Längs Ceyhanfloden, från Misis till Kurtkulağı.

Börja vid den antika stenbron som korsar Ceyhanfloden med nio valv, cirka 27 kilometer öster om Adana. Eftersom bron fortfarande används för trafik är det bäst att först betrakta den från stranden, lite på avstånd; först därifrån kan du se hela valvets uppställning i ett enda skott. Det bredaste valvet i mitten har en spännvidd på ungefär elva meter, och de två valven på varje sida blir gradvis mindre. Denna symmetri gör att du enkelt kan uppfatta broens längd, som överstiger 130 meter, när du betraktar den från stranden. Observera att valven är spetsbågade, och även om bron byggdes under romartiden, bär dess nuvarande utseende spår av reparationer som utförts under århundraden. Enligt källor tillskrivs byggandet till olika imperier; Kulturportalen tillskriver bron till kejsar II. Constantius under 4:e århundradet, medan vissa forskare föreslår ett tidigare datum. Det är känt att den bysantinske kejsaren Justinianus restaurerade bron under 6:e århundradet. Under osmanska riket blev bron obrukbar år 1736 när det mittersta valvet kollapsade, och den restaurerades igen år 1766. TDV Islamic Encyclopedia noterar också att bron förstördes ytterligare en gång år 1832. Den struktur du ser idag är resultatet av en restaurering som genomfördes år 1998.

Gå sedan upp på bron och promenera från ena sidan till den andra, men var försiktig och håll dig nära kanten på grund av trafiken. När du står mitt på bron och tittar åt båda hållen kan du se hur Ceyhanfloden delar upp slätten. Floden har sin källa nära Elbistan och rinner sedan cirka 509 kilometer innan den når havet och bildar ett brett delta i Çukurova. Enligt TDV kunde fartyg tidigare nå Misis innan flodmynningen blockerades av sediment. Den kilikiska armeniske härskaren II. Levon gav också handelsmän från Venedig och Genua tillstånd att handla här. Alltså är den passage du står på en korsningspunkt för både landsväg och flodfartstrafik genom århundradena. Bron har också en lokal legend: det sägs att Lokman Hekim skrev ner formeln för ett elixir för evigt liv på en papperslapp som föll från hans hand och hamnade i floden här.

Efter bron, titta mot höjden bakom bebyggelsen, mot högen där den antika staden Mopsuestia låg. Stadens grundande sägs vara kopplat till den mytiska spåmannen Mopsos, och namnet betyder "Mopsos hem". Adana Provincial Directorate of Culture and Tourism skriver att bebyggelsen troligen började med denna hög, vars historia kan datera tillbaka till den neolitiska perioden. Murresterna på akropolen och karavansarajat Havraniye, som byggdes år 1542, är bland de bevarade strukturerna i Misis. När Evliya Çelebi passerade här år 1671 beskrev han hur värdshuset på andra

