Hjärtat av Seljuk-rikets huvudstad: Alaeddin-höjden och dess omgivningar.

Börja din rutten vid foten av Alaeddinberget, som ligger mitt i staden. Enligt Wikipedia omges berget av en spårvagnslinje, vilket gör det enkelt att ta sig hit med spårvagn. Innan du börjar bestiga berget, observera dess form. Det är inte ett naturligt berg, utan en höjd som har bildats genom årtusenden av bebyggelse. Enligt Wikipedia är höjden ungefär 450 meter lång och 350 meter bred, 20 meter hög och har en oval form. Utgrävningar som utfördes av det turkiska historiska institutet 1941 visade att den första bebyggelsen på berget grundades under tidig bronsålder, omkring 3000 f.Kr. Berget kom senare under herraväldet av hititerna, frygerna och lydierna. Det antas att berget under frygisk tid fick namnet Kawania, och att stadens antika namn, Ikonion, härstammar från detta namn på grund av likheten i ljud. När du väljer en av vandringslederna och börjar bestiga sluttningen, kom ihåg att de flesta av dessa lager ligger under dina fötter, i jorden. Enligt TDV Islam Encyclopedia var denna lilla höjd den första platsen för bosättning i Konya, och när turkarna erövrade staden låg staden inom bergets murar. Efter 1097, när staden blev huvudstad, växte den snabbt, och år 1221 omgavs den av en mycket större mur av sultan Alaeddin Keykubad I. Enligt encyklopedin fanns det totalt 108 torn längs dessa murar, med ett avstånd på 30 meter mellan varje torn, och namnet på den visir eller den härskare som byggde tornet var inristat på varje torn. Antika skulpturer och reliefer var strategiskt placerade längs murarnas torn och portar, och du kommer att få en närmare titt på några av dem vid rutten andra stopp. Idag finns det inga synliga rester av murarna på berget, men gatorna som strålar ut från toppen avslöjar fortfarande platsen för det gamla centrumet. Enligt TDV Islam Encyclopedia beskrivs detta som ett strålningsformat gatusystem, som är sällsynt i turkiska städer. Stå vid kanten av berget och observera hur gatorna sprider sig utåt. Fortsätt sedan till bergets norra sluttning, eftersom det seljukiska palatset låg på den norra sidan. Här finns ruinerna av palatsets paviljong med utsikt över staden. Enligt Kulturportalen byggdes paviljongen i två våningar och dess väggar var dekorerade med kakel och inskriptioner. Vem som byggde paviljongen är omtvistat. Enligt TDV Islam Encyclopedia tillskriver de flesta forskare den till perioden för Kılıçarslan II, och den fick sitt namn efter Alaeddin Keykubad I, som restaurerade den. Paviljongen var placerad ovanpå ett av murarnas torn och fungerade som en "cihannüma", en paviljong för att betrakta omgivningarna. Byggnaden övergavs på 1600-talet, var i ruiner i början av På bergets norra sida reser sig Alaeddin-moskén, som färdigställdes år 1220 och var stadens stora moské under Seljuk-perioden. Denna rutt hänvisar till den främst som ett landmärke. På berget finns också en stendamm som byggdes år 1902 och som samlar vatten från källan i Çayırbağı, samt ett monument till minne av de stupade, som byggdes 1936. Berget, som registrerades som ett arkeologiskt, historiskt och naturmässigt skyddsområde år 1982, har planterats med träd sedan 1910-talet och har blivit en populär rekreationsplats för stadsborna. Ta en kort paus på en bänk under träden; från där du sitter kan du se hur mycket berget betyder för stadens invånare i deras vardag. Fortsätt sedan nerför den västra sidan; enligt Kulturportalen ligger den vackra skolan med det smala minareten precis mittemot berget, och promenaden tar bara några minuter. Källa: TDV Islam Encyclopedia, Alaeddin Köşkü.

