Från Gülhane till Cağaloğlu: Böcker, villor och gator.

Från Sirkeci, följ kustområdet, sväng in på Kennedy Caddesi och vänd ansiktet mot Sarayburnu. Till höger om vägen, ovanför Topkapipalatsets havsmurar, ligger Sepetçiler Kasrı (Korgmakaren). Palatset används idag som huvudkontor för Yeşilay, så det är bäst att bara beundra det utifrån; försök inte öppna dörrarna, fasaden berättar redan hela historien. Trots det är detta den mest lämpliga startpunkten för rutten, eftersom det är den enda kvarvarande delen av palatsets kustliv. Palatset byggdes 1643 av sultan Ibrahim under perioden för Mimarbaşı Kasım Ağa, ovanpå de bysantinska murarna som vetter mot Haliç (gyddjeviken). Under 1600-talet fanns det ytterligare några paviljonger längs murarna som omgav palatsets trädgård, men detta är det enda som finns kvar idag. Namnet kommer från de korgmakare som arbetade i området; enligt sägnen bidrog de till byggkostnaderna eftersom de var intresserade av korgmakeri. En annan teori kopplar namnet till de höga paviljongerna i Edirne-palatset, som också kallades "korgmakare". Båda berättelserna finns i källorna. Betrakta först från avstånd, och sedan när du närmar dig: de nedre valv och takbågar bär den övre våningen, vilket innebär att paviljongen faktiskt är byggd ovanpå en brygga som är inbyggd i muren. I bryggan stod sultanens båtar; det sägs att han använde den för att inspektera flottan, och att haremets kvinnor kunde se ceremonierna genom fönstren på den övre våningen. De nedre valvöppningarna tillhörde denna brygga. Planen för den övre våningen består av en kubisk centralrum med ett kupolformat tak, och tre utskjutande delar; det finns också ett rektangulärt rum bredvid ingången. Lägg märke till fönstren: den nedre raden har rektangulära marmorkanter, medan den övre raden har spetsbågade öppningar; denna skillnad mellan de två våningarna är tydlig även på avstånd. Enligt information från Yeşilay kommer den röda marmorn från Darıca och Rusçuk, kakelplattorna från İznik, och järnarbetena från Samakov och Thessaloniki. Det bästa fotot av byggnaden tas på morgonen när solen kommer från öster; i bakgrunden syns taket på Sirkeci-stationen, och framför den syns båtar som går in i Haliç. Från fönstren i palatset kan man se Galata-bron, Galata-tornet och Karaköy; du kan också njuta av samma vy från trottoaren. Enligt källorna renoverades byggnaden ytterligare under perioden för sultan Mahmud I år 1739; de följande två århundradena var inte snälla mot den. Under de första åren av republiken användes den som apotek för medicinska fakulteten, och den restaurerades under 1960- och 1980-talen. År 1998 genomförde Eminönü Hizmet Vakfı ytterligare Vid Sarayburnus spets möts Marmarahavet, Bosporen och Goldenhornet vid samma punkt. Stanna till några minuter och se varför denna plats valdes som plats för palatset i århundraden. Enligt Kulturportalen är Atatürk-monumentet vid spetsen av udden, från 1926, Turkiets första Atatürk-monument. Härifrån är det bara några steg till entrén till Gülhane Parken mot havet; nästa stopp börjar vid den porten. Källa: TDV Islamens Encyklopedi, Sepetçiler Kasrı; Yeşilay; Kulturportalen.

