjön och i fjärran bergen, medan du åt andra sidan ser Çarşamba-floden som leder vattnet från sjön söderut. Wikipedia påpekar att denna flod är den enda utloppet från sjön, och att en stor regleringsanläggning har byggts för att bevattna Konya-slätten. Fortsätt sedan längs kusten i några hundra meter tills du når början av vassområdena. Beyşehir distriktsstyrelse skriver att sjöns södra och norra stränder är grunda, medan den djupaste punkten når upp till tio meter. Sjöns yta är 651 kvadratkilometer, den är 45 kilometer lång och 25 kilometer som bredast. Denna grunda och vidsträckta vattenmassa har i århundraden påverkat livet i staden som ligger vid kusten. Distriktsstyrelsen nämner att det finns abborre, gös, karp och andra fiskarter i sjön. Om du har en kikare är det bra att ta med den, eftersom sjön är ett viktigt område för fågelskådning. Enligt kommunen bildar flockar med tusentals ankor, gäss, måsar, hägrar och andra fåglar stora grupper under september och oktober. I slutet av oktober, när svanar och gäss anländer, överstiger det totala antalet fåglar i sjön femtio tusen. Det sägs också att de första kända häckningskolonierna av pelikaner finns på öarna i denna sjö. Försök att identifiera öarna du ser i horisonten; kommunen räknar upp trettioen öar i olika storlekar, och de större öarna ligger oftast västerut. Mada-ön är den största, och den har en by på sig. İğdeli-ön, som är känd för sina vikar med röd sand, är den mest populära ön för turism. På Hacı Akif-ön finns en grotta som är hundra meter lång och innehåller stalaktiter och stalagmiter. Området runt sjön utsågs till nationalpark den 20 februari 1993, och distriktsstyrelsen anger att nationalparkens område är 88 750 hektar. Om du vill fråga om sjöutflykter eller möjligheter att besöka öarna, kontakta kommunen för aktuell information. Denna plats är idealisk för att sitta ner och vila vid kusten. Om du vill se solnedgången, överväg att återvända till denna kust på kvällen, eftersom kommunen beskriver Beyşehir som en av världens mest spektakulära platser för att se sol

Eflatunpınar, enligt information från Kulturportalen, ligger tjugo-två kilometer från Beyşehir och är beläget nära Sadıkhacı. När du parkerar och går in på området, börja med att titta på själva dammen, eftersom vattnet är nyckeln till att förstå monumentet. Enligt Kulturportalen består monumentet av en stor damm som är byggd ovanpå en naturlig vattenkälla, och av horisontella kanaler som leder vattnet till dammen. Hittite Monuments beskriver dammen som ett rektangulärt område med ungefärliga mått på trettio-fyra meter i längd och trettio meter i bredd. Enligt källor dateras monumentet till slutet av 1300-talet f.Kr. och tillhör perioden av den store kungen IV. Tuthaliya. Gå sedan fram till den höga reliefväggen på dammens norra sida och betrakta den på avstånd under en stund. Väggen är inte huggen direkt i berget, utan är byggd av noggrant sammanfogade andesitblock som har skurits till för att passa ihop. Kulturportalen framhåller att detta unika stenhantverk och ordningen i reliefen skiljer monumentet från andra hittitiska monument. I mitten finns två stora figurer, och ovanför varje figur finns en solskiva med vingar. Runt dessa figurer finns tio varelser som bär solskivorna, och högst upp finns en stor, vingad solskiva. Fem bergfigurer är placerade i botten och delvis synliga, och tre av dem har hål där vattnet kommer ut. Enligt tolkningen av platsen skapar denna ordning en scen mellan himlen och jorden. Måtten på reliefytan varierar i olika källor; Hittite Monuments beskriver den som ungefär sju meter i längd och sju meter i bredd, inklusive figurerna i botten. Gå sedan sakta runt