Från Kalekapısı till Hıdırlık: Lager på lager i Kaleiçi.

Börja din resan vid Kale Kapısı-torget, precis under klocktornet. Om du anländer med den nostalgiska spårvagnen, kommer tornet att vara framför dig när du stiger av vid Kale Kapısı-stationen. Ta först några steg bakåt och observera vad tornet står på, eftersom det är där den egentliga historien ligger. Tornet är placerat ovanpå en del av den yttre mur som utgör Kale Kapısı-bastionen, och denna bastion skyddade stadens huvudingång. Enligt information från kommunen ledde vägar från öster, väster och norr till denna port. Ibn Bibi nämner denna port när han beskriver belägringarna 1207 och 1216, medan Evliya Çelebi kallar den Varoş Kapısı. Namn som Pazar Kapısı, Çarşı Kapısı och Asitane Kapısı hänvisar också till samma port. Själva porten förstördes under första världskriget; det du ser idag är bastionen och tornet ovanpå den. Större delen av murarna i Kaleiçi förstördes under 1920-talet, och den slutgiltiga förstörelsen slutfördes på 1930-talet. Enligt information från länsstyrelsen finns det idag endast fragment av murarna kvar inom staden, såsom Hıdırlık-tornet, Hadrianusporten och klocktornet.

När det gäller klocktornets historia, skiljer sig källorna åt, och det är bra att vara medveten om detta. Kommunens information hävdar att tornet byggdes av invånare från Izmir som flyttade till Antalya efter ockupationen av Izmir år 1921. Wikipedia och nyhetsartiklar från 2022 anger år 1901, vilket var det tjugofemte året av II. Abdülhamids regeringstid; enligt denna berättelse var klockan en av gåvorna som gavs tillfira detta jubileum. Sanningen är att bastionen är mycket äldre, medan omvandlingen till ett klocktorn skedde i början av 1900-talet. Lyft huvudet och titta på de fyra fasaderna; varje fasad har en rund urtavla, och dessa urtavlor har senare ersatts med elektroniska klockor. På toppen ser du idag en blyklädd kupol; gamla fotografier från 1940-talet visar att tornet hade en kupol, och denna kupol återuppbyggdes under restaureringen som genomfördes av länsstyrelsen år 2022. Under samma restaurering upptäcktes att det ursprungliga klockmekanismen hade stulits, och endast en klocka hittades i tornet. På den äldsta fotografin från 1930 syns att urtavlan hade osmanska siffror. Tornet restaurerades 1930 och 1967 på grund av en kollaps i den nedre delen. Enligt Wikipedia är tornet 14 meter högt från marken och 8 meter högt från muren.

För att ta en bra bild faller morgonljuset på tornet och dess fasad som vetter mot torget. På andra sidan torget reser sig Yivli Minare; den byggnaden är en del av en tidigare r

Museet ligger i Barbaros-kvarteret, på adressen Kocatepegatan 25, och använder två registrerade byggnader. Så fort du går in, ta en titt på golvet; entrén är dekorerad med en kullerstensmosaik med växt- och geometriska mönster, vilket är ett välbekant hantverk från gamla hus i Antalya. Enligt Vehbi Koç-stiftelsens encyklopedi köpte Suna och İnan Kıraç dessa byggnader i ett mycket dåligt skick, restaurerade dem mellan 1993 och 1995, och museet öppnade för allmänheten med status som ett privat museum. Året för öppningen varierar i olika källor, mellan 1996 och 2000; stiftelsens egen text anger 2000. Idag är museet anslutet till AKMED, Vehbi Koç-stiftelsens forskningscenter i Antalya. Den första byggnaden är ett typiskt antaliskt hus från 1800-talet, med en innergård och två våningar. Gå upp till andra våningen; de tre rummen är inredda med träpaneler i taket, inspirerade av Tekelioğlu-villan, och med handmålade dekorationer. I rummen återskapas tre scener från ett bröllop i Kaleiçi (den gamla stadsdelen) under andra hälften av 1800-talet: servering av kaffe, brudgummens rakning och hennafesten. Kultur- och turistministeriet beskriver detta som en etnografisk utställning med hjälp av specialeffekter. Gå igenom scenerna i ordning, och titta noga på kläderna som dockorna bär och föremålen i rummen, eftersom de är utvalda för att dokumentera traditioner i anatolisk folkultur. Glöm inte att titta ut genom fönstren; innergården och balkongerna visar hur ett typiskt Kaleiçi-hus ser ut inifrån.

