Kazlıçeşme (Tarihi Kazlı Çeşme ve Kazlıçeşme Meydanı)

Kazlıçeşme är den största stadsdelen i Zeytinburnu och räknas som en av Istanbul mest historiska områden utanför stadsmuren. Den sträcker sig från de gamla murarna och Yedikule i öster till Zeytinburnu tågstation i väst. En förortsbana går genom den norra delen, medan kusten och Marmarahavet ligger i söder. Stadsdelen har fått sitt namn från en historisk fontän med en marmorkropp där en anka är ristad. Distriktet Zeytinburnu har också fått sitt namn från det faktum att detta område en gång var täckt av olivlundar. Under romartiden låg området längs Egnatiavägen, som förband Adriatiska kusten med Istanbul. Enligt kulturarvsinventariet byggdes Kazlı Çeşme-fontänen år 953 enligt den islamiska kalendern, vilket motsvarar år 1546. Inskriptionen är skriven med sülus-skrift i fem kartuscher, och det antas att dikten tillhör Aşık Pir Mehmet Çelebi, en lärare och domare som dog i Üsküp år 1571. Vissa källor daterar fontänen till 1537, men det är viktigt att notera att år 953 enligt den islamiska kalendern motsvarar åren 1546-1547 enligt den gregorianska kalendern. Det har dokumenterats att symboler för Janitsjarerna (ottomanska elitstyrkor) finns bland fontänens stenar. Ankans relief, som gav stadsdelen dess namn, stals år 2002. År 2010 lät Zeytinburnu kommun en kopia av figuren tillverkas och restaurerade fontänen. Idag kan man se denna anka i nischen under inskriptionen. Kazlıçeşmes historia börjar med läderindustrin. Efter erövringen av Istanbul reserverade Fatih Sultan Mehmed detta område utanför murarna för slaktare och garvare. Enligt Zeytinburnu distriktets arkiv placerade Fatih garvare från Edirne och Anatolien här, och området blev gradvis ett centrum för läderindustrin. Den dåliga lukten från garverierna var den främsta anledningen till att denna verksamhet bedrevs utanför stadsmurarna. I området anlades slakterier och ett stort antal garverier, upp till 360. Även tillverkare av ljus, som tillverkade ljus av animaliskt fett från de slaktade djuren, fanns i anslutning till denna produktion. Under 1600-talet beskrev Evliya Çelebi området som välmående, med moskéer, bönerum, värdshus, badhus, fontäner och rum för ensamstående arbetare i garverierna. Under 1800-talet tillkom fabriker med ny teknik till de traditionella garverierna. Anläggningen, som grundades 1843 och kallades Fabrika-i Hümayun, producerade en mängd olika produkter, från järnrör till tyg. Under republikperioden öppnades cement- och textilfabriker, och år 1947 omvandlades området till ett industriområde genom en industriell zonförordning. Stadsdelen anslö Kazlıçeşme station ligger på Marmaray-linjen och är också en station på pendeltågslinjen som går till Sirkeci. Det finns också många hållplatser för IETT-busslinjer i området; kontrollera de aktuella linjerna på IETT:s webbplats. När du lämnar stationen, leta först upp fontänen och titta noga på inskriptionen och reliefen med ankan. Sedan kan du gå längs Demirhane Caddesi mot murarna och känna gränsen för det gamla garveriet. I områdets östra ände börjar de svarta murarna och Yedikule-fästningen, så det är möjligt att avsluta promenaden med utsikt över murarna. Parker längs strandpromenaden, mittemot stationen, är idealiska för att koppla av med utsikt över havet. Stenarna framför fontänen kan vara hala i regn, så var försiktig när du tar bilder.