Sadabad ve Kağıthane Deresi Mesiresi

Sadabad är namnet på det öppna landskapet som sträcker sig längs båda sidor av Kağıthane-floden och som leder ner mot Golden Horn. Enligt TDV Islamic Encyclopedia betyder namnet "en lyckosam och blomstrande plats". Sedan Suleiman den stores tid har denna dal varit en av de mest populära rekreationsområdena för invånarna i Istanbul. Evliya Çelebi beskriver hur guld- och läderarbetare slog upp sina tält här, både för att umgås och för att hålla möten. Guld- och läderarbetare, samt bokhandlare, höll också sina yrkesrelaterade ceremonier i dessa ängar. Under våren var detta en av de främsta platserna för människor att tillbringa tid utomhus. Under bysantinska tiden hette floden Barbysos, och namnet Kağıthane sägs komma från de pappersfabriker som fanns här. Under Bayezid II:s tid anlades en krutfabrik i dalen, som var i drift under lång tid. Under 1500-talet byggdes İmrahor-brunnen och İmrahor-palatset; under Murad IV:s tid anlades ett palats och en trädgård i persisk stil. Området fick sitt stora rykte i början av 1700-talet. Det sägs att en sommarfest som Sadrazam Nevşehirli Damat İbrahim Paşa anordnade här år 1717 ledde till att sultan Ahmed III blev förtjust i denna plats. År 1722 rensades bädden för floden framför palatset och omvandlades till en rak kanal med marmorkanter på båda sidor. Det står skrivet att marmorn för denna kanal, som kallades Cedvel-i Sim, eller "Silverfloden", hämtades från Kulelibahçe-palatset i Çengelköy. Längs kanalen byggdes murar, vattenfall och dammar; vattnet flödade genom små vattenfall och samlades i marmordammar. Sommarpalatset slutfördes på bara några månader under sommaren 1722; källorna anger olika datum för slutförandet, mellan slutet av juli och början av augusti. Runt palatset byggdes paviljonger, broar och fontäner, och det uppmuntrades att högt uppsatta personer byggde palats längs floden. Enligt Kağıthane-distriktets administration byggdes 173 palats längs de två sluttningarna från palatset ner till Golden Horn. Trädgårds- och kanalanläggningen förknippas ofta med ritningarna som Yirmisekiz Çelebi Mehmed Efendi, som ofta var sändebud till Paris, förde med sig. Arkitekten Sedad Hakkı Eldem hävdade i sin studie från 1977 att Sadabad inte alls överensstämde med den franska trädgårdsarkitekturen. Under denna tid blev Nedims dikter om Sadabad en symbol för Istanbuls glädje. Under upproret Patrona Halil år 1730 plundrades och förstördes palatsen längs floden. Den nya sultanen, Mahmud I, tillät inte att palatset brändes ner, men kunde inte förhindra dess förstörelse. Under det följande århund I närheten av kommunhuset kan man se några få kvarvarande delar av palatset. Sadabad-moskén, som ligger vid floden, är en byggnad med trägolv och ett minarett, byggd 1863 för sultan Abdülaziz på platsen för den gamla Hayrabad-moskén. Den kallas också Aziziye-moskén. Enligt distriktsstyrelsen finns fortfarande delar av stenresterna från palatset som byggdes för Atiye Sultan kvar bakom busshållplatserna i Kağıthane. Den bästa tiden att besöka är våren, då området historiskt sett har varit mest populärt. Eftersom området är platt och relativt kort, räcker en timmes promenad för att se ruinerna och moskén. Man kan ta sig till centrum av Kağıthane med kollektivtrafik; kontrollera aktuella tunnelbanelinjer och busslinjer via Metro İstanbul och İETT.