Gå sedan ut i trädgården och gå in i den andra byggnaden. Det är en gammal rum-ortodox kyrka tillägnad Sankt Georg; det exakta byggdatumet är okänt, men enligt inskriptionen genomgick den en större renovering år 1863. Efter befolkningsutbytet på 1920-talet förlorade den sin församling, användes i många år som lager och förlorade många av sina ursprungliga trädetaljer. Under renoveringen återställdes den till sitt ursprungliga utseende, med en rektangulär planlösning, ett enda skepp och ett valv. Taket är dekorerat med handmålade detaljer och stuck i blå nyanser. När du går in, titta först på taket och sedan på utställningarna. I den stora salen visas keramik från Çanakkale från samlingarna av Suna och İnan Kıraç; enligt Wikipedia finns det också en kinesisk vas i form av en karta över Turkiet i denna samling. Övervåningen används för korta temautställningar om olika regioner, så fråga vid entrén för att ta reda på vad som visas just den dagen. Byggnaden används också för evenemang som konserter och utställningar.

Mittemot museet ligger AKMED-byggnaden; på

När du närmar dig Kesik Minare-tornet längs Hesapçı Sokak, börja med att betrakta tornet på avstånd, eftersom dess namn och historia är kopplade till det. Denna enda byggnad är en av de få platserna där du kan läsa om Kaleiçis tvåtusenåriga historia. Enligt provinsens webbplats sträcker sig byggnadens element tillbaka till 2:a århundradet, och fynden tyder på att en basilika byggdes ovanpå ett antikt tempel från 5:e århundradet. Kommunens webbplats anger att området användes som en stadstorg under den hellenistiska och romerska perioden, och under den tidiga bysantinska eran byggdes Panhagia-kyrkan där. I artikeln om Kesik Minare i TDV Islamic Encyclopedia beskriver Semavi Eyice att byggnaden har genomgått minst fyra eller fem ombyggnationer: den mittersta delen med stenfotar omvandlades senare till ett kvadratiskt torn och täcktes med en kupol, men det är okänt om kupolen var gjord av tegel eller trä. Wikipedia-artikeln tillägger att den skadades under arabiska invasioner och restaurerades på 9:e århundradet. Under slutet av medeltiden användes den som en katolsk kyrka under den latinska ockupationen av Antalya; Wikipedia kopplar denna period till att kungen av Cypern tog över staden år 1361. Under det osmanska styret omvandlades den till en moské. Provinsens webbplats anger att byggnaden omvandlades till en moské och att ett minaret tillfördes av Şehzade Korkut, son till II. Bayezid; Eyice påpekar dock att denna koppling inte är säker, och att Hünkar-moskén, som besökts av Evliya Çelebi år 1671, kan vara denna byggnad. Det lokala namnet är Kesik Minare-moskén, och namnet Cumanun-moskén förekommer också i källor. Ursprunget till namnet är en brand i slutet av 1800-talet. Provinsens webbplats säger att trädelen av minaret brann under den branden, och att namnet har använts sedan dess; kommunen anger år 1895, medan Wikipedia anger år 1896. Efter branden försvann trätaket, och byggnaden förblev en öppen ruin i över ett århundrade; i sin artikel från 2002 beskriver Eyice byggnaden som en ruin omgiven av en skyddsmur. Enligt samma artikel fann utländska forskare som besökte staden i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet byggnaden övergiven, en liten restaurering som påbörjades på västra sidan omkring 1960 slutfördes inte, och ett restaureringsprojekt som startade 1998 kom inte till stånd. West Mediterranean Development Agency's turistsida tillägger att byggnaden under en period under den osmanska perioden också användes som en Mevlevi-ordenshus. Enligt Wikipedia slutfördes restaureringen som påbörjades 2018, och minaretens kupol och balkong slutför För att fotografera minareten, försök att fånga den solbelysta sidan under eftermiddagen. Eftersom byggnaden ligger i den södra delen av Kaleiçi, som är planerad i ett rutnät, är gatorna här regelbundna. Följ samma gata söderut, och efter bara några minuter kommer du att se den cylindriska kroppen av Hıdırlık-tornet där murväggen slutar. Källa: TDV Islam Encyclopedia; Antalya Valförvaltning; Antalya Kommun; BAKA; Wikipedia.

