Från Adana till Torosbergen, från fabriksmuseet till bergsjärnvägen.

Börja dinardagen vid museets ingång i Döşeme Mahallesi och tillbringa de första minuterna på gården innan du går in. Tegelbyggnaderna, de höga fönstren och de stora hangarerna utgör en utställning i sig, lika viktig som själva museet. Byggnaden grundades 1907 av familjen Simyonoğlu som en trådfabrik och började fungera under namnet Milli Mensucat Fabrikası (National Textile Factory) år 1927. Fabriken stängdes under 1980-talet, och restaureringen påbörjades 2013. Arkeologimuseet öppnade sedan här år 2017. När du betraktar byggnaderna, tänk på att författaren Orhan Kemal en tid arbetade i fabriken och att hans observationer här inspirerade hans roman "Murtaza".

Eftersom komplexet är så stort, försök inte se allt. Dela upp de två timmarna på tre delar. Avsätt den första timmen till de åtta salarna i Arkeologimuseet. Salarna är ordnade kronologiskt från förhistorisk tid till osmanska perioden, så det räcker att gå rakt fram från ingången. Leta efter den imponerande stenen med den hittitiska åskguden Tarhunda, en figur som står på en vagn dragen av tjurar. Denna skulptur är cirka två och en halv meter hög och hittades begravd i en åker år 1998. I samma salar finns också en stela med anatolisk hieroglyfskrift och en babylonisk stela. I den romerska sektionen, studera noggrant de detaljerade reliefen på den långa sidan av Akhilleus-sarkofagen, som hittades i Tarsus år 1958. Scenen där Hektor återlämnas i utbyte mot lösen är vackert återgiven. Den bronsgjutna statyn av en man, som hittades vid kusten i Karataş, är också ett av de mest fotograferade föremålen i denna sektion.

Avsätt den andra halvtimmen till mosaikhangrarna. Mosaikerna här kommer från Adana och dess omgivningar och har räddats genom utgrävningar. De är placerade på golvet i enlighet med sin ursprungliga kontext. Ett exempel är mosaiken från Misis, som hittades 1956 och anses vara den första räddade mosaiken i staden. Den kommer från den antika staden Misis, som du kommer att besöka en annan dag, nämligen Misis-bron. Studera noggrant färgövergångarna i mosaiken från staden Aigeai i Yumurtalık, som visar Eros som rider på delfiner. De höga takvalven och det rikliga ljuset i hangrarna gör det enkelt att se mosaikerna ovanifrån. Ett objektiv med vidvinkel är användbart här.

Avsätt den sista halvtimmen till avdelningarna för jordbruk och industri, eftersom resten av dagen kommer att ägnas åt att utforska slätten som dessa två avdelningar beskriver. I jordbruksavdelningen presenteras bomull, vattenmelon, solrosor, citrusfrukter och durumvete genom skenor. I industriavdelningen visas hur bom Källa: KTB Adana, avdelningen för kultur och turism; Adana-museet; İstiklal (AA), mosaiksalen; ABB, "100 platser att besöka i Adana", sid. 36; Wikipedia, Adanas arkeologiska museum.

