Från Amorium till Sultanbergen, den gamla vägen i östra Afyon.

Börja erövringen av det antika Amorium i Hisarköy, cirka 13 kilometer öster om Emirdağ. Enligt Kulturportalen ligger staden cirka 70 kilometer nordost om Afyonkarahisar. Innan du åker, ta reda på besöksförhållandena för utgrävningsområdet genom att kontakta den lokala kultur- och turistmyndigheten eller museet. När du anländer till byn, ta först en titt på utsikten; kullen som reser sig mitt i slätten är stadens "övre stad". Denna kulle är centrum för den äldsta bebyggelsen i området, och längs kanterna kan man fortfarande se rester av bysantinska murar. Den "nedre staden" omgavs av en andra mur. Det enklaste sättet att förstå stadens tvådelade plan är att börja vandringen vid foten av kullen och följa murresterna. Enligt kulturmyndigheten hette staden Aura under hittiternas tid, medan namnet Amorium härstammar från den klassiska perioden. Det finns nästan inga lämningar från hellenistisk och romersk tid, men de mest tydliga spåren är de mynt som staden själv präglade. Amorium var en av de första städerna i regionen som fick tillstånd av den romerska senaten att prägla egna mynt. Stadens storhetstid var under bysantinska tiden. Under kejsar Zenon, i slutet av 5:e århundradet, byggdes stadens murar. Från och med 640-talet var Amorium högkvarter för den bysantinska armén i Anatolien, och senare centrum för provinsen Anadolikon. Under 9:e århundradet kom en dynasti som gav tre kejsare till det bysantinska riket, och denna dynasti härstammade från staden; enligt kulturmyndigheten var denna dynasti känd som Frig-dynastin. Men samma rykte ledde också till stadens undergång, och år 838 belägrade och erövrade armén under abbasidiska kalifen Mutasim staden. Enligt TDV Islamic Encyclopedia förstördes staden ytterligare år 931 av emiren av Tarsus, och förlorade sedan gradvis sin betydelse. Under de följande århundradena kallades platsen Hergan Kale, och det var först under 1800-talet, genom forskningen av resenären William Hamilton, som ruinernas plats återupptäcktes. När du utforskar de utgrävda strukturerna, var uppmärksam på informationsskyltarna. Enligt Kulturportalen hittades år 2001, i området som kallas "Stora platsen" i den nedre staden, ett bysantinskt badhus och en oasfalterad gata, daterade till perioden mellan 6:e och 9:e århundradet. Utgrävningarna började 1987 med en ytundersökning av R. Martin Harrison från Oxford, och fortsattes av Chris Lightfoot mellan 1993 och 2009. Sedan 2014 leds arbetet av Zeliha Demirel Gökalp från Anadolu University. I de öppna utgrävningsområdena är marken lös och ojämn; närma dig inte Källa: Kulturportalen, den antika staden Amorium; Afyonkarahisars läns kultur- och turistmyndighet, antika städer; TDV Islamens encyklopedi, Ammuriye.