När du närmar dig madrasan, ta dig tid att beundra fasaden innan du går in, eftersom byggnadens största skatter finns utomhus. Enligt Kulturportalen byggdes madrasan av Sahib Ata Fahreddin Ali under perioden för Seljuk-sultanen II. İzzeddin Keykavus, och den användes för att undervisa i hadith-vetenskap. Byggnadsåret varierar i olika källor; TDV Islamic Encyclopedia nämner att en grundersättning från år 1265 nämner byggnaden, vilket innebär att madrasan måste ha färdigställts före detta datum. Den utsmyckade porten reser sig ovanför en del av fasaden, mer än fem meter ut från huvudväggen. Enligt TDV Islamic Encyclopedia är den en av de mest imponerande utsmyckade portarna som byggdes under Seljuk-perioden i Anatolien. Observera de textrader som omger porten och sträcker sig uppåt i en spiralform. Kulturportalen beskriver den som en av de få designerna där text används så omfattande. Lägg också märke till att textraderna är avbrutna; enligt encyklopedin indikerar detta att porten är ofullständig idag och att taklisten faktiskt var högre. Titta noga på de två medaljongerna ovanför bågen; Kulturportalen uppger att den ena visar "Amel-i Kelük" och den andra "bin Abdullah", vilket tillsammans anger arkitektens namn. Vänd sedan blicken mot minareten, som fått sitt namn efter byggnaden; den består av en fyrkantig bas av huggen sten, ovanpå vilken en tegelstruktur reser sig, dekorerad med glaserade tegelstenar och huggna kakelplattor. Ursprungligen hade minareten två balkonger och var mycket högre än byggnaden. År 1901 förstörde en blixt den övre delen av minareten, och den korta strukturen du ser idag är det som återstår. Enligt TDV Islamic Encyclopedia visar gamla fotografier att den flikade strukturen på minareten fortsatte i samma stil upp till den andra balkongen. Att följa mönstret av de turkosa glaserade tegelstenarna på strukturen, från botten till toppen, är det bästa sättet att föreställa sig hur hög den var före blixten. När du går in passerar du först en entréhall med ett valvt tak; enligt encyklopedin är denna hall byggd för att skapa symmetri med den främre, stora öppna ytan. Du kommer sedan till en kvadratisk innergård med sidor på cirka 11 meter. TDV Islamic Encyclopedia nämner att byggnaden är en av de tre madrasorna i Konya som har en innergård täckt av en kupol. I mitten av innergården finns en damm; gamla fotografier visar att det en gång fanns en stor ljusinsläppare på toppen av kupolen, men idag är öppningen täckt av glas. Lyft blicken och titta på kupolen; den yttre delen är gjord av sten, medan insidan är gjord av tegel, och kupolen är dekorerad med oändliga geometriska mönster skapade av turkosa, bruna och blå glaserade tegelstenar. Enligt encyklopedin påminner dessa mönster De viktigaste detaljerna är de imponerande relieferna som kommer från Konya-slottet; här kan du se stenarna som pryder tornen i murarna, som nämnts vid den första stationen, på nära håll. Enligt Kulturportalen finns i detta museum de största och vackraste marmorrereliefarna som föreställer den tvåhövdade örnen, som är ett symbol för Seljukerna, samt andra figurer. Efter att ha tittat på reliefarna, reflektera över porten; du kommer att se två exempel på stenarbetet från samma period, varav en i arkitekturen och en som ett fristående konstverk. Medresan (religiös skola) finns med på UNESCO:s preliminära lista över världsarv under namnet "Anatolian Seljuk Medreses". Kontrollera öppettiderna på Kultur- och turistministeriets webbplats; det är också bra att fråga en anställd innan du fotograferar föremålen inuti. När du lämnar, gå längs foten av kullen och fortsätt till Karatay Medresa; vägen mellan de två medresorna tar bara några minuter. Källa: Kulturportalen, İnce Minareli Medresa.

Man ingången till Karatay-medresan finns på den östra sidan, genom en utsmyckad port. Enligt TDV Islamiska Encyklopedin är porten inte placerad exakt i mitten av fasaden, utan något förskjuten åt sidan. Kulturportalen skriver att byggnaden uppfördes år 1251 av Emir Celaleddin Karatay under tiden för Seljuk-sultanen II. İzzeddin Keykavus. Den breda inskriptionen högst upp på porten, enligt encyklopedin, anger byggnadens årtal och Karatay's namn. Porten är tillverkad av marmor i himmelsblå och vit färg. Observera det tvåfärgade mönstret och de geometriska panelerna som påminner om kilim-mönster. Källorna är oeniga om vem som var arkitekten; Kulturportalen nämner Muhammed bin Havlan som en möjlig kandidat, medan TDV Islamiska Encyklopedin skriver att arkitekten är okänd. När man går genom porten kommer man in i ett område som idag är öppet och liknar en trädgård. Enligt encyklopedin var detta ursprungligen ett kvadratiskt utrymme på cirka 7,6 meter med ett valv. Spår av de triangulära övergångselementen på den övre nivån av huvudbyggnaden bevisar att det en gång fanns ett tak här; leta efter dem på väggen innan du går in. Från detta område leder en liten dörr till det stora, valvade centralrummet, som är hjärtat av byggnaden. Det centrala rummet är cirka 12 meter i diameter, och alla byggnadselement och dekorationer har bevarats fram till idag. Stanna upp en stund och lyft blicken; de turkosa och indigoblå kakelplattorna som täcker valvet, tillsammans med de vita gipsskyremsorna mellan dem, påminner, enligt encyklopedin, om himlen. Kompositionen består av tjugofyraarmade stjärnor som är ordnade i rader från botten till toppen. Valvets vikt bärs av de triangulära övergångselementen som bildar ett fjäderliknande mönster i hörnen. Dessa element är både bärande och samlar färgen från valvet och fördelar den till de fyra hörnen. Under öppningen högst upp på valvet finns en vattenanläggning bestående av en kvadratisk damm, en rund skål och en slingrande vattenränna. Enligt encyklopedin har vissa tolkat denna öppning och damm som tecken på att byggnaden användes som ett observatorium; detta är en tolkning, inte en fastställd fakta. Byggnaden övergavs i slutet av 1800-talet, restaurerades 1954 och öppnades som Çini Eserleri Müzesi (Museet för Kakelkonst) den 17 december 1955. Enligt TDV Islamiska Encyklopedin är den främsta anledningen till att museet etablerades i denna byggnad det faktum att byggnaden i sig, med sina kakelplattor, utgör ett museum. Börja med den stora vestibulen i väster; i de utställda föremålen visas kakelplatt I palatserna sitter människor i korslagda positioner, det finns scener av jakt, tvåhövdade örnar, sfinxer, sirener och en mängd olika djur, från jakthundar till bergsgetter. Studera noggrant de ovala ansiktena, de stora mandelformade ögonen och de små munarna; encyklopedin hävdar att denna ansiktsform har sitt ursprung i Centralasien. Kulturportalen uppger att museet även visar upp keramik och plattor från Seljuk-, Beylik- och osmanska perioderna, samt gipssniderier, plattor och lyktor. Karatay-medresan togs också in i UNESCO:s preliminära lista över världsarv under rubriken "Anatolien Seljuk-medresor" år 2014. Salen med kupol kan bli trång under dagen; om du vill studera plattorna i lugn och ro, är det bäst att komma tidigt. Kontrollera öppettiderna på Kultur- och turistministeriets webbplats. När du lämnar museet, gå söderut längs kanten av kullen; du kommer till arkeologiska museet i Sahibata-kvarteret efter en promenad på mindre än en kilometer. Källa: TDV Islam Encyclopedia, Konya Karatay Medresa Keramikmuseum.

