Utanför murarna, tre stormar: från Kağıthane till Kazlıçeşme.

M7-tunnelbanans stationen i Kağıthane är direkt byggd ovanför Kağıthane-floden, så det första steget på rutten är att gå ner från stationen och titta på floden. Denna flod, som under bysantinska tiden kallades Barbysos, mynnar ut i Gyllene hornet och hela Sadabad-historien utspelar sig längs dess båda stränder. Efter att ha lämnat stationen, gå längs floden i flodens riktning, alltså åt sydväst. Denna promenad, som är ungefär en kilometer lång, visar hur området såg ut under Lale-perioden, då det fanns rad efter rad av paviljonger. Var uppmärksam på flodens bädd, eftersom den rensades och omvandlades till en kanal med släta kajer år 1722, och fick namnet Cedvel-i Sim, eller "Silverfloden". Enligt källor kom marmorn till denna kanal från Kulelibahçe-palatset i Çengelköy. Över kanalen fanns dammar, vattenfall och marmorpooler; vattnet flödade genom vattenfallen och samlades i poolerna. Sultan III. Ahmed beordrade att hundratals träd, inklusive plataner, lönnar, alm och kastanjer, skulle föras hit från Yoros-bergen med rötterna, för att planteras i denna trädgård. Målet med promenaden är dagens Kağıthane kommunhus, och detta är platsen där Sadabad-palatset låg. Det är viktigt att förstå att flera palats byggdes på samma plats genom åren. Det första palatset, under överinseende av Damat İbrahim Paşa, slutfördes snabbt år 1722, och poeter gav det namnet Sadabad, vilket betyder "lyckosamt och blomstrande plats". Under upproret Patrona Halil år 1730 plundrades och förstördes omgivande byggnader; Sultan I. Mahmud förhindrade att palatset brändes, men kunde inte stoppa förstörelsen. Sultan II. Mahmud lät det förfallna palatset rivas år 1809 och lät det byggas om av Krikor Amira Balyan. Sultan Abdülaziz lät sedan, mellan 1862 och 1863, bygga ett tredje palats, kallat Şelale-palatset, på platsen för det andra palatset, under ledning av Sarkis och Agop Balyan. Enligt uppgifter från Kağıthane distriktskontor revs palatset år 1943, och på platsen byggdes 1952 en militärskola. Denna byggnad används idag som kommunens servicebyggnad. Enligt en artikel på Wikipedia kan man fortfarande se några få rester av palatset i närheten av kommunhuset, i en utomhusutställning. Leta efter dessa stenbitar i området. Sadabad-moskén, som ligger i samma område, är också känd som Aziziye-moskén, eftersom den byggdes om under Abdülazizs tid. Du kan ta en titt på fasaden och sedan fortsätta din väg. Sadabads verkliga berömmelse kommer inte från byggnaderna, utan från livet som utspelades här. Folkmassor anlände från Gyllene hornet i utsmy För att få de bästa bilderna rekommenderas det att stå på broarna ovanför floden och fotografera i riktningen där vattnet flödar; morgonljuset ger en mjukare känsla längs floden. Efter att ha promenerat här i ungefär en timme, ta tunnelbanan M7 till Mecidiyeköy och byt sedan till linjerna M2 och M1A för att åka mot Davutpaşa. Källa: TDV Islamens encyklopedi, Sadabad och Kağıthane; Kağıthane distriktsstyrelse, Sadabad-palatsen; Wikipedia, Sadabad-palatset.

