Från Akköprü till Yumurtatepe: Ankaranas 800-åriga historia.

När du lämnar Akköprü-stationen, vänd dig norrut. Bron kommer att synas efter en kort promenad. Gå inte direkt upp på bron, utan försök hitta en plats vid kanten där du kan se hela konstruktionen. Det är det enda sättet att se hela bron, eftersom du inte kan se bågarna när du står på den. Enligt uppgifter har bron sju bågar, varav fyra är stora och tre är mindre. Enligt den turkiska Wikipedia har de två bågarna längst söderut försvunnit under markarbeten som utfördes av kommunen, så du kanske inte kan se alla sju bågarna idag. Hitta den högsta bågen i mitten; enligt TDV Islam Encyclopedia är öppningen i denna båge tio meter bred, och de andra bågarna blir gradvis lägre och smalare mot ändarna. Bron är, enligt samma källa, sjuttio sju meter lång och sju meter bred.

Gå sedan över till den västra sidan av bron, eftersom de två inskriptionerna finns där. Det sägs att den ena är så sliten att den inte kan läsas, och den andra är skadad. Även om du inte kan läsa dem, hjälper det att se var inskriptionerna finns för att förstå hur gammal bron är. Enligt TDV byggdes bron år 1222 av sultan Alaeddin Keykubad. Kulturinventariet och Wikipedia anger att strukturen byggdes av Kızıl Bey, den dåvarande guvernören i Ankara, i sultanens namn. De två beskrivningarna kan ses som kompletterande varandra. Titta noga på stenarna och leta efter block med utsmyckningar eller inskriptioner som kan ha kommit från en annan struktur. Enligt TDV användes även återanvända stenar från antiken i konstruktionen. När det gäller material skiljer sig källorna åt; TDV och den turkiska Wikipedia nämner andesit, medan Kulturinventariet och den engelska Wikipedia nämner basalt. Du kan själv bedöma vilket material som liknar färgen och texturen bäst.

Gå sedan över bron och gå till andra sidan. Idag är bron endast öppen för fotgängare. Du kommer att märka betongen och metallräcket på marken; källorna anger att dessa tillägg gjordes senare, och att betong användes i en reparation av vägen på 1960-talet. Dessa lager är ett tecken på att bron har använts som en väg i århundraden. Enligt TDV har bron reparerats flera gånger, och under en reparation på 1970-talet försökte man återställa dess ursprungliga utseende. Strukturen registrerades den 8 augusti 1959. Kulturinventariet anger att bron ligger där floderna İncesu, Hatip och Çubuk möts. Försök att hitta denna korsning på en karta genom att titta på flodernas flödesriktning. Den gamla Bagdadhandelsvägen gick här, och under osmanska tiden användes bron för att avskeda soldater och pilgrimer. För att ta ett foto, välj en plats vid kanten där du kan få med alla bågarna i bilden. När du är klar, gå tillbaka till stationen och fortsätt söderut, mot Tandoğan.

Källor: TDV Islam Encyclopedia, Akköprü;

Museet ligger på området för huvudkontoret för Maskin- och Kemisk Industriförvaltningen i Tandoğan. Det nås med en promenad på några hundra meter från Ankaray-stationen Anadolu/Anıtkabir. Eftersom det är en del av förvaltningens område, följ anvisningarna från personalen vid ingången. Kulturportalen skriver att museet öppnade den 22 maj 2013 och att inträdet är gratis, men kontrollera ändå de aktuella öppettiderna på förvaltningens webbplats. Innan du går in, ta en minut för att beundra byggnaden. Enligt Wikipedia fanns det en kavallerikasern här under Abdülhamid II:s tid, och under befrielsekriget förvarades militär utrustning som smugglades från Istanbul här. Byggnaden brann ner helt den 20 november 1922. Samma källa berättar att Atatürk kom hit efter branden och sade orden "Turk, ät, arbeta, lita". Den nuvarande byggnaden återuppfördes efter branden och användes fram till 2013 för olika avdelningar inom förvaltningen.

Börja din rundtur med porträttserien vid ingången. Enligt Küre-encyklopedin visas här porträtt av förvaltningens ledare. Studera porträtten och försök att skapa en bild av förvaltningens historia i ditt huvud. Enligt Küre grundades förvaltningens rötter i Tophane-i Amire, som etablerades under Fatih Sultan Mehmet, blev Askeri Fabrikalar Umum Müdürlüğü år 1921 och fick sitt nuvarande namn år 1950. I salarna visas vapen, ammunition, svarvmaskiner, borrar och pressmaskiner från osmanska och republikanska perioderna. Stanna till vid dessa maskiner, eftersom museets huvudsakliga fokus är själva produktionen, inte bara vapnen. Att se tillverkningsmaskinerna för ammunition och förvaltningens civila produkter, som batterier, elmätare och gasolspisar, sida vid sida, visar hur en fabrik efter kriget kunde omställas till att tillverka hushållsartiklar.