I Sirkeli flyter Ceyhan-floden genom ett smalt pass, vid foten av Misis-bergen, eller Nur-berget, och högen reser sig precis vid västra kanten av detta pass. När du stiger ur bilen, observera först högens storlek: den är ungefär 400 meter lång och 300 meter bred, och 30 meter hög. Det uppskattas att bebyggelsen, inklusive den nedre staden, sträcker sig över ett område på cirka 80 hektar, och att det är en av de största höjderna i Kilikien. Floden omger högen på båda sidor, och bergets sluttning skyddar den naturligt. Från toppen kan man se hela slätten, både öster om floden och väster och norr om högen. Ditt huvudsakliga mål är den klippiga delen på den nordöstra sidan av högen, eftersom där finns en relief av den hittitiska kungen Muwatalli II, inristad i en klippvägg som vetter mot floden. Relieffet är bäst att beskåda från flodstranden, eftersom det ligger cirka fem meter ovanför vattennivån. Kungen är avbildad i långa kläder och håller en ceremoniell stav med en böjd ände. En inskription till höger identifierar honom som son till den store kungen Muršili, och som den store och hjältemodige Muwatalli. Det antas att Muwatalli II regerade under den första hälften av 1300-talet f.Kr., och denna relief anses vara den äldsta hittitiska kungarelifen som kan dateras säkert. Denna kung är också den som mötte den egyptiska faraon Ramses II i det berömda slaget vid Kadeš i Syrien. Enligt forskare var Sirkeli en av de viktigaste övergångspunkterna för Ceyhan-floden på vägen till Syrien. Några meter till höger om Muwatallis relief finns spår av en andra relief, men den är svår att se med blotta ögat och kan bara urskiljas under vissa tider på dagen när solen träffar den i rätt vinkel. Det antas att denna andra avbildning medvetet skapades under antiken. En tredimensionell skanning som genomfördes 2017 visade att den troligen föreställde Muwatallis son, Muršili III, och att inskriptionen hade raderats ut. Det antas att raderingen utfördes under perioden för Hattušili III, som tog tronen från honom, eller av hans efterträdare. Mellan de två reliefarna finns också en utjämnad yta som kan ha tillhört en tredje avbildning, men det är oklart om den någonsin slutfördes. Grunda gropar som finns i berget ovanför reliefen är relaterade till rituella offer av vätskor. Dessa gropar, tillsammans med en struktur väster om reliefen, tolkas som en del av en kultplats tillägnad den hittitiska kungen. Den första utgrävningen av högen genomfördes 1936 av John Garstang, och under 1990-talet arbetade team från universiteten i München och Innsbruck. Från och med 2006 fortsatte Murarna som syns på höjden vid den motsatta stranden är murarna till nästa stopp, Yılankale. Efter att ha korsat floden kommer ni med en kort bilresa fram till foten av fästningen. Källa: Hittitiska monument, Sirkeli; LMU München, Sirkeli-projektet.

Yılankale är en kalkstensklippa som reser sig ensam vid östra stranden av floden Ceyhan, mitt i slätten. Borgen blickar ner över Sirkeli Höyüğü; vid detta stopp går ni in i de murar ni såg från andra sidan tidigare. Börja er vandring vid borgens huvudingång på södra sidan, där ni via stentrappor kan nå terrasserna. Stigen är brant och ibland ojämn, så halkfria skor, vatten och en hatt är ett måste. När ni närmar er ingången, titta upp mot portens överdel; där finns en relief av en sittande kung omgiven av två lejon. Denna relief har länge tillskrivits kung Levon I, men senare forskning tyder på att den föreställer antingen Levon I eller Hetum II. Källorna är oeniga om borgens byggnadstid. Wikipedia på engelska och turkiska tillskriver den till slutet av 1200-talet och början av 1300-talet, under Kilikiens armeniska kungarike, och till kung Levon I. Kulturportalen hävdar å andra sidan att borgen byggdes av bysantiner under korstågsperioden i Çukurova. På byggnaden syns restaureringsspår från bysantinska, korsfarar- och armeniska perioder, och de armeniska restaureringarna är tydliga i fönstren, taklisterna och portöppningarna. Studera murarna noggrant: de är byggda av noggrant huggna stenar med en grov yta, och stenarna är lagda så att de följer kalkstenens konturer. Borgen består av tre innergårdar, och varje innergård har en enda ingång. De två nedre innergårdarna är utformade för att skydda den sydöstra sidan, medan den övre delen, som är den största och bäst försvarade, var där garnisonen bodde. För att nå borggården måste man passera genom tre portar, och de stenstegar som förbinder portarna gjorde platsen mycket svår att erövra. Lägg märke till de hästskoformade vakttornen som är placerade längs murarna och de galler som finns mellan dem. De flesta cisternerna finns i den översta och nordligaste delen, eftersom det var nödvändigt att samla vatten på toppen för att klara en lång belägring. När ni når toppen, vänd blicken mot slätten. Anavarza, Tumlu och Kozan är också synliga från denna borg. Nedanför kan man se floden Ceyhans slingor, Sirkeli Höyüğü och Misisbergen, och detta landskap förklarar varför borgen byggdes just här. Borgens gamla namn var Kovara eller Govara, och det nuvarande namnet kommer från legenden om Şahmeran i regionen. Evliya Çelebi nämnde på 1600-talet att detta var där Şahmeran bodde, och han talade om ormgrupperna inuti borgen. Det sägs också att ormar som föddes och uppfostrades med mjölk en dag kommer att få slut på mjölk och gå ner från borgen till Misis. Borgen övergavs under Ramazanoğullari-perioden, omkring mitten av 1300-talet Härifrån fortsätter rutten längs med Ceyhan-floden och går sedan söderut till Kurtkulağı, som är rutten slutdestination. Källa: Kulturportalen, Yılan Kale; Wikipedia, Yılankale.