Stationen M1A, som ligger mellan Davutpaşa och Yıldız Teknik Üniversitesi, är belägen ovanför en viadukt och ligger ungefär en halv kilometer från Otağ-ı Hümayun. Från stationen, gå mot Yıldız Teknik Üniversitetets Davutpaşa-campus och följ anvisningarna från säkerhetspersonalen vid ingången. Området där campuset ligger kallas i osmanska källor för "Davutpaşa-slätten" och är uppkallat efter Koca Davut Paşa, som var visir under sultan Bayezid II. Detta var platsen där armén samlades och lägrade när den begav sig västerut; om sultanen inte deltog i expeditionen, vinkades armén av från denna plats, och vid återkomsten togs de emot här. När du närmar dig byggnaden, observera först dess volym, eftersom TDV Islamic Encyclopedia beskriver den som en tvåvåningsbyggnad i huggen sten. De västerliga ingångarnas valv stöds av en enda pelare, och ovanför dessa valv finns terrasser. Enkclopedin betonar särskilt att från dessa terrasser öppnar sig en vid utsikt mot öster; även om denna vy idag är fylld med stadens struktur, har blickens riktning inte förändrats. Om byggnaden är tillgänglig, observera den kvadratiska salen på bottenvåningen; detta utrymme, med sidor som överstiger tio meter, är täckt av ett valvt tak. I väggen på bottenvåningen finns en eldstad och en fontän som bär en vers skriven av sultan Ahmed I under pseudonymen Bahti. Den stora salen på övervåningen är täckt av en kupol med en diameter på cirka tio meter, som vilar på triangulära stöd. Fönstren är placerade i två rader, vilket fyller båda våningarna med mycket ljus; stanna till en stund och observera hur ljuset reflekteras på stenytorna. Källorna ger olika uppgifter om byggnadens historia. Den traditionella berättelsen knyter byggnadens ursprung till femtonde århundradet, medan TDV, med hänvisning till ett arkivdokument, anger att den nuvarande byggnaden byggdes av Dalgıç Ahmed Ağa, hovarkitekt under sultan Murad III, och slutfördes under sultan Ahmed I. I ett dokument från 1603 begärdes det att keramiker från İznik skulle komplettera de saknade keramiska elementen för denna byggnad. Det är känt att palatset nådde sin höjd under sultan Murad IV, som var känd för sin jaktintresse, och att många tillbyggnader gjordes runt omkring under den tiden. Enclopedia nämner även målstensarna på platsen framför palatset, som visar var sultan Murad III och sultan Ahmed I sköt pil. När du är på campus, var uppmärksam på de gamla stenarna. Efter avskaffandet av Janitsjarordern på 1800-talet byggdes ett stort Davutpaşa-kaserner på denna plats, och palatset användes en tid som kasernens vapenförråd. Enligt Esenler kommunhistoria användes kasernen även under republikperioden, varefter området överfördes till Yıldız Teknik Üniversitesi. Palatset restaurerades 1957 och renoverades ytter Källa: TDV Islamens uppslagsverk, Davud Paşa-palatset; Esenler kommun, Esenlers historia; Wikipedia, Otağ-ı Hümayun.

Bahçelievler tunnelbanestation ligger vid sidan av motorvägen D-100; villan ligger nordväst om stationen, på en promenadavstånd som är något mer än en kilometer. Ditt mål är parken bredvid Bahçelievler kommun och distriktskontor, eftersom villan ligger inom detta område som kommunen har omvandlat till en park. När du går in i parken, titta först på dammen, inte på själva byggnaden, eftersom det som skiljer denna villa från andra liknande i Istanbul är att den är placerad mitt i en damm. Enligt Hamza Gündoğdus analys, som publicerades i DergiPark, är dammen ungefär 25 x 12 meter och 1,5 meter djup. Själva villan är placerad i mitten av dammen, på en rektangulär yta som är ungefär 13 x 2 meter. Marken sluttar från öst till väst, vilket innebär att dammens vägg är nära marken i öster, men blir en mur som är mer än två meter hög i väster. Gå till den östra fasaden, där ingången finns, och följ den broliknande förbindelsen som går över dammen. Du kommer upp för en trappa med räcken på båda sidor, som leder till en port med två spetsbågade valv och en mittsektion. Titta noga på den låga, bågformade porten, som är gjord av vit och röd marmor, och på den reliefinristade inskriptionen ovanför. Det hexagonala, marmorbeklädda fönstret till vänster om porten, tillsammans med det smala ventilationsfönstret bredvid, ger ledtrådar om byggnadens inre funktion. Gå sedan till