När du kör norrut från museet försvinner staden plötsligt och framför dig öppnar sig en stor vattenyta. Enligt kommunens turistguide ligger sjön ungefär tio kilometer från stadens centrum, vilket innebär att du enkelt kommer hit med en kort bilresa från museet. Parkera bilen vid någon av de plana områdena vid sjön och gå sedan några hundra meter mot vattnet. Det första du bör göra här är att få en uppfattning om omgivningarna: sjön framför dig är det vatten som en gång årligen översvämmade slätten som du såg på museet. Dammen byggdes som en jordvall för att skydda Adana från översvämningar från Seyhan-floden och invigdes den 8 april 1956. Enligt uppgifter slutfördes byggnationen på 974 dagar. Enligt en förklaring från Statens Vattenverk (DSİ) har dammen till uppgift att skydda ett område på cirka 850 000 dekar, inklusive stadsdelen, från översvämningar. Enligt kommunens guide kan cirka 174 000 hektar mark bevattnas tack vare dammen. Det innebär att vattnet till bomulls- och vattenmelontillfältena som du såg på museet i stor utsträckning kommer härifrån. Dammen bidrar också med elektricitet till staden. När du promenerar längs stranden, rikta blicken mot vattnet och de avlägsna elstolparna. Området kring sjön utsågs till ett område för viltvård 2006 och är en viktig rastplats för flyttfåglar. Under en vinterräkning har över 25 000 fåglar av 13 olika vattenfågelarter observerats här. Boet till hägrar som finns på elstolparna är också en välkänd syn i området. En kikare kommer att förvandla detta besök till en helt annan upplevelse; lita inte på zoomfunktionen på din telefon, det är bäst att observera fåglarna på avstånd utan att störa dem. Vattennivån varierar kraftigt beroende på säsong och torka. Under byggnationen av dammen hittades 1955 en romersk stad som hette Augusta. Efter att ha delvis grävts ut, översvämmades den av sjön. Det sägs att vissa rester av staden kan ses när vattennivån är låg, men se det inte som ett mål i sig, utan snarare som en lycklig slump. På morgonen ger vattnet en vacker reflektion, medan på eftermiddagen badar de omgivande bergen i ett mjukt ljus. Det kan vara lite skugga vid stranden, så en hatt och vatten kan vara bra att ha med sig. Undvik att gå in i fåglarnas bon och vilområden, och lämna inte skräp vid stranden. Efter en timmes paus, återvänd till bilen. Därefter kommer vägen att ta dig bort från slätten och upp mot Torosbergen, i riktning mot Karaisalı.

Källa: ABB, 100 platser att besöka i Adana, s. 74; Türkiye Gazetesi (DSİ:s förklaring); Wikipedia, Seyhan-dammen, Seyhan-dammen och Adana Seyhan-dam

Varda-bron ligger cirka 75 kilometer från staden, i byn Hacıkırı, som tillhör distriktet Karaisalı. Lokalbefolkningen kallar bron för "Koca Köprü". Man kommer dit via vägen till Karaisalı; enligt Wikipedia är avståndet från Adana till Karaisalı via landsväg ungefär 64 kilometer. Vägen blir smal och slingrig på sista sträckan, så var försiktig. Parkera bilen på en plan yta vid kanten av dalen och beundra bron från en plats där du kan se hela dess längd. Bron är ungefär 172 meter lång och har en central pelare som är 99 meter hög; vissa källor anger höjden till 98 meter. Det som först märks är att bron inte är rak, utan böjd, och bildar en kurva med en radie på ungefär 1200 meter över järnvägen. Titta på de tre stora valvarna ovanpå de fyra huvudpelarna, samt de mindre valven på sidorna. Enligt Wikipedia är konstruktionen en viaduktur bestående av totalt elva valvbågar. Bron byggdes för att vara en del av järnvägen som skulle förbinda Istanbul med Bagdad och Hejaz, och var en av de svåraste sträckorna genom Taurusbergen. Byggdata varierar i olika källor: Kulturinventariet anger att arbetet började 1905, medan Kultur- och turistmyndigheten i distriktet anger 1907 som startår, men båda anger att bron slutfördes 1912. Enligt ministeriets sida omkom 21 arbetare och en tysk ingenjör under de fem åren av byggnation; att minnas detta arbete är det mest stillsamma ögonblicket när man betraktar bron. Kulturinventariet påpekar att bron möjliggjorde att den tidigare, U-formade linjen, som var riskabel för tåg, kunde tas ur bruk. Vattnet som rinner i dalen är Çakıt-floden. Samma flod skapar Kapıkaya-klyftan en bit uppströms, och enligt reseguiderna är klyftan ungefär två kilometer från bron. Om du har tid kan du gå till början av den anlagda vandringsleden och beundra kalkstensväggarna i dalen. Bron är också känd för att ha använts i öppningsscenen av filmen "Skyfall" i James Bond-serien. Den bästa platsen för att fotografera bron är vid kanten av dalen, där man kan se hela bron tillsammans med dess valv. På eftermiddagen faller solljuset på stenpelarna. Om ett tåg passerar förstår man bronens storlek, men planera inte din resa enbart för att vänta på ett tåg. Linjen används fortfarande idag, så gå inte upp på bron, på rälsen eller i tunnelarna. Kanterna av dalen är branta; om du reser med barn, håll dem nära dig. Det är lätt att hitta skugga och plana ytor här, vilket gör det till en lämplig plats för en lunchpaus. Ät din medhavda mat här och ta med dig allt skräp. Det finns ingen direkt bergsväg till Belemedik från här; vänd tillbaka till motorvägen och kör norrut mot Pozantı.

