Från Yarımburgaz till Yalıköy: Çatalca, befolkningsutbytet och Svarta havet.

Vi börjar vid en klippig höjd strax norr om stadsdelen Altınşehir i Başakşehir, nära vägen som leder från Halkalı till Altınşehir. Grottan ligger ungefär en och en halv kilometer in från den norra kusten av Küçükçekmece-sjön, vid en sluttning som vetter mot Sazlıdere-dalen. Parkera bilen på en lämplig plats och gå ner till foten av höjden. Börja med att observera grottans övergripande utseende. Klippan består av kalksten från eocen-perioden, och grottan har bildats av grundvatten som har eroderat genom berget. Du kommer att se två separata ingångar på olika höjder. Den övre ingången leder till en stor sal, kallad Övre Grottan, som är ungefär tio meter hög. Den nedre ingången är ingången till Nedre Grottan, en lång tunnel som slingrar sig djupt in i berget. Enligt registreringen i projektet "Turkiets arkeologiska platser" delar den nedre tunneln sig efter ungefär tvåhundra och fyrtio meter, och en av grenarna smalnar av och tar slut. Försök inte att gå in i grottan vid denna plats, eftersom området förklarades som ett förstklassigt arkeologiskt och naturreservat år 2001. Det verkliga värdet av besöket ligger i att stå framför ingången och fundera över varför denna plats är så viktig. Grottan introducerades för den vetenskapliga världen under mitten av 1800-talet, och de första utgrävningarna genomfördes 1963 under ledning av Şevket Aziz Kansu, med Kılıç Kökten som chef. År 1986 genomförde Istanbul Universitet en räddningsutgrävning, och mellan 1988 och 1990 genomförde samma universitet ett gemensamt projekt med University of California, Berkeley. Dessa utgrävningar visade att den äldsta bebyggelsen i grottan sträcker sig tillbaka till den nedre paleolitium. I den nedre grottan hittades tusentals ben från grottbjörnar tillsammans med verktyg tillverkade av flinta. I den övre grottan finns lager från neolitikum, kalkolitikum och bronsåldern. Genom hålen i väggarna kan man se att den övre salen användes som en byggnad under bysantinska tiden. En del av fynden som hittades här ställs ut på Istanbul Arkeologiska Museer idag. För fotografering är det bäst med det mjuka morgonljuset, eftersom ingångarna vetter mot söder, mot dalen. Gå från ingången ner mot Sazlıdere-dalen och mot sjön; du kommer att märka att det landskap som förhistoriska människor såg nu är omgivet av bostäder. Ta med dig vatten eftersom det är lite skugga runt grottan. Det är känt att det finns fladdermöss på platser som dessa, så var tyst nära ingångarna och rör inte några stenar eller jord. Stoppet är kort, men det ger djup till resten av dagen. Från här fortsätter vi norrut, mot Kayabaşı, och når Şamlar Naturpark.