den östra sidan av dammen och leta efter den smala vattenkanalen som är fint inristad i den solida vita marmorn. Enligt Gündoğdu finns det en liten damm, formad som en ostron, vid den plats där kanalen ansluter till dammen. Gå runt till den västra fasaden och titta på hörnen av muren; här finns balkonger och kamerier som är placerade på stenkonsoletter. Den nuvarande takkonstruktionen på villan, det vill säga kupolen i norr och valvet i söder, är resultatet av en restaurering som utfördes av Mualla Eyüboğlu år 1973. Under den restaureringen togs ett våningsplan bort, som tros ha tillkommit i början av 1800-talet, och den ursprungliga takkonstruktionen, vars utseende är omtvistat, rekonstruerades med en uppskattning. Villans uppdragsgivare, Siyavuş Paşa, var en statsmän som rekryterades från området kring Kanije, utbildades i Enderun och tjänstgjorde som storvezir tre gånger under Murad III:s regeringstid. Enligt TDV Islamic Encyclopedia lever namnet på gården, som inkluderade Siyavuş Paşas villa, kvar som ett stadsdelsnamn idag. Det finns ingen inskription på villan; Gündoğdu daterar villan till samma period som en fontän cirka 100 meter nordost om den, baserat på dess inskription från åren 1571-15 Om köksken är öppet eller stängt kan variera. Om det är stängt, kan det fortfarande vara tillfredsställande att sitta vid poolen och beundra byggnaden från alla håll. Därifrån kan du återvända till Bahçelievler-stationen, ta linje M1A till Yenibosna och sedan ta en av IETT-linjerna som går till Kazlıçeşme. Källa: DergiPark, "Vissa observationer om Siyavuş Paşa-villan"; TDV Islam Encyclopedia, "Siyavuş Paşa"; Wikipedia, "Siyavuşpaşa-palatset".

När du anländer till Kazlıçeşme, antingen till IETT:s sista hållplats eller till Kazlıçeşme-stationen som används av Marmaray och pendeltåget Sirkeci-Kazlıçeşme, är ditt mål den fontän som ligger några hundra meter bort, västerut. Fontänen ligger på Abay Caddesi, som delar Kazlıçeşme-kvarteret, och som tidigare hette Demirhane. Den var en gång en fontän som var fäst vid en vägg, men på grund av vägen som går bakom den står den nu ensam på torget. Börja med att betrakta fontänen framifrån: den har en rektangulär fasad gjord av huggen sten, omgiven av dekorativa lister, och en låg, spetsbågig nisch. Inuti nischen finns en spegel som visar en inskription på turkiska, skriven med kalligrafi. Enligt kulturenventariet anger inskriptionen årtalet 1546 enligt det abjadiska systemet och nämner Mehmed Bey som den som byggde fontänen. Det antas att Mehmed Bey i inskriptionen var den lärde Aşık Pir Mehmed Çelebi. Gå närmare den vita marmorn under inskriptionen; här finns den rundade reliefen av en anka, som ger kvarteret sitt namn. Framför ankan finns också en stiliserad gren med stjärnformade blad; du måste gå närmare för att se detaljerna. Denna marmor är faktiskt en återanvänd del från bysantinska tiden och dateras till femte århundradet. Enligt Wikipedia förstördes reliefen år 2002 av skattejägare; när de trasiga bitarna undersöktes, upptäcktes att marmorn hade vänts och att ankan hade ristats in under osmanska tiden. Reliefen du ser idag är en exakt kopia som gjordes av kommunen i Zeytinburnu år 2010. Evliya Çelebi beskrev ankan som så vacker att den inte kunde beskrivas med ord. Titta också på de bågformiga hålrummen på vardera sidan om fontänen; de påminner om hur vattnet användes förr i tiden. Enligt sägnen letade en sparv efter vatten under erövringen och hittade en källa här genom att följa efter en flock gäss; denna historia berättas som en legend. Efter att ha sett fontänen, fortsätt till en beskrivning av kvarterets historia. Enligt Wikipedia avsatte Fatih Sultan Mehmed detta område utanför murarna till slaktare och garvare efter erövringen, och där byggdes hundratals garverier. Kommunen i Zeytinburnu berättar också att Fatih flyttade garvare från Edirne och Anatolien till detta område. Under 1800-talet tillkom nya industrier, som järnfabriker, bredvid garverierna, och under republikperioden kom cement- och textilfabriker. På 1990-talet, när garverierna flyttades, låg kvarteret länge i ett förfall, varefter det genom stadsförnyelse fick sitt nuvarande utseende. I en artikel i tidskriften för Marmara-universitetet undersöker Funda Budak denna förändring i en