Den slutdestinationen på rutten är Kurtkulağı Karavansaray, som ligger i byn Kurtkulağı, öster om Ceyhan, längs den gamla handelsvägen mellan Adana och Aleppo. När du närmar dig byggnaden, observera först tjockleken på de yttre väggarna. Karavansarayen är byggd med stenmurar som är nästan lika robusta som en fästning. Kraftiga pelare som sträcker sig upp till taklisten på tre sidor stödjer väggarna och ger byggnaden ett nästan militärt utseende. Karavansarayen har en rektangulär planlösning som är ungefär 46 meter lång och 24 meter bred, och ingången är på östra sidan. Den östra fasaden skiljer sig från de andra fasaderna med sina utskjutande delar, vilket gör den unik. Därför bör du börja fotografera därifrån. Eftersom den östra sidan får morgonsolen, är det bäst att fotografera porten på förmiddagen. Leta efter inskriptionen ovanför ingångsdörren, eftersom svaret på frågan om byggnadens ålder finns där. Enligt den turkiska Wikipedia hänvisar en inskription på Adana-museet till att byggnaden tillhörde Hüseyin Paşa år 1659, och att arkitekten var Mehmed Ağa. En artikel publicerad av Hayriye Akıl år 2006 skriver att det finns en plats för en inskription vid byggnadens ingång, men att själva inskriptionen saknas. Därför daterar Akıl byggnaden till år 1704, med hänvisning till ett dekret från sultan Ahmed III år 1704 och ett stiftelsebrev för Karamort-komplexet. Den engelska Wikipedia noterar att inskriptionen avlägsnades någon gång mellan 1919 och 1922, och att vissa källor anger år 1693, och betonar att byggnaden inte kan vara senare än 1704. När du går in förstår du direkt vad en karavansaray utan innergård innebär, eftersom hela byggnaden består av en enda stor, övertäckt sal. Två rader av pelare som löper tvärs över salen är förbundna med spetsbågade valv, och längsgående tunnvalv utgör taket. Stå mitt i salen och titta längs valvets längd; rytmen i pelarna visar logiken i denna planlösning. Under osmanska riket fungerade karavansarayen som en "menzil hanı", vilket var en rastplats för hästar och tjänstemän, ett boende för resenärer och en plats för att överföra nyheter. Enligt uppgifter från provinsstyrelsen för kultur och turism fungerade den också som en sorts postkontor. Källor rapporterar att byggnaden restaurerades år 1712 och att en vaktstyrka på 50 personer stationerades där. Den turkiska Wikipedia skriver att byggnaden restaurerades år 2006, och TRT Haber rapporterar att restaureringen utfördes av Vakıflar Bölge Müdürlüğü (regionalt kontor för stiftelser). Efter restaureringen påbörjades arbeten för att göra den tillgänglig för turism, inklusive Besöksreglerna kan variera, så kontrollera den aktuella informationen hos länsstyrelsen innan du åker. När du reser tillbaka kan du ta motorvägen via Ceyhan och nå Adana. Källa: DergiPark, Akıl 2006; TRT Haber, Kurtkulağı Karavanserai.