Kırkgöz-bron, belägen cirka sju kilometer utanför centrala Bolvadin, spänner över floden Akarçay som rinner ut i sjön Eber. Enligt källor ligger avståndet mellan bron och stadens centrum mellan sex och sju kilometer, och bron nås enkelt med bil. Eftersom bron ligger avskilt från huvudvägen är omgivningen lugn, och man kan bekvämt promenera längs den och uppskatta dess längd. Börja med att stanna vid bron och betrakta hela dess längd. Enligt CNN Türk är bron cirka 200 meter lång. Bron kallas "Kırkgöz", vilket betyder "fyrtio ögon", men antalet "ögon" har varierat genom århundradena. Enligt Anadolu Ajansı byggdes bron år 1150 av den bysantinske kejsaren Manuel I Komnenos och hade då fyrtio "ögon". Under 1500-talet, under sultan Suleymans kampanjer, förlängde arkitekten Mimar Sinan bron och ökade antalet "ögon" till sextiofyra. Idag uppges det att det finns femtiosex "ögon" kvar. Wikipedia skriver att vissa av "ögonen" togs bort under regleringen av flodbädden, medan andra försvann under marken. Därför är det inte förvånande om man får olika resultat om man försöker räkna dem. Var uppmärksam på formen på valv när du går längs bron. De centrala valven är bredare och spetsigare, medan de mot ändarna blir mindre och plattare. Stenarna avslöjar också broens olika lager. Enligt provinsstyrelsen för kultur och turism är den södra delen av bron byggd av marmor och bearbetad basalt, medan den norra delen är en tillägg av Sinan. Man kan se återanvända arkitektoniska element, till och med gravstenar, från hellenistiska, romerska och bysantinska perioder. Att leta efter dessa element förvandlar bron till ett litet friluftsmuseum. Enligt Wikipedia är stenbearbetningen mer regelbunden i den norra delen, som tillhör osmanska perioden; jämför de två ändarna för att se skillnaden själv. Sinan lade också till en böneplats och en marmortrappa för att komma ner till vattnet. Bron har en inskription, men den finns inte längre på plats; enligt Wikipedia föll inskriptionen en gång i floden, men hittades senare och fördes till ett museum. Historikern Mustafa Güler, som talade med Anadolu Ajansı, sade att bron var en viktig korsningspunkt för karavanvägen som sträckte sig från Istanbul söderut sedan romartiden. Enligt Güler var samma väg också en rutt för pilgrimsresor under osmanska perioden, och bron var en ständigt trafikerad plats. För att fotografera bron, ta den från sidan och få valven att se ut som en linje. Eftermiddagsljuset värmer stenarnas färg. Kom ihåg att räcket är enstaka och lågt när du går över bron, så gå inte för nära kanten. Klättra inte på stenarna och rör inte de återanvända elementen, eftersom bron redan har skador från skatteletare. Från här kan du följa floden

Eber-sjön, som är den sista punkten längs Akarçay-floden, ligger mellan distrikten Bolvadin, Çay och Sultandağı. Enligt Wikipedia ligger sjön sju kilometer från Bolvadin. Sjön ligger i ett slutet sänkningsområde som kallas Akarçay-bassängen; i norr reser sig Emir-bergen, och i söder Sultan-bergen. Sjöns yta ligger på ungefär 967 meter över havet. Enligt den lokala kultur- och turistmyndigheten är sjöns yta 150 kvadratkilometer, medan Wikipedia anger 125 kvadratkilometer; skillnaden beror på att sjöns yta varierar från år till år. Innan du besöker platsen, kontrollera alltid vattenståndet. Hürriyet Daily News rapporterade att sjön torkade ut helt under en torkperiod. Enligt den engelska Wikipedia-artikeln återvände vattnet till sjön år 2020. Det landskap du ser kommer därför att variera mycket beroende på säsong och nederbörd det året. När du anländer till stranden är det oftast inte vatten du ser först, utan snarare vass. Enligt Wikipedia är en stor del av ytan täckt av röd vass som kan bli upp till fem till sex meter hög, vilket gör att sjön från avstånd kan se ut som en äng. De flytande öar som lokalbefolkningen kallar "kopak" består också av rötter från denna vass som lossnar från marken. Vass och andra vattenväxter har i århundraden varit en viktig inkomstkälla för de omgivande byarna, och används för att tillverka korgar, kuddar och papper. Enligt den lokala myndigheten finns det abborre och gädda i sjön. Eber är också ett viktigt område för fågellivet. Enligt den engelska Wikipedia-artikeln klassificerade BirdLife International sjön som ett viktigt fågellivsområde år 1989. Den turkiska artikeln nämner att bland de arter som besöker sjön finns gråhäger, skedand, dalmatinpelikan och purpurhättad fiskmås. Rikta din kikare mot de områden där vegetationen möter öppet vatten, eftersom det är där du oftast ser vattenfåglar. Var tyst för att inte skrämma fåglarna, och gå inte in i vegetationen. Sjön utsågs till ett skyddat naturområde av högsta klass år 1992. Den lokala myndigheten betonar också att sjön påverkas av föroreningar, vilket gör det ännu viktigare att inte lämna något kvar vid stranden. När vattennivån överstiger en viss nivå, leds överskottsvattnet genom en kanal till den lägre belägna Akşehir-sjön. För att få bra foton, välj tidiga morgnar eller timmar nära solnedgången; då kan du se Sultan-bergen i bakgrunden bakom vegetationen. Marken vid stranden kan vara lerig och mjuk, så använd lämpliga skor och stanna på fast mark. Från här kan du resa sydost till distriktet Sultandağı, som ligger vid foten av Sultan-bergen.