Shamlar naturreservat nås via en väg som går genom Kayabaşı-området och Shamlar-by, och som ansluter sig till den gamla Edirne-vägen till Arnavutköy. Enligt beskrivningen från Başakşehir kommun leder en asfalterad väg som svänger vänster från Gaziosmanpaşa-vägen till naturreservatet. Reservatet har sex ingångar; även om adressen i kommunens och distriktets register anger Başakşehir, ligger vissa av ingångarna nära Arnavutköys gräns. Området är listat som ett naturreservat av Ministeriet för jordbruk och skogsbruk, avdelningen för naturvård och nationalparker, sedan den 11 juli 2011. När du kommer in kommer du först att lägga märke till de stora, öppna ytorna under pinjeträden. Här finns skyltar, trädgårdsmöbler, en lekplats, toaletter och andra bekvämligheter. Istället för att bara äta picknick rekommenderas en kort promenad i skogen. Följ stigarna och gå ner mot dalen mellan träden, och lyssna efter ljudet av vattnet. Den historiska strukturen i parken är Shamlar-dammen, som ligger över Shamlar-bäcken, en av de största bifloder till Sazlıdere. Enligt distriktets register byggdes dammen under perioden av sultan II. Mahmud, mellan 1826 och 1828. Den är lite mer än tio meter hög, toppen är tolv meter bred och basen är mer än femton meter bred. Stanna framför dammen och observera hur den vidgas nedåt; tjockleken på väggen som håller tillbaka vattnet ökar ju längre ner du kommer. Under den osmanska perioden samlades en betydande del av Istanbul vattens upp från liknande dammar och leddes sedan in i staden. Därför representerar Shamlar, efter grottan, det andra tidslagret i rutten, och symboliserar stadens relation till vattnet. Kommunens webbsida beskriver att vilda djur som rävar och hökar lever i skogen; var uppmärksam på trädkronorna när du går. För foton, försök att ta bilder av dammen från bäcken, och inkludera reflektionen av vattnet. Under helgerna är området ofta fullt av familjer och grupper, så det är lugnare att besöka på morgonen. Regler för att göra upp eld och grilla gäller, och dessa bestäms av den som driver området; följ skyltarna och ta med dig ditt skräp. Ta en kort paus i skuggan och drick vatten, eftersom nästa stopp kräver en längre bilresa. Kommunens webbsida nämner att skogen, förutom pinjeträden, också innehåller många andra trädarter. Shamlar, tillsammans med många andra naturreservat i Istanbul, blev officiellt naturreservat samma dag. Det femte stoppet på rutten, Çilingoz, har också samma datum. När du går tillbaka mot ingången, lyssna på ljudet av marken täckt av tallbarr; du kommer att märka hur snabbt stadens ljud försvinner här. Härifrån fortsätter du västerut, mot de skogsklädda nordliga delarna av Çatalca, och du kommer till de kvarvarande delarna av Anastasius mur

De bäst bevarade delarna av Anastasiusstaden ligger i det skogsklädda norra området nära Çatalca, runt Karacaköy. Enligt den engelska Wikipedia-artikeln kan man se resterna vid Gümüşpınar-korsningen nära Karacaköy, vid Hisartepe i Yalıköy, vid Pınarca i İhsaniye och i byn Kurfallı. Vid denna plats, vänd er mot den skogsbeklädda delen nära Karacaköy, eftersom murarna är bäst bevarade där. Parkera bilen på en säker plats vid vägen och gå en kort bit till muren. Börja med att titta på en sektion av muren; enligt turkiska källor är den yttre delen beklädd med huggen sten, medan insidan är fylld med skräp och moränt. Användningen av olika material och tekniker på olika ställen tolkas som spår av reparationer som gjordes under senare århundraden. Enligt källorna är tjockleken något över tre meter, och i en välbevarad del har höjden uppmätts till över fem meter. Muren är uppkallad efter den bysantinske kejsaren Anastasius I, och det antas att den antingen byggdes eller renoverades av honom mellan åren 507 och 512. Enligt engelska källor finns det även bevis för att befästningen fanns tidigare, under perioderna för kejsarna Leon I och Zenon. Muren sträckte sig från Evcik İskelesi vid Svarta havet till Marmarahavskusten väster om Silivri. Enligt källorna är längden mellan femtiotvå och femtiosex kilometer. I mitten av linjen, nära Karacaköy, fanns en rektangulär fästning som var cirka 250 meter lång och 300 meter bred. En vanlig notering i källorna är att murens längd gjorde det svårt att försvara den med få soldater, och att den flera gånger överskreds av attacker från väster. Evliya Çelebi beskriver i sin reseskildring att tornen, grunderna och vallarna längs denna linje, som sträckte sig från Silivri till Terkos, fortfarande kunde ses. Gå några hundra meter längs muren och observera att de huggna stenarna har återanvänts i omgivande bystrukturer; det står att mer än hälften av längden har tagits bort på detta sätt. Eftersom resterna är skyddade monument, klättra inte på muren och undvik att röra stenarna. Vänta på att ljuset ska träffa sidan av muren i skuggan av skogen för att ta bilder. Det kan vara lerigt på skogsvägarna efter regn, så det är bra att bära stövlar. När du passerar betesmarker längs vägen, se till att stänga grindarna. Enligt källorna fanns det rektangulära portar längs muren, och lokalbefolkningen kallade dem "bedesten". Den turkiska Wikipedia-artikeln skriver att dessa portar, som var i gott skick år 1898, senare förstördes. Çatalca kommun beskriver muren som den största försvarsmuren i världen, efter Kinesiska muren.