Vi går in i Gülhane Parken, men den här gången inte genom den huvudsakliga porten, utan genom en port vid havet, vid Sarayburnu. Denna ingång öppnar parken i motsatt riktning jämfört med vad de flesta besökare ser, från botten och uppåt. Direkt efter ingången står en ensam marmorsøjle, omgiven av träd. Denna s.k. "Goterna-söjlen" är lätt att missa eftersom den står vid vägkanten. Söjlen dateras till romartiden, troligen det tredje eller fjärde århundradet, och är huggen ur en enda block av marmor från ön Prokonnesos (nuvarande Marmara). Dess kapitel är i korintisk stil, dekorerad med akantusblad, och inskriptionen på dess bas hyllar en seger över goterna. Enligt Wikipedia är detta den äldsta strukturen som bevarats från romartiden. Vilken kejsare som firades i inskriptionen är fortfarande omtvistat. Stanna en stund vid foten av söjlen och försök att hitta inskriptionen; bokstäverna är slitna, men synliga i morgonljuset. Från här fortsätter ni uppåt, längs vägen mot den huvudsakliga porten, och går under träden som utgör parkens kärna. Enligt engelska Wikipedia är en del av dessa träd från 1800-talet. Parkens yta är ungefär 9,7 hektar. Under osmanska tiden var detta en del av Topkapı-palatsets trädgårdar och var stängd för allmänheten. I palatsets trädgård mot Marmarahavet fanns en plats där man spelade cirit (en traditionell turkisk sport) och ovanpå den fanns Gülhane-palatset. Den 3 november 1839 bevittnade Abdülmecid, från detta palats, utläsningen av Gülhane-dekretet, som inledde Tanzimat-reformerna. Palatset revs 1865 av Abdülaziz, och idag finns inga spår av det kvar, men parkens namn kommer från detta "gülhane", vilket betyder "rosens hus" på turkiska. Trädgården öppnades för allmänheten 1912 under guvernören Cemil Paşa och blev en park. 1926 restes Turkiets första Atatürk-monument i närheten. Enligt guvernerns webbsida presenterade Atatürk de nya bokstäverna för allmänheten för första gången i denna park den 24 november 1928. När ni går uppför backen ser ni till höger, vid parkens västra kant, en rad långa och låga byggnader. Dessa var palatsets stallar och rymmer sedan 2008 Islamiska Vetenskap- och Tekniska Historie-museet. På samma sida finns också Prof. Dr. Fuat Sezgin-biblioteket för vetenskapshistoria, som öppnade 2017. Vi går inte in i någon av dessa byggnader på den här rutten, men det är bra att komma ihåg att de ursprungligen var stallar när ni passerar deras portar. Området runt dammen är den mest skuggiga platsen att sitta och vila Innan du lämnar porten, vänd dig om och titta ner mot Sarayburnu. Härifrån får du bäst en uppfattning om parkens lutning och hur palatset är placerat i förhållande till staden. Nästa stopp är bara några steg bort, i villan som ligger i samma hörn. Källa: TDV Islamiska encyklopedin, Gülhane-palatset; Istanbulprovinsstyrelsen; Wikipedia, Gotiska kolonnen.

Från parken leder en bred ramp upp till Alay Köşkü, precis intill huvudingången. Gå inte ut genom porten, utan fortsätt uppför rampen. Köskens ingång ligger på parkens sida, inte mot murarna. I slutet av rampen kommer du först till ett stort rum, sedan till en veranda och slutligen till den runda salen, som är köskens huvudsakliga utrymme. Idag är detta Ahmet Hamdi Tanpınar litteraturmuseum och bibliotek, som öppnades av Kultur- och turistministeriet den 12 november 2011. Ingången är öppen, som till ett vanligt bibliotek, men tystnad förväntas. Köskens ursprungliga form var en träbyggnad från slutet av 1600-talet. Den nuvarande marmorbyggnaden byggdes om under perioden av II. Mahmud, enligt ministeriets uppgifter, år 1819. Enligt forskare som har beräknat årtalet utifrån en vers i den historiska inskriptionen, byggdes den mellan 1810 och 1819, och stilen påminner om Krikor Amira Balyan från Balyan-familjen. Byggnaden är placerad ovanpå ett av tornen i muren som Fatih lät bygga för att skilja palatset från staden. Den har en fasad i empirestil, täckt med marmor, och vetter mot Alemdar Caddesi. Den runda salen har sju bågade fönster. Varje fönster har en ram av svart marmor, och ovanför finns verser från den historiska dikten som Keçecizade İzzet Molla skrev för kösket. Stå framför fönstren och titta ut på gatan: direkt framför dig ser du porten till Bab-ı Ali, och under dig går spårvagnslinjen. Sultanerna brukade titta ut genom samma fönster på hantverkarnas parader, arméns utmarscher och stadens processioner. Som TDV (Türk Diyanet Vakfı) uttrycker det, var kösket den enda delen av palatset som hade direkt kontakt med staden. Enligt en text på ministeriets webbplats bevittnade IV. Murad, från detta kösk, en parad av hantverkare med fyrtio vita kameler innan han reste till Bagdad. Efter Tanzimat-eran flyttades de officiella paraderna till Dolmabahçe, och kösket förlorade sin funktion. År 1855 blev det en telegrafstation, 1926 överlämnades det till Fine Arts Association genom ett beslut