Källor: Afyonkarahisar İl Kültür ve Turizm Müdürlüğü, Göller; H

Den sista stoppet på rutten är Ishakli Karavansaray, beläget mitt i centrum av distriktet Sultandagi. Sultandagis gamla namn är Ishaklı, och karavansarayen har fått sitt namn därifrån; byggnaden kallas också Sahip Ata Han. Enligt TDV Islam Encyclopedia ligger byggnaden längs vägen mellan Akşehir och Çay, tjugofem kilometer från Akşehir. Man känner igen karavansarayen direkt på grund av dess långa och tjocka stenväggar. Enligt encyklopedin förstärks byggnaden nästan som ett fort med sina tjocka murar och stödjande torn ovanpå. Innan du går in, ta dig tid att inspektera fasaden. De yttre väggarna stöds av rektangulära och halvcirkelformade pelare. Den huvudsakliga porten som leder till innergården är täckt av en sju-radig mukarnasdekor, men toppen är förstörd idag. Titta på de polygonala nischerna på sidorna om porten och de små, musselformade tromperna i de övre hörnen. Inskriptionerna berättar när och av vem byggnaden konstruerades. Enligt TDV Islam Encyclopedia framgår det av inskriptionerna på de två portarna att byggnaden konstruerades i september 1459, under de tidiga åren av Seljuk-sultan II. İzzeddin Keykavus regering, av viziren Sahip Ata Fahreddin Ali. Enligt encyklopedin är detta han byggt av Sahip Ata, och det är den äldsta kända byggnaden av honom. Sahip Ata var en av de mest produktiva statsmännen under Seljuk-perioden; turkishhan.org skriver att han också byggde İnce Minareli Madrasa i Konya och Gök Madrasa i Sivas. När du går in på innergården, titta på den lilla, upphöjda paviljongen i mitten, som fungerade som en moské. Kulturportalen påpekar att denna byggnad är det sista exemplet på Seljuk-paviljongmoskéer som står fristående i mitten av en innergård. Om du tittar noga ser du att paviljongmoskén är förskjuten i förhållande till hanens huvudaxel, eftersom den är placerad i förhållande till kibla (bönriktningen). Enligt encyklopedin användes vissa delar av romerska och bysantinska sarkofager i väggarna på västra sidan. Mittemot innergården finns den slutna delen, kallad "vinterdelen". Denna del är en femdelad sal med nästan kvadratisk form, täckt av valv, och stöds av sexton stenpelare. Den mittersta delen är bredare och högre än de andra, och kupolen i mitten av valvet gav ljus till salen. Insidan är mörk; vänta lite vid dörren tills ögonen vänjer sig, och observera sedan hur fötterna är placerade. Byggnaden har genomgått många renoveringar under århundradena. Enligt encyklopedin renoverades hanen omkring 1885, användes som lager fram till 1925 och restaurerades av Vakıflar Genel Müdürlüğü (Generaldirektoratet för stiftelser) år 1964. Kulturport