dammen och leta efter små figurer som är inbäddade i väggarna. På huvudfasadens högra och vänstra sida finns ett par figurer vardera, och på den södra väggen, mot dammen, finns ytterligare en figur. I söder, vid dammen, finns en trippel tjurprotom som inte är på sin ursprungliga plats; denna del användes som fyllnadsmaterial i en romersk dammvall. Några meter bakom reliefväggen kan man se spår av en mycket eroderad lejonfigur. Kom ihåg att det inte finns några inskriptioner på platsen, och att dateringen baseras på jämförelser med andra monument i området. Mellan 1996 och 2002 genomfördes räddningsutgrävningar på platsen, och mellan 2011 och 2012 utfördes arbete med landskapsanordning, restaurering och staket. År 2014 togs monumentet upp på UNESCO:s preliminära lista över världsarv. Anledningen är att det är ett av de få vattensystemen där vattnet samlas i en central damm och kan användas effektivt vid behov. För att ta bilder, försök att få med reflektionen i dammen; reliefen syns tydligare i sidobelysning. Området är öppet och utan skugga, så ta med hatt

För att nå Kubadabad svänger du av från vägen mellan Beyşehir och Isparta och kör in ungefär fem kilometer. Enligt Wikipedia ligger området vid gränsen till byn Gölyaka, i den centrala delen av sjöns sydvästra strand, på en klippig halvö vid foten av Anamasbergen. Enligt Kulturportalen blev sultan I. Alaeddin Keykubad imponerad av sjöns skönhet när han reste från Kayseri till Antalya, och beordrade att ett palats skulle byggas här. Enligt TDV Islam Encyclopedia påbörjades byggnationen mellan 1226 och 1236, och utfördes av Emir Sadeddin Köpek, som var både arkitekt och konstnär. Den seljukiska historikern Ibn Bibi berättar att sultanen själv ritade en skiss och bestämde placeringen av rummen. När du anländer till platsen, gå först upp till halvöns högsta punkt för att få en överblick över området. Enligt encyklopedin sträcker sig palatsområdet över ett stort område, totalt åtta tunnland, uppdelat i två delar: en vid kusten och en på en liten ö mittemot. Den del som ligger vid kusten är 5 200 kvadratmeter, medan den på ön är 3 000 kvadratmeter, och den senare delen kallas "Flickeborgen". Leta sedan upp de två huvudbyggnaderna som omges av en låg mur: det stora palatset och det lilla palatset. Det stora palatset är ungefär 50 meter långt och 35 meter brett, och framför det sträcker sig en bred terrass som vetter mot sjön. Enligt encyklopedin finns det en 35 centimeter hög plattform i den centrala salen som skiljer golvet i tronsalen. Enligt Ibn Bibi ledde tronsalen till en sal för mottagningar, och en drapering kunde dras för att skilja sultanen från folkmassan under ceremonier. Utgrävningarna har också avslöjat spår av en stor park med en brygga, ett badhus, en ugn, ett kök, ett förråd och ett logement för soldater. Var uppmärksam på de tjocka, massiva grundmurarna, eftersom encyklopedin uppskattar att de egentliga våningarna med fönster mot sjön låg ovanpå dem. Resterna av kanaler täckta med platta tegelstenar visar att det fanns ett avloppssystem i byggnaderna. Det var först 1949 som Zeki Oral, chef för Konya-museet, identifierade ruinerna som Kubadabad. De första vetenskapliga utgrävningarna genomfördes av Katharina Otto-Dorn 1965 och 1966, och återupptogs senare under ledning av Rüçhan Arık från 1980. Enligt Wikipedia har utgrävningarna fortsatt sedan 2017 under ledning av Muharrem Çeken. Enligt Konya-provinsstyrelsen har många keramikföremål, porslin, gips, glas och mynt hittats under utgrävningarna. Var medveten om att du inte kommer att se några av dessa föremål på platsen; de dekorativa keramikföremålen ställs ut på museet i Karatay-medresan i Konya. En