Utbytesmuseet ligger i centrum av Çatalca, i stadsdelen Kaleiçi, nära torget. Enligt Lozan Utbytesstiftelsens webbplats består museet av tre delar: huvudbyggnaden, utbytesplatsen och ett kulturhus. Börja besöket på den lilla platsen och beundra huvudbyggnadens fasad. Enligt stiftelsen användes byggnaden mellan 1913 och 1923 som en kommersiell lokal av en grekisk entreprenör. Efter utbytet övergick den i statens ägo, blev en filial till Ziraat Bankası, såldes 1961 och användes en period som en skrädderikurs. 1967 köpte familjen Ölçer byggnaden och donerade den senare till stiftelsen för att användas som museum. Renoveringsprojektet utarbetades av stiftelsens arkitekter, och museet grundades tillsammans med Çatalca kommun som en del av Istanbul 2010, Europas kulturhuvudstad. Museet öppnade den 20 december 2010 och kallas Turkiets första museum med fokus på migration. Inuti kan du gå runt och titta på utställningarna, och börja med textilierna. En stor del av samlingen består av handvävda lakan, broderade gardiner, örngott och bordsdukar. I musikavdelningen finns en oud, en mandolin och en notbok som tillhör den i Thessaloniki födda kompositören Faiz Kapancı. Bland köks- och hushållsföremålen finns kopparpannor, brickor, lerkrukor, strykjärn och gaslampor. I fotograferings- och dokumentavdelningen finns en kamera som användes av Hamza Rüstem Bey, en av de första fotograferna på Kreta, samt negativglas. I samma avdelning finns även blanketter för att begära tillgång till egendom som tillhörde de som utbyttes, samt kartor från osmanska tiden. Enligt kulturinventariet visas både etnografiska föremål som lämnades kvar av de greker som lämnade Çatalca, och föremål som fördes av de som kom från Grekland. Denna dubbla berättelsen förvandlar museet från en berättelse om krig till en berättelse om familjer som tvingades byta hem. Ta dig tid att läsa de små skyltarna bredvid föremålen; många av dem bär namnet på en familj och var de kom ifrån. Museet är stängt på måndagar, och du kan kontrollera öppettiderna för de andra dagarna på stiftelsens webbplats innan du besöker. Efter besöket kan du ta en kort promenad i de smala gatorna i Kaleiçi; enligt Wikipedia var detta det enda området som överlevde en brand under Balkankriget. Enligt kulturportalen visas i museet kläder, skriftliga dokument och minnessaker från familjemedlemmar. Bland dokumenten finns även nummer av tidningen Sabah som publicerades i slutet av 1800-talet. Enligt Wikipedia grundade de greker som utbyttes från Çatalca en bosättning som heter Nea Çatalca i Grekland. Efter museet börjar en lång bilresa norrut, mot Svarta havs kusten; se till att du har allt du behöver innan