Hitta definitivt Gazi Kovan, som Wikipedia framhåller som en av de mest intressanta föremålen. Enligt källan fylldes denna kanonhylsa åtta gånger under ett och ett halvt år under befrielsekriget och användes i nio olika fronter. Ta dig också tid att titta på fotografierna från befrielsekriget på väggarna och på utdrag ur förvaltningens tidning. Gå sedan ut till den utomhusutställningen; Wikipedia uppger att området är 10 000 kvadratmeter stort. Här finns sjöminor, lok och vagnar tillverkade för gruvor, en traktor, arbetsmaskiner och ett luftvärn. Enligt Küre är ett särskilt intressant föremål en sektion av kanonen från slagskeppet Yavuz; att titta in i sektionen och se tjockleken på kanonens väggar är det enklaste sättet att förstå dess storlek. Wikipedia noterar att museet också kan besökas i 3D, så du kan ta en titt innan du åker. När du lämnar museet, gå tillbaka till Ankaray; Gazi-området ligger

Gå från Beşevler-stationen till universitetets huvudområde; huvudbyggnaden är den mest framträdande byggnaden på området. Det är inte ett museum, utan en aktiv byggnad där rektoratet, dekanatet för Gazi utbildningsfakultet och laboratorier är belägna. Därför bör du planera att tillbringa en stor del av din tid utomhus och studera fasaden. Först, gå till en plats där du kan se byggnaden framifrån, längs huvudaxeln. Enligt "Küre Encyclopedia" använde arkitekten Kemaleddin element från osmansk arkitektur, som bågar, kakel, utskjutande tak och symmetriska entréer, i sina moderna byggnadsprojekt. Leta efter dessa element i fasaden: entréns symmetri, de bågformade öppningarna och skuggan från taket. Kemaleddins stil kom senare att kallas den första nationella arkitekturrörelsen, och denna byggnad är ett av de sista stora exemplen på denna stil.

En av de mest fascinerande aspekterna av byggnadens historia är en tidsmässig sammanfall. Enligt Wikipedia lades grundstenen till universitetet den 8 augusti 1927, medan Kemaleddin avled i Ankara i juli samma år. Det innebär att arkitekten inte kunde bevittna grundläggningsceremonin för den byggnad som skulle bli hans sista verk. Enligt Wikipedia slutfördes byggnaden på två och ett halvt år och var avsedd för femhundra studenter med internatboende. Enligt samma källa köptes tomten från Atatürk Forest Farm till ett symboliskt pris och omfattade 360 dekar. Vid den tiden låg campusområdet cirka fyra kilometer från Ulus, och omgivningarna var ett ödsligt område; brunnar borrades för att plantera träd. Att se den grönska som omger dig idag, med denna information i åtanke, hjälper dig att föreställa dig hur en skola etablerades i en ökenliknande miljö. Idrottshallen, som öppnade 1930, designades av Ernst Egli, och det sägs att vissa byggnader som tillkom efter 1960 förstörde huvudbyggnadens karaktär.

Byggnaden är hem till skolan som grundades som "Orta Muallim Mektebi", bytte namn till Gazi år 1929 och senare blev Gazi Educational Institute år 1976. Enligt Wikipedia har skolan utbildat över 30 000 mellanstadielärare. Bland de som undervisade där finns författaren Ahmet Hamdi Tanpınar och musikpedagogen Eduard Zuckmayer, och bland alumnerna finns Rıfat Ilgaz och Fakir Baykurt. I byggnaden finns ett bild- och skulpturmuseum, samt Kemaleddin-museet, som grundades 1979; kontrollera villkoren för besök i förväg hos universitetet. Det sägs att det finns ett observatorium på taket, men att det inte är i drift idag. Om du har en 20-lira sedel i fickan, titta på baksidan; sedan 2009 har det funnits en bild av denna byggnad och ett porträtt av Kemaleddin där. Nästa hållplats ligger inuti Atatürk Forest Farm, och du kan enkelt ta dig dit med en kort taxiresa.

Atatürk-huset ligger på området för Atatürk-skogsfarmen och drivs av farmens ledning. Farmens officiella webbplats anger att inträdet är gratis, men det publiceras också meddelanden om att huset är stängt under helgdagar och under perioder av underhåll, så det är bäst att kolla webbplatsen innan du besöker. Vi rekommenderar att du börjar med att betrakta byggnaden utifrån och sedan utforska den inifrån. Börja med att stå framför huset och titta på fasaden: huset är tre våningar högt och har en rosa färg. Enligt den officiella webbplatsen är huset en replika av födelsehuset i Thessaloniki, byggt med samma planlösning och mått, och det invigdes för allmänheten den 10 november 1981. Kultur- och turistministeriets sida för distriktet anger datumet 19 maj 1981, medan Wikipedia skriver att detta var dagen för grundläggningen. Denna detalj visar att replikan byggdes inom ett år för att fira födelsedagen.

