Anastasius Suru (Uzun Duvar)

Anastasiuskuren är en lång försvarslinje som sträckte sig från Svarta havet till Marmarahavet och som användes för att skydda Istanbul mot attacker från trakiska sidan under bysantinska tiden. Enligt författare från det sjätte århundradet och senare källor kallas den "Den långa muren". Namnet kommer från den bysantinske kejsaren Anastasius I, som regerade mellan 491 och 518. Enligt källorna beordrade kejsaren att muren byggdes eller renoverades mellan 507 och 512; distriktet Çatalca anger åren 507 till 511. Engelska källor noterar också att det finns spår av förstärkningar längs denna linje från kejsar Leons tid, år 469, och från Zenons tid, år 478. Enligt Prokopios, som skrev under det sjätte århundradet, var muren mycket lång, cirka 65 kilometer från staden, men den var inte tillräckligt stark eftersom den byggdes i all hast och krävde en stor militär styrka för att försvaras. Källorna ger olika siffror för murens längd. Wikipedia på engelska anger att muren ursprungligen var cirka 56 kilometer lång. Enligt Feridun Dirimtekins beräkningar är den cirka 52 kilometer lång. Distriktet Çatalca anger en längd på 45 kilometer, och påpekar att 22 kilometer av den fortfarande finns kvar. Muren börjar vid Evcik İskelesi vid Svarta havets kust, sträcker sig en kort sträcka västerut, svänger sedan sydväst och når Hisartepe. Därifrån passerar den nära Karacaköy, korsar flera bäckar och går nedåt söderut längs vägen mellan Kurfallı och Gümüşpınar. Linjen som passerar genom Kurfallı fortsätter västerut, passerar väster om byn Fener och når Marmarahavskusten väster om Silivri, vid Karınca Burnu. Engelska källor anger att resterna av muren kan ses idag vid Gümüşpınar-korsningen nära Karacaköy, vid Hisartepe i Yalıköy, vid Pınarca i İhsaniye och i byn Kurfallı. Murens tjocklek var 3,3 meter och höjden var över 5 meter. Yttersidorna var täckta med huggen sten, medan insidan var fylld med skräp som hölls samman med moränt. På vissa ställen kan man se olika tekniker och material, vilket anses vara spår av reparationer som gjordes under senare perioder. Längs linjen fanns torn, portar, fästningar, diken och en militär väg. Eftersom det inte var möjligt att ha ständiga soldater längs muren, byggdes kaserner och läger bakom den; lägret nära Karacaköy är ungefär 250 meter långt och 300 meter brett. Vid ingångarna fanns rektangulära portar med förstärkningar, och man kunde bara komma in från utsidan genom dessa små innergårdar. Lokala invånare kallade dessa portstrukturer, som hade torn i hörnen, för "bedesten". En välbevarad del, kall Under århundradena användes stora delar av stenarna i nya byggnader i närliggande byar. I sin reseskildning beskriver Evliya Çelebi att man fortfarande kunde se delar av murarna, grunderna och vallgraven från Silivri till Terkos, och att byggnaderna i de närliggande byarna, som karavansererajer och välgörande institutioner, var byggda med stenar från denna mur. De portar och förstärkningsverk som den tyska forskaren Schuchhardt observerade 1898 i gott skick, har senare försvunnit. Den bäst bevarade delen av muren finns idag i de skogsklädda områdena i norr. För att se muren krävs en planerad utflykt, eftersom större delen av ruinerna ligger i skogen och är avlägsna från byvägarna. En bra utgångspunkt, som även källorna anger, är området kring Karacaköy och Gümüşpınar. Här kan man se den del av muren som är byggd av stora, huggna stenar, även om den är omgiven av tät vegetation. Eftersom ruinerna är en historisk plats som behöver skyddas, bör man undvika att klättra på muren och skada stenarna. Det är möjligt att ta bussen till Çatalcas centrum och sedan använda linjerna som går till byarna, men för att nå ruinerna krävs ofta transportmedel och en del vandring. För att besöka de skogsklädda områdena är det lämpligt att bära stängda skor, ta med vatten och en offline-karta, och använda långa byxor för att skydda sig mot taggiga buskar. De vattenledningar som landshövdingen nämnde, kallade Kurşun Germe och Ballı Germe, ligger också nära Gümüşpınar och kan ses i samma område. I norr ligger Yalıköy och Çilingoz, med sina stränder vid Svarta havet, nära den kustlinje där muren mötte havet.