Hıdırkulesi, Kaleiçinin södra delen, där Karaalioğlu-parken ligger, och där de yttre murarna möter havet. Enligt kommunens webbplats är Hıdırkulesi den sydligaste punkten av de yttre murarna. Den har en kvadratisk bas och en cylindrisk överdel och är från antiken. Börja med att gå runt hela tornet och observera dess tvådelade struktur: en kvadratisk grund och en rund pelare ovanpå. Enligt engelska Wikipedia tros det att strukturen byggdes med en kvadratisk plan under 200-talet och omvandlades till ett runt torn under samma århundrade. Kommunens webbplats beskriver strukturen som extremt robust och nämner en stor, kvadratisk massiv del inuti. Kommunens webbplats beskriver också tornet som en monumental grav från 1:a eller 2:a århundradet. Hitta den främre ingången på östra sidan. De tolv fasces (en bunt yxor) som är ristade på båda sidor av porten är grunden för teorin att tornet byggdes till minne av Marcus Calpurnius Rufus, som var konsul i Attaleia under 100-talet, och hans familj. Enligt kommunen leder denna port via en lång korridor till ett korsformigt område, omgivet av nischer. Andra källor anger andra funktioner. En artikel publicerad i DergiPark daterar tornet till 200-talet och antyder att det byggdes av kejsar Hadrianus, och att dess funktion var som ett fyrtorn och ett utkikstorn för fartyg som anlände till viken. Kommunens webbplats nämner också att det tros ha varit en plats för försvar eller för att tända signaleldar på grund av dess inre struktur. Frågan om det är en grav, ett fyrtorn eller ett utkikstorn är fortfarande öppen, och det är en del av upplevelsen att stå framför tornet och överväga alla tre möjligheterna. Om det är möjligt att gå in, titta på det lilla rummet på bottenvåningen; enligt artikeln finns det fragment av fresker på väggarna som har bleknat med tiden på grund av vattenintrång, och vissa källor anser att detta rum var en helgedom för en hjälte. På övervåningen finns ett område där man kan gå runt en tjock vägg. Under bysantinska tiden integrerades tornet i stadens försvarssystem och sammanfogades med murarna; engelska Wikipedia tillägger att de övre delarna restaurerades under Seljuk- och osmanska perioderna. Höjden uppges vara cirka 14 meter i olika källor. Eftersom besöksrutinerna kan variera, kontrollera på plats om det är möjligt att gå in i tornet, och var medveten om att vissa delar kan vara stängda på grund av pågående utgrävningar eller renoveringar. Namnet på tornet är kopplat till traditionen Hıdırellez; enligt engelska Wikipedia kommer namnet från platser där vårfesten firas. Botten av tornet är också en av de bästa platserna i staden för att se solnedgången. Ta en sista titt på kvarteret bakom dig; enligt kommunens webbplats är den delen av de Du kan sitta och vila på parkbänkarna, och sedan, vid denna punkt där Kaleiçis murar slutar, kan du sammanfatta rutten: Ni började vid det osmanska klocktornet, utforskade ett hus från 1800-talet och en gammal kyrka, såg en byggnad med lager från romartiden till osmanriket, och avslutade vid ett romerskt torn. För att återvända kan ni gå in i parken och gå mot Cumhuriyet Caddesi för att ta bussen, eller ni kan gå tillbaka genom samma gator till Kalekapısı och ta den nostalgiska spårvagnen. Källa: Antalya Metropolitan Municipality; Antalya Governate; DergiPark; Wikipedia.