Från norr, via Pozantı, leder vägen ner till Belemedik. Enligt den engelska Wikipedia är detta det enda sättet att ta sig dit. Källor anger att avståndet från centrum av Pozantı är mellan nio och tolv kilometer. Byen ligger inbäddad i Taurusbergen, vid västra stranden av floden Çakıt, och ligger ungefär sju hundra meter över havet. När du stiger ur bilen är det det första du märker: luften är tydligt svalare och fuktigare än i slätten du lämnade bakom dig. Du har två och en halv timme på dig här, och det bästa sättet att använda tiden är med en lugn promenad i dalen. Börja promenaden vid tågstationen. Belemedik var 1907 centrum för Philipp Holzmanns byggprojekt för järnvägen till Bagdad, och stationen är ett arv från den tiden. Enligt den engelska Wikipedia fanns det på platsen en läger för byggarbetare och tekniker, med faciliteter som sjukhus, skola och biograf. De stenväggar och tunnelmynningar som syns i dalen idag är rester från den tiden. Taurus-tunnlarna är mest koncentrerade mellan Hacıkırı och Belemedik, vilket innebär att platsen du ser nu är en av ändpunkterna på samma utmanande sträcka som du såg vid Varda tidigare. Kom också ihåg berättelsen om byns namn: det sägs att namnet kommer från ett tyskt uttryck, "beileidig", som användes av de motstridiga schaktningslagen när de inte kunde komma överens om hur de skulle fortsätta grävningen. Detta är en folklig berättelse, och så beskrivs den i källorna. Det är också känt att 41 tyska arbetare som dog av naturliga orsaker under byggtiden begravdes i Belemedik. Efter stationen, promenera längs floden Çakıt och beundra platanerna. Enligt TRT Haber har vissa av dessa plataner stått där i över tvåhundra år. På hösten skiftar löven till gula och röda nyanser, vilket gör det till en favoritperiod för naturfotografer och vandrare. De stenhus och trähus som finns i dalen är också en del av landskapet; betrakta dem som privat egendom och fotografera dem från avstånd. Enligt kommunens turistguide har det öppnats stugor, campingplatser och husvagnsområden i området som passar in i den lokala karaktären; om du vill övernatta här, kontakta den ansvariga organisationen för att få aktuell information. Under vandringen, håll dig borta från järnvägsspåren; tunnelerna är inte en del av vandringsleden. Det kan finnas hala stenar på stigarna, så använd skor som är stängda och stabila. Respektera vilda djur, och lämna inte skräp eller tänd eld vid floden. För fotografering är eftermiddagsljuset bäst, eftersom dalen är smal. Ta dina bilder under platanträden innan solen försvinner bakom sluttningen. På återvägen tar du dig tillbaka till Pozantı och fortsätter sedan via motorvägen till Adana.

Källa: TRT Haber, hösten i Belemedik; ABB, 1