När du går in genom porten med stentrappan, hittar du på bottenvåningen en hall, ett förråd och ett tjänstekammare. Stanna till en stund här och fundera på hur huset fungerade; detta var platsen där saker förvarades och där det dagliga arbetet utfördes. När du går upp till andra våningen, möts du av en sal, ett kök, ett vardagsrum och ett gästrum. Lägg märke till hur salens rum är sammankopplade genom en korridor. På tredje våningen finns ytterligare en sal, Atatürks rum och ett museum. Den officiella webbplatsen anger att Atatürks rum är 3,86 meter brett och 2,82 meter långt; när du går in kommer du att känna hur litet rummet är. På golvet ligger en matta med röda och vita blommor i gröna och svarta nyanser. Längs väggen till höger om ingången står en bronsbyst på en piedestal. Titta på den dekorativa Selanik-grillen i mitten av rummet, de flätade stolarna längs väggen och den hängande gaslampan i mässing. I rummet finns också en bok där besökare kan skriva sina åsikter; du kan lämna en notis om du vill.

I museirummet ställs personliga föremål ut. Den officiella webbplatsen listar bland annat en grå kostym, en keps, en smoking, en cylinderhatt, en marskalkhatt, en halsduk, en kaffekopp och en käpp. Det är intressant att betrakta dessa föremål som delar av det dagliga livet under samma period som Gazi-byggnaden. Efter att ha lämnat huset, sitt ner en stund i trädgården och beundra utsikten över gården. Enligt Wikipedia grundades gården 1925 och den är det största gröna området i Ankara. Här kan du själv se hur stort området är, som vi har nämnt sedan början av rutten. Den sista hållplatsen, Yumurtatepe, ligger i norr; ta en kort taxiresa för att komma till Çamlıca.

K

Yumurtatepe är en rund, grön kulle som reser sig mellan bostadshusen i Çamlıca-området. Vid första anblicken kan det likna en parkhög, men det är faktiskt ett område av hög arkeologisk betydelse. Enligt Ali Cengizkans artikel registrerades kullen 1972 och förklarades som ett område av hög arkeologisk betydelse den 5 mars 1991. Därför bör du titta på skyltarna och varningarna i området innan du går upp på kullen; om det inte är tillåtet att gå upp, kan du fortfarande se den från gångvägen. Börja med att ta en promenad runt kullens bas och observera dess form från olika vinklar. Liknelsen med ett ägg i namnet blir tydligast när du betraktar den från sidan. Enligt kulturenventeringen identifierades kullen som den tjugonde tumulusen i ODTÜ:s räddningsprojekt för frygisk nekropol 1967.

Denna kulles historia är en korrigering av en missuppfattning, och glädjen över att besöka den kommer från att reflektera över detta på plats. Enligt den turkiska Wikipedia inledde kommunen en stadsplaneringsstudie på kullen, vilket ledde till en räddningsutgrävning av Anatoliens civilisationsmuseum mellan 1986 och 1987. Under utgrävningen hittades en rest av en oval struktur cirka en halv meter under ytan. Wikipedia skriver att denna struktur bevarades i en höjd av cirka sjuttio centimeter. När du står nära toppen av kullen, föreställ dig att denna rest ligger precis under dina fötter. Generaldirektoratet för gruvundersökningar och prospektering sökte efter en gravkammare med elektromagnetiska metoder och upptäckte att det eventuellt fanns en lämplig hålighet tio till femton meter under ytan i väster, men utgrävningen gav inga resultat. Enligt kulturenventeringen är slutsatsen att kullen inte är en frygisk tumulus, utan att det finns ett strategiskt centrum här som dateras till bronsåldern. Wikipedia skriver också att platsen inte var en stor bosättning, utan kanske användes som en utpost. Cengizkan kopplar däremot kullen till den frygiska perioden, vilket innebär att dateringarna fortfarande är omdiskuterade idag.

Kullen har också en minnesrik aspekt. Enligt Minir Hayri Egeli, som citeras av Cengizkan, sade han en gång om denna lilla kulle vid sidan av huvudvägen till gården: "På den där lilla kullen kunde man ha byggt en liten och vacker grav åt mig." Av den anledningen kallas kullen "Minneskullen" i berättelserna. Enligt samma artikel kallades området "Martyrernas kulle" i Ernst Eglis planritning av gården. Cengizkan påminner om att det finns mer än trettio tumulusar kända i Ankara, och att namnet Beştepe kommer från de fem tumulusarna på gården. Om du tittar norrut från en lämplig plats, kan du se lägenheterna i Çamlıca och Demetevler. För att avsluta rutten, gå till Demetevler-stationen på M1-