Konya Arkeologimuseet ligger i distriktet Meram, i stadsdelen Sahibata, enligt informationen på Kulturportalen. Portalen nämner också att museet ligger nära Atatürk-monumentet, en välkänd plats i staden. Museets historia är längre än själva byggnaden. Enligt Kulturportalen öppnade museet för första gången år 1901, medan Wikipedia anger att det öppnade den 10 december 1899, baserat på dokument från den tiden. Samlingen visades först i en enkel byggnad i en skolgård, sedan i andra byggnader, och flyttades till den nuvarande byggnaden år 1962. Wikipedia beskriver museet som det första arkeologiska museet som grundades i Anatolien. Vid entrén möts du av bysantinska arkitektoniska fragment från Sille och stadens centrum, samt romerska gravstenar. Gå först in i salen med förhistoriska föremål; här visas neolitiska fynd från utgrävningarna i Çatalhöyük, Erbaba och Süberde. Ministeriets sida om museet daterar denna period till mellan 6500 och 5300 f.Kr. och lyfter fram handformade keramik, pilar och spjutspetsar gjorda av obsidan och flinta. Titta noga på obsidanspetsarna; dessa små verktyg, tillverkade av vulkaniskt glas, är de mest konkreta bevisen på hur länge livet har funnits i Konya-slätten. Föremålen i vitrinen för den tidiga bronsåldern kommer främst från utgrävningarna i Sızma och Karahöyük; här finns också keramik från området kring sjön Beyşehir. Avsnittet om den mellersta bronsåldern visar fynd från utgrävningarna i Karahöyük, som påbörjades 1952 och som var en del av det handelsnätverk som etablerades av assyriska köpmän. Här kan du se keramik tillverkad på lera, keramik i form av djur, lyktor i form av druvklasar och cylinderstämplar. I salen för järnåldern, leta efter fragment av frygisk keramik med figurer, som hittades i Alaeddin Tepesi; på så sätt får du en inblick i vad som hittats i högen du kanske har gått över på morgonen. I samma sal visas också målade frygisk och lydisk keramik från Kıcıkışla, norr om Karapınar, samt bronsnålar som tillhörde urartierna. När du går in i den romerska salen, kommer du att se Herakless sarkofag, museets mest kända föremål. Sarkofagen hittades 1958 i byn Yunuslar, nära Beyşehir, medan man plöjde ett fält bland ruinerna av den antika staden Tiberiopolis. Enligt Wikipedia dateras sarkofagen till mitten av 3:e århundradet och väger ungefär åtta ton inklusive locket. Gå runt om sarkofagens fyra sidor; de höga relieferna berättar i ordning om Herakless tolv gärningar, från lejonet i Nemea till äpplena hos Hesperiderna. Att hitta alla scener kräver att du går runt sarkofagen flera gång Efter besöket i utställningarna kan du gå ut i trädgården, där skulpturer från romartiden, sarkofager, gravlejon, urnor, kolumner och inskrifter visas utomhus. Trädgården är också en bra plats att sitta ner och vila efter rundturen. Enligt Konya guvernörens kansli är museet öppet för besökare alla dagar förutom måndagar. Kontrollera aktuella öppettider och inträdesvillkor på ministeriets webbplats. Om du planerar att besöka Çatalhöyük kan du också se museet som en förberedelse, eftersom en del av fynden från utgrävningarna finns i dessa salar. När du lämnar museet kan du gå tillbaka till stadens centrum till fots eller ta spårvagnen som går runt berget. Källa: T.C. Kultur- och turistministeriet, Konya arkeologiska museet.