av Atatürk, och 1938 knöts det till Topkapı-palatset. Under de följande åren var Eminönü Folkets Hus och kommissionen för bevarande av forntida artefakter också verksamma här. Innan biblioteket öppnades ställdes Topkapı-palatsmuseets samling av folkkonst ut här. Idag ställs över hundra föremål och dokument tillhörande trettiotre författare ut i salarna. Föremål som tillhörde Tanpınar och Yahya Kemal Beyatlı är centrala i dessa utställningar. Gå genom utställningen och följ ordningen på fönstren, och gå sedan vidare till läsh Biblioteket har en separat sektion som innehåller information om författaren som biblioteket är uppkallat efter, inklusive hans liv, publikationer, personliga texter och artiklar publicerade i tidskriften Varlık. Om du har en bok av Tanpınar med dig är detta den bästa platsen för att läsa. Var noga med att inte störa andra besökare när du tar foton, och använd inte blixt i vitrinerna. Biblioteket är stängt på söndagar; kontrollera den officiella webbplatsen för öppettider innan du besöker. Under detta ett timmes stopp, ägna tjugo minuter åt utställningen, resten av tiden åt att läsa och titta ut genom fönstret. När du lämnar, gå ner för rampen tillbaka till parken och gå ut genom huvudingången mot Alemdar Caddesi. Vänd sedan vänster, mot Sultanahmet. Efter några steg kommer du till en smal gata som sträcker sig längs murarna, Soğukçeşme Sokağı, och nästa stopp börjar där. Källor: Kultur- och turistministeriet, Alay Köşkü; TDV Islam Encyclopedia, Alay Köşkü; Fatih distriktsstyrelse; Istanbul kommun.

När du går ut genom den huvudsakliga porten till Gülhane, korsa inte Alemdar Caddesi, utan sväng vänster. Den stenbelagda gatan som grenar av sig till vänster strax efter porten är Soğukçeşme Sokağı, och den sträcker sig längs murarna ända bak till Hagia Sofia. Fontänen som gav gatan sitt namn ligger i slutet nära Gülhane, så du börjar din promenad där. Enligt Wikipedia är fontänen från perioden då Selim III regerade, omkring år 1800. Själva gatan är äldre: den tros ha fått sin form under 1700-talet, och dokument från år 1784 visar att det fanns hus här. När du går uppför backen, kommer du till vänster att se murarna som byggdes av Fatih, samt tolv trähus i två eller tre våningar med balkonger och galler, som lutar sig mot murarna. Husen var osmanska hus med fyra till tio rum, från 1800- och 1900-talen, men de var i dåligt skick på 1980-talet. Çelik Gülersoy, ordförande för Turkiets turistförening, lät restaurera hela gatan och stängde den för trafik under åren 1985 och 1986; det du ser idag är resultatet av det projektet. Enligt den engelska Wikipedia gjordes restaureringen med armerad betong, och fasaderna bekläddes med trä. Webbsidan för Istanbul-biblioteket bekräftar också att den största byggnaden byggdes om med betong och bekläddes med trä. Var uppmärksam på detaljerna: proportionerna på balkongerna, fönstergaller och färger är baserade på gamla fotografier av gatan, men materialen är nya. De flesta av husen används som boendeanläggningar; du kan inte gå in, eftersom gatan är avsedd för promenader. Titta på fasaderna, inte skyltarna; varje hus har ett något annorlunda antal våningar och en annan disposition av balkonger, och det är den här variationen som ger gatan sin rytm. I den nedre delen av gatan, nära muren, finns en bysantinsk cistern. Enligt Wikipedia är den ungefär 16 meter lång, 11 meter bred och 12 meter hög, och den innehåller sex marmorskolumner. Cisternen restaurerades mellan 1985 och 1987 och överlämnades till en verksamhet; om dörren är öppen kan du titta in genom tröskeln för att se kolumnerna. Det största huset på gatan är en trevåningsbyggnad på 775 kvadratmeter, och det är där Istanbul-biblioteket ligger, som Çelik Gülersoy donerade sina samlingar av böcker om Istanbul, som han samlat under fyrtio år. Biblioteket öppnade den 24 januari 1990. Biblioteket samlar endast böcker om Istanbul: romersk, bysantinsk och osmansk historia, reseskildringar, gravyrer och fotoalbum, organiserade under tretton kategorier. Det visuella arkivet innehåller ungefär tjugofir tusen dokument. Enligt den engelska Wikipedia finns det I gatan öppnar sig en plats där man kan se Ayasofyas bakvägg till höger, längre fram Topkapipalatsets Bab-ı Hümayun-port och torget där fontänen av sultan Ahmed ligger. Avsätt ungefär en halvtimme för att sakta gå uppför backen, och resten av tiden för att besöka biblioteket och cisternen. Det finns inga bänkar längs gatan, så vänta tills ni når torget i slutet för att vila. Från torget kan ni gå framför Ayasofya och fortsätta västerut längs Divanyolu Caddesi, och följa spårvagnslinjen. Pressmuseet, som är sista hållplatsen, ligger cirka tio minuters promenad bort, på höger sida av gatan, innan ni når Çemberlitaş. Källa: Wikipedia, Soğukçeşme Sokağı; Çelik Gülersoy-stiftelsen, Istanbul-biblioteket; Wikipedia, Soğukçeşme Sokağı.

Medan "Divanyolu" promenerar du, innan du når "Çemberlitaş", hittar du till höger en fyrvåningsbyggnad med en symmetrisk fasad. Det är "Türkiye Gazeteciler Cemiyeti" (Turkiets journalistförening) pressmuseum. Byggnaden uppfördes 1865 av utbildningsministern Safvet Paşa. Dess första användare var utbildningsministeriet och Istanbul University, det vill säga det osmanska imperiets utbildningsministerium och universitet. Enligt Wikipedia öppnade Turkiets andra konstutställning här den 1 juli 1875, och verk av Şeker Ahmet Paşa ingick i utställningen. Under perioden av Abdülhamid II övergick byggnaden till att användas av en censurkommission; det är en ironisk detalj att en plats där pressen övervakades idag är ett pressmuseum. År 1908 övergick byggnaden till Istanbul kommun, och fram till 1983 var olika avdelningar inom kommunen här. År 1983 kom kommunen och journalistföreningen överens om att omvandla byggnaden till ett museum. Efter en renovering som pågick från 1984 till 1988, öppnades museet den 9 maj 1988. Enligt Wikipedia är museet Turkiets första och världens fjärde pressmuseum. Börja med att titta på fasaden: ordningen på fönstren, våningslinjerna och stenarbetet återspeglar förståelsen för offentliga byggnader i Istanbul under 1800-talet. Om museet är stängt, avslutas besöket här med en utsikt över byggnaden. Föreningen har öppet under eftermiddagarna på vardagar, och inträdet är gratis. Kontrollera den senaste informationen på föreningens webbplats innan du besöker. Om det är öppet, väntar fyra gallerier på dig. Besöket börjar med en galleri om pressens historia. Den första delen av galleriet är en exakt replika av tryckpressen som Ibrahim Müteferrika grundade 1729. Det är den enda platsen där du kan se det första steget i den osmanska pressen i 3D. På samma våning finns tidningen "Vekayi-i Mısriye" från 1828, samt dokument från perioden av den andra konstitutionella perioden och de tidiga åren av republiken. Tryck- och tryckpressarna är den mest tidskrävande delen av museet: här finns en stenpress från 1870, en typografisk press från 1892, en offsetpress tillverkad i Leipzig, en klichéverkstad och maskiner som användes av Anadolu Agency. Skrivmaskiner, telexmaskiner och telefotograferingsapparater visar steg för steg hur nyheten kom till tidningen. Läs förklaringarna bredvid maskinerna. I avdelningen för minnessaker finns personliga tillhörigheter från journalister som Abdi İpekçi, Sedat Simavi, Burhan Felek och İlhan Selçuk, samt Ahmet Mithat Efendis skrivbord, som är en av de donerade föremålen. I porträttgalleriet hänger oljemålningar och teckningar av över sjuttio journalister som har lämnat ett av När du lämnar museet, gå en bit framåt, västerut, och du kommer att se Çemberlitaş, även känd som Konstantin-kolonnen, som reser sig mitt i gatan. Det är lämpligt att avsluta din rutt där, vid foten av ett av stadens äldsta monument. För att åka tillbaka kan du ta spårvagnslinjen T1 och gå av vid hållplatsen Çemberlitaş, som ligger precis intill kolonnen. Från där kan du nå Sirkeci eller Kabataş på några hållplatser. Källa: Türkiye Gazeteciler Cemiyeti (Turkiets journalistförening), Pressmuseet; Kulturportalen; Wikipedia, Turkiets journalistförenings pressmuseum.