Çilingoz naturreservat ligger vid Svarta havet, nära Çatalca, i en vik norr om Binkılıç. Enligt Wikipedia kan man nå parken från två håll: från söder via Binkılıç och en skogsväg, eller från öster genom att följa vägen som går förbi Terkos-sjön, Ormanlı, Karacaköy och Yalıköy. Det är ungefär tio kilometer från Yalıköy till parken. Parken är registrerad som ett naturreservat av Generaldirektoratet för naturbevarande och nationalparker, med datumet 11 juli 2011. På grund av det rika växt- och djurlivet förklarades området som ett viltreservat år 2005, vilket innebär att jakt är permanent förbjuden här. Parkera bilen vid ingången och gå sedan ner till stranden för att få en överblick över området. Norr om stranden finns en strand som är 1200 meter lång och består av fin sand. Çilingoz-ån rinner norrut och mynnar ut i havet genom en smal sandremsa. Bakom mynningen bildas en stor sjö omgiven av vass. Det som gör detta ställe så speciellt är att man inom några hundra meter kan se skog, å, sjö och hav sida vid sida. Gå från stranden ner mot åmynningen och observera gränsen där sötvattnet möter saltvattnet. Sedan kan du vänta tyst vid sjökanten; i parken finns fåglar som and, häger, hök och hackspett. När du kommer till skogskanten kommer du att se ek, rönn, lönn och bok, samt under dem syren, lagerblad, lingon och järnkropp. Växterna som växer i sandområden utgör också en egen grupp, så var noga med att inte trampa på sanddynerna. Ravinerna och klipporna på båda sidor av viken ger en bra ram för foton; på eftermiddagen kommer ljuset från havet. Parken används för camping, fiske, vandring och picknick. Villkoren för inträde och camping varierar beroende på säsong, så kontrollera den senaste informationen från officiella källor innan du åker. Om du vill bada, gör det bara när det är lugnt och håll dig nära stranden. När det blåser från norr i Svarta havet kan vågorna snabbt bli stora och strömarna kan bli farliga. Vi avsatte två timmar här, vilket räcker för att utforska stranden, åmynningen och skogskanten i lugn och ro. Ta med dig ditt skräp och störa inte fåglarna som bygger bon vid sjökanten. Enligt Wikipedia lever det fiskar som sardiner, makrill, brasen och tonfisk i kustvattnet, medan det i ån och sjön lever karp och ål. Bland däggdjuren i parken finns rådjur, räv, grävling, ekorre och tagghare. Samma källa anger att de närmaste boendena finns i Yalıköy. Härifrån fortsätter vi österut, följer skogsvägen och når vår sista destination, Yalıköy.

Källa: DKMP, Wikipedia.

Rutten avslutas i Yalıköy, en av de mest avlägsna kustbosättningarna i Istanbul, belägen i Thrakien, och som tidigare hette Podima. Byen ligger vid kusten, omgiven av skogar som är en fortsättning av Istranca-bergen, och den omges av skog på tre sidor. Enligt Wikipedia var detta en stad där greker bodde, och under befolkningsutbytet 1923 flyttades omkring sextio turkiska familjer från Grekland hit och installerades i de övergivna husen. På så sätt möter du här, i byns verkliga gator, den historia du läste om på museet tidigare. Parkera bilen i byn och promenera ner till stranden. Börja med att uppskatta strandens längd. Enligt en nyhetskälla sträcker sig stranden ungefär tolv kilometer. På stranden finns vackra, färgstarka stenar som formats av vågorna, och som kallas "Podima-stenar". Samma källa berättar att dessa stenar tidigare sorterades efter färg och storlek och transporterades till Istanbul, där de användes för att belägga trädgårdar och gårdar i hus och palats. Sanden i området har också ett ekonomiskt värde; enligt Wikipedia använder statliga vattenverket sanden från Yalıköy i vattenreningen. De viktigaste inkomstkällorna för byn är skogsbruk och fiske. På detta stopp rekommenderar vi en lång promenad längs kusten snarare än att bada. Promenera längs stranden, observera hur vågorna slår mot kustens vikar och känn hur vinden förändras. Sommaren, i början och slutet, är de lugnaste perioderna längs kusten, och vid solnedgången lämnar ljuset långa skuggor på sanden. Om du vill bada, gör det när det inte blåser och havet är lugnt, och håll dig nära kusten, eftersom havet kan bli djupt plötsligt på vissa ställen. I området Hisartepe i Yalıköy finns också ruiner av Anastasius mur; om du har tid, föreställ dig hur muren en gång sträckte sig ut mot havet. På så sätt inser du hur nära Svarta havet den vägg du såg i skogen tidigare slutade. Enligt Wikipedia hade området 2022 en befolkning på 1484 personer. Nyhetskällan berättar att byborna är stolta över den fina sanden som sträcker sig i lager ut mot havet. Det framgår också att en närliggande anläggning utvinner silika för användning i glasindustrin. Samla inte stenar från stranden, eftersom det är dessa stenar som bevarar strandens karaktär. Återvägen är en väg som går genom skogen och som kräver uppmärksamhet, särskilt i mörkret, så lämna inte stranden förrän du har sett solnedgången. Det finns också bussförbindelser från Yalıköy till centrala Çatalca och till Yenibosna; om du planerar att resa med kollektivtrafik, kontrollera tidtabellen för sista bussen hos IETT i förväg. Dagen avslutas här med en resa från stadens äldsta spår till Svarta havets kust.

Källa: