Frigdalens område vid Afyon-sidan, från Kara Kaya till Döğer Han.

Börja din resan vid foten av den mörka klippan som reser sig upp i stadens centrum. Enligt Afyonkarahisar kommun och Kulturportalen kan slottet nås med en kort promenad från centrum, genom att följa skyltar och markerade leder. Idag beger du dig upp till slottet, inte bara för att njuta av utsikten över staden, utan också för att få en förståelse för de frygiska monumenten du kommer att se senare under dagen. Klippan är en vulkanisk formation som, enligt kommunen och Kulturportalen, reser sig 226 meter över marken. Enligt TDV Islam Encyclopedia grundades staden vid foten av denna klippa, i en höjd av 1010 meter över havet. Tack vare restaurerade trappor är det möjligt att bestiga klippan idag, men det är en brant stigning och bekväma skor samt vatten är nödvändigt. Det första du bör tänka på när du klättrar är den hittitiska perioden. Enligt källor användes klippan som en befäst position under kung Muršilis II:s kampanj mot Arzava omkring 1350 f.Kr. och fick namnet Hapanuva, vilket betyder "höga berget". Den engelska Wikipedia nämner att den första byggnaden också byggdes under Muršilis II:s tid, vilket innebär att klippan redan var en observationspunkt före de frygiska. När du når toppen är det de frygiska spåren du letar efter. Kulturportalen rapporterar att det finns kulturella spår från de frygiska, som levde i Anatolien mellan 1200 och 700 f.Kr., och att det finns fyra stora cisterner här. Var försiktig när du närmar dig cisternernas ingångar och stanna inte utanför det avgränsade området. Dessa konstruktioner, som är uthuggna i klippan, är det första exemplet på stenhuggeri i staden, och du kommer att se mer av detta senare under dagen i Göynüş-dalen. Murarna är från en senare period; under romartiden och bysantintiden omgavs klippan med murar, vilket gav den ett slottliknande utseende. Den turkiska Wikipedia nämner att slottet under denna period kallades Akroenos, och TDV Islam Encyclopedia påpekar att det tros att Akroinon-slottet, som nämns i bysantinska källor, låg här. Leta efter de seljukiska lagren i murarna, eftersom Kulturportalen rapporterar att murarna restaurerades år 1235 under Alaeddin Keykubad I, av arkitekten Mimar Bedrettin Gevhertaş. Samma källa rapporterar också att tornen, cisternerna och tornet restaurerades år 1573 på order av Selim II. TDV Islam Encyclopedia, med hänvisning till Evliya Çelebi, skriver att det fanns cirka 200 vakter och ett fängelse i slottet under den osmanska perioden. Den turkiska Wikipedia noterar att den historiska strukturen i stort sett har bevarats, men att resterna finns kvar på platsen; du kommer att läsa om olika lager som är överlagrade, snarare än en komplett byggnad. Börja Efter att ha besökt citadellet, gå till bilen och kör norrut längs motorvägen mellan Afyonkarahisar och Eskişehir, i riktning mot avfarten till Göynüş-dalen. Källa: Kulturportalen, Afyonkarahisar citadellet; Afyonkarahisar kommun, Afyonkarahisar citadellet; TDV Islamencyklopedin, Afyonkarahisar.

Enligt Afyonkarahisars kultur- och turistmyndighet nås Göynüş-dalen genom att svänga vänster vid kilometer 32 på vägen mellan Afyon och Eskişehir och fortsätta i 1,5 kilometer. Enligt den engelska Wikipedia ligger området 11 kilometer öster om İhsaniye och cirka 30 kilometer norr om staden, intill motorvägen D-665. Dalen ligger inom gränserna för Kayıhan-distriktet i İhsaniye, och Kulturportalen beskriver den som en del av det bergiga Frigiska området. Efter att ha parkerat bilen, gå först till Aslantaş, eftersom de två monumenten ligger på samma klippa och är mycket nära varandra. Betrakta Aslantaş från en plats där du kan få med hela monumentet i bilden, men fortfarande på ett avstånd som ger en bra överblick. Enligt den engelska Wikipedia är monumentet en 11 meter hög klippa, vars sidor och framsida har utjämnats. Du kan se två lejonreliefer på vardera sidan om ingången, med frambenen vilande på marken och vända mot varandra. Kulturportalen beskriver att det finns små lejonvalpar under lejonens fötter, men dessa detaljer är slitna och syns bättre när ljuset träffar dem från sidan. Titta på massan ovanför ingången, som liknar ett livsträd, och på solmotivet med utbredda vingar som är utformat på vardera sidan. Wikipedia noterar också att det finns trappsteg högst upp på klippan; att klättra på dem kan skada monumentet, så observera dem från marken. Den lilla gravkammaren kan ses genom en liten öppning, och Kulturportalen beskriver det välvda taket i kammaren och en liten cell till vänster. Källorna är inte helt överens om monumentets ålder: Kulturportalen tillskriver det till det 7:e århundradet f.Kr. som gravplats för en viktig Frigisk kung, medan den engelska Wikipedia anger ett intervall mellan början av det 8:e århundradet och slutet av det 7:e århundradet. Fortsätt sedan till Yılantaş, som Kulturportalen placerar cirka åttio meter väster om Aslantaş, medan Wikipedia anger sjuttio meter. Här hittar du inte en stående fasad, utan en enorm klippa som har vält och splittrats. Kulturportalen skriver att vältningen troligen orsakades av naturliga orsaker, medan den engelska Wikipedia nämner en jordbävning eller någon annan naturkatastrof som en möjlig orsak. Leta efter rester av lejonreliefer, särskilt huvuden och klor, på ytan av de trasiga bitarna. Enligt Wikipedia kallades klippan Yılantaş eftersom lokalbefolkningen trodde att de slitna klorna var huvuden på ormar. Kulturportalen nämner istället två ormreliefer som är sammanflätade ovanför ingången, och att dessa finns under den vältade klippan. De bakre och vänstra sidoväggarna i den kollapsade gravkammaren är fortfarande synliga på den stora klippan. Källorna nämner att det finns stenbänkar (k I dalen är det skugga, så ta med hatt och vatten under sommarmånaderna. För att få bra bilder, fotografera Aslantaşs fasad i det svala ljuset där reliefarna skapar skuggor, vilket framhäver detaljerna. På återvägen, fortsätt norrut längs vägen mot Döğer och sväng västerut vid kilometer 36. Källa: Kulturportalen, Aslantaş, Yılantaş och Maltaş-monumentet; Afyonkarahisars kommunala kultur- och turistmyndighet, Gravplatser och tempel; Wikipedia, Aslantaş-Yılantaş.

Enligt Kulturportalen nås Aslankaya genom att svänga norrut från den 36:e kilometern av motorvägen mellan Afyonkarahisar och Eskişehir, och sedan följa en väg i cirka 2 kilometer. Monumentet ligger vid kanten av Emre-sjön, inom gränserna för staden Döğer, som tillhör distriktet İhsaniye. Enligt den turkiska Wikipedia ligger det 4 kilometer från Döğer. Frig-dalarna beskriver hur monumentet syns direkt från vägen när man kör från Üçlerkayası till Emre-sjön, vilket innebär att det inte krävs en lång vandring. Parkera bilen på en säker plats och beskåda monumentet först från en bit ifrån, tillsammans med den omgivande öppna ytan. Frig-dalarna betonar att Aslankaya skiljer sig från många andra Frig-monument genom att det står i ett öppet område, och inte inbäddat i en klippa eller vid foten av ett berg. Samma källa noterar också att monumentet ligger mitt bland de omgivande bosättningarna och fungerade som en ceremoniell plats. Enligt Kulturportalen är monumentet en fasad med ett trekantigt tak, huggen in i en hög och brant klippa, och det tros ha byggts under det 7:e århundradet före Kristus. När du närmar dig, titta först på taket, eftersom det på båda sidor av den trekantiga fronten finns reliefer av sfinkser med vingar. Gå sedan till sidan; på ena sidan av klippan finns en stor relief av en lejon, som står på sina bakben och vrålar. Källorna beskriver var lejonet är placerat olika: Kulturportalen säger att det är på norrsidan, medan Frig-dalarna pekar ut högra sidan sett från fasaden. Därför bör du gå runt monumentet för att hitta det. Frig-dalarna beskriver att på andra sidan finns en mycket mindre figur av ett fyrbent djur, vars art är svår att identifiera på grund av skador. Relieferna med geometriska mönster på huvudfasaden är, enligt samma källa, besläktade med dekorationerna på Maltaş- och Midas-monumenten. Detaljerade utskärningar, som liknar trädörrar, på båda sidor av nischen är värda att notera. Kulturportalen skriver att i nischen finns en avbildning av Kibele, den främsta gudinnan för frigerna, mellan två lejon; men Afyonkarahisar kommun meddelar att denna relief inte har överlevt till vår tid. Frig-dalarna skriver att de flesta av de stora skadorna i den nedre delen orsakades av sprängämnen, vilket förklarar varför den nedre delen av nischen ser ofullständig ut idag. Samma källa rapporterar att monumentet upptäcktes 1884 av W. M. Ramsay, och att det vid den tiden kunde ses gamla frisiska inskriptioner på huvudbjälken. Frig-dalarna rapporterar också att de oläsliga inskriptionerna kunde återställas genom att ta bilder med en speciell teknik strax efter soluppgången. Denna information är också ett tips, eftersom det låga morgonljuset framhäver relieferna Efteråt, vänd tillbaka till fordonet och kör till centrum av staden Döğer. Karavansarjen ligger bara några kilometer därifrån. Källa: Kulturportalen, Aslankaya; Frig-dalarna, Aslankaya-monumentet; Wikipedia, Aslankaya-templet.

Döger karavansarayi, enligt Kulturportalen, ligger vid gränsen mellan provinserna Afyon, Kütahya och Eskişehir, längs den gamla vägen till Hijaz, och inuti staden Döğer. Du kommer snabbt dit från Aslankaya via en kort väg, eftersom avfarten från huvudvägen är densamma för båda platserna. Börja med att betrakta byggnaden från utsidan och följ den långa fasaden. Enligt den turkiska Wikipedia är den rektangulära byggnaden, som sträcker sig i öst-västlig riktning, ungefär 56 meter lång och 13 meter bred. Du kommer att se två monumentala portar på fasaden; den ena leder till den tvåvåningsdelen av karavansaraien, och den andra till den envåningsdelen. Kulturinventariet beskriver dessa portar som "iwan"-formade portaler. Eftersom det inte finns några inskriptioner ovanför portarna är det inte säkert vem som var arkitekten. Byggnaden uppfördes år 1434 av Murad II, och enligt den turkiska Wikipedia stannade sultanen i Döğer under sin kampanj mot Karamanoğullari. Kulturportalen beskriver byggnaden som ett unikt exempel från den tidiga osmanska perioden. Titta noga på väggarna, eftersom de yttre ytorna, taket och kupolerna är täckta med huggna block av tuffsten, som är typisk för regionen. Enligt den turkiska Wikipedia är klippan där Aslankaya är uthuggen också gjord av tuff. Med ett intervall på cirka två tusen år har stenen från samma område först använts för ett monument och sedan för en vägstation. I karavansaraiens envåningsdel är den nedre våningen avsedd för vila och gemensam användning, medan den övre våningen är för resenärernas logi. Kulturinventariet anger att två av rummen på den övre våningen har kupoler, det tredje har ett valvbågigt tak, och att "iwanen" i mitten användes som bönehus. Kulturportalen tillägger att rummen på den övre våningen har fönster och eldstäder. Den delen som kallas "develik" är ett stort, högt och öppet utrymme avsett för att hysa, föda och ta hand om djur. Enligt den turkiska Wikipedia finns eldstäderna endast på framsidan av "develik", och ljus och ventilation kommer från gallerfönster. Om du kan gå in, titta på de smala ljusstrålarna som sipprar in genom gallerfönstren. Kontrollera besöksförhållandena för interiören innan du åker, genom att kontakta den lokala kultur- och turistmyndigheten. Generaldirektoratet för stiftelser restaurerade byggnaden mellan 1991 och 1993, och år 2007 utfördes landskapsarkitektur och förstärkning av de inre och yttre väggarna. Kulturinventariet noterar också att den tyska forskaren Robin Wimmel besökte och undersökte byggnaden år 2008 och dokumenterade den. Enligt den turkiska Wikipedia är byggnaden ett av de mer avancerade exemplen på anat