En dag i Selçuk, utanför Efes.

Börja vid Efes-museet, som nås med en kort promenad från Selçuk station. Museet ligger i Atatürk Mahallesi, längs Uğur Mumcu Sevgi Yolu, och är öppet året runt. Att besöka museet tidigt på morgonen har två fördelar: salarna är lugnare innan grupperna anländer, och du kan spara de utomhusområdena till senare under dagen. Museets historia började 1929 som ett lager, och byggnaden öppnade som museum 1964. Den utökades 1976, stängdes i slutet av 2012 för en omfattande renovering och öppnade igen i november 2014. Idag är föremålen organiserade i tematiska salar: Informationssalen, Fontänfynd, Fynd från sluttgårdarna, Mynt, Efes genom tiderna, Den centrala trädgården, Kybele-kulten, Fynd från Artemis-templet och Kejsarkulten. Denna rutt i Selçuk avslutas vid museet. Planera ditt besök så att du kan koppla ihop föremålen med de andra platserna längs rutten, och spara den mest kända salen till sist. Börja med den centrala trädgården: här finns kolumner, reliefer, statyer, sarkofager och stelae från den arkaiska perioden till den östromerska perioden. Leta efter arkitektoniska fragment från Belevi-minnesmärket i trädgården; du kan studera marmorarbetet på monumentet, som du kommer att se vid den sista stoppet på dagen, här på nära håll. Monumentets sarkofag flyttades till denna trädgård 1963 och ställdes ut här i sextio år; enligt Aktüel Arkeoloji flyttades den 2023 till İzmir Kultur och Konstfabrik, så leta istället efter fragment av baser, kolumner och reliefer i trädgården. Enligt Wikipedia finns det också exempel på lejon-griffon-statyer från monumentets takkant i museet; fråga personalen om var du kan hitta dem. Gå sedan vidare till salen "Efes genom tiderna". Denna sal berättar hela stadens historia, från 7000 f.Kr. till 700 e.Kr., med hjälp av fynd. Fragment från Çukuriçi-högen från den neolitiska perioden inleder denna berättelse. Ett av de mest anmärkningsvärda föremålen i salen är den halvlutande "Krigaren" statyn, som hittades vid utgrävningarna av Polio-fontänen, med sitt sköld och svärd. Dessa tidiga lager hjälper dig att förstå varför Ayasuluk-höjden anses vara den första bosättningen i staden, vilket du kommer att se vid det andra stoppet. I salen "Fontänfynd" står två monumentala fontäner sida vid sida: från Laecanius Bassus-fontänen finns Aphrodite, Hera, tre Tritoner och en satyr; från den tvåvånings Trajanus-fontänen finns Dionysos, Aphrodite och Androklos, stadens grundare, tillsammans med sin hund. I salen "Sluttgårdarna" kan du se fresker och små föremål från Efes' rika bostäder. Den marmorstatyn En statyn av Artemis, som dateras till århundradet, står där med sin tempelliknande huvud och symboler för fertilitet. Detta är museets mest kända föremål, så ta en snabb titt och fortsätt sedan. I rummet för kejsarkulten kan du se fragment av en staty från Domitianus tempel, vilket visar omfattningen av kejsarkulten i staden. Museet erbjuder en ljudguide; fråga personalen om villkoren för att använda den. För att ta foton är den inre trädgården bäst i morgonljuset; använd inte blixt i rummen. Ta en kort paus i trädgården och fyll på med vatten, eftersom nästa stopp kräver en klättring. När du lämnar museet, titta norrut: Ayasuluk-berget och dess murar syns ovanför staden. Ingången till fästningen sker genom porten till St. Jean-utgrävningsområdet; du når denna ingång med en promenad på cirka tio minuter från museet. Under vägen kommer du att se silhuetten av Isa Bey-moskén med sina dubbla minareter; den byggnaden är ett stopp på en annan rutt, så gå förbi den och fortsätt uppför berget. Källa: Kultur- och turistministeriet, Turkiet, museer; KVMGM Google Arts & Culture-berättelse; Aktuella arkeologiska tidskrifter; Wikipedia, Efesos arkeologiska museum.

Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

Ingången till citadellet sker via entrén till St. Jean-området, där biljetter säljs. Eftersom tillgången till citadellet är begränsad till en smalare tidsperiod än de allmänna öppettiderna för området, kontrollera de aktuella öppettiderna på muze.gov.tr och undvik att besöka detta område sent på eftermiddagen. Efter inträdet, ta med er en vy över ruinerna av basilikan och följ den stensatta vägen som leder uppför. Citadellet ligger norr om basilikan, vid toppen av berget. Enligt uppgifter från Selçuk kommun ligger citadellet direkt ovanför det område som, enligt de senaste undersökningarna, tros vara Efes första bosättning. De murar ni ser idag är från tre olika perioder: en bysantinsk grund, följt av restaureringar under Aydınoğulları och det osmanska riket. Murarna är byggda av sten, tegel och murbruk och stöds av femton torn. Att räkna tornen är det enklaste sättet att se vilken del av citadellet som restaurerades under vilken period. Det finns två ingångar till citadellet, en i öster och en i väster, och dessa leder direkt utåt, utan att först ansluta till den yttre muren. Besökarleden leder er till en av dessa ingångar. När ni passerar genom ingången ser ni smala trappor som leder upp till vakttorn och skyttegluggar på insidan av murarna. Klättra inte upp på platser utan räcke. Inuti citadellet finns kullerstensgator, cisterner av olika storlekar, en moské och en kyrkoruin vid den högsta punkten. Följ gatorna och gå först till moskén i mitten av citadellet. Denna byggnad påminner om perioden då Aydınoğulları gjorde detta till sin huvudstad mellan 1348 och 1390, och då de byggde många moskéer, badhus och kloster på berget. På denna rutt betraktas den enbart som en historisk byggnad. Enligt källor genomgick restaureringsarbeten som påbörjades 2008 först ingången i väster och minareten till denna moské. Väster om moskén finns en byggnadsruin som tros kunna vara ett badhus från citadellet. Museets register nämner en citadellets paviljong och ett badhus här. Gå upp till kyrkoruinen vid den högsta punkten: apsiden har under Aydınoğulları-perioden utökats och omvandlats till en cistern, så att ni kan se arbeten från två olika perioder på samma vägg. Listan över byggnader i museets register ger er en checklista för er rundtur: bysantinska och turkiska cisterner, bysantinska vattenledningar, hus på söderterrassen och basilika-cistern. Närma er inte cisternernas öppningar och kanter; vissa är djupa och saknar räcken. Arkeologiska utgrävningar har pågått i citadellet sedan 2007 av arkeologiska institutionen vid Pamukkale universitet. En artikel publicerad av Mustafa Büyükkolancı år 2023 identifierade ytterligare två moskéer med kloster Medan du vandrar längs muren får du en överblick över resten av området: strax nedanför syns den delvis bevarade byggnaden från Isa Bey-moskén från år 1375, slätten där Artemis tempel låg, och dalen som sträcker sig söderut mot Efesos. Om du anländer före lunch kommer solen att vara bakom dig och moskéns fasad som vetter mot dig kommer att vara upplyst. För en bra överblick, välj en plats framför de västliga tornen på toppen. Inom fästningen är det lite skuggigt, så ta med vatten och se till att hålla i hatten om det blåser. Ayasuluk-berget, tillsammans med St. Jean-ruinerna, Isa Bey-moskén och Artemision, utgör en av de fyra delarna av Efesos som är en UNESCO-världsarvsplats. Därför, rör inte stenarna och skriv inte på väggarna. Använd samma väg för att gå ner och lämna St. Jean-området. Från här kan du gå tillbaka mot tågstationen. Här är också startpunkten för minibussar eller din egen bil som tar dig till Çamlık. Çamlık ligger ungefär 7 kilometer söder om Selçuk, och vägen tar dig ner i en dal där den gamla järnvägen mellan Izmir och Aydın passerar. Det är mest praktiskt att ta en lunchpaus i centrum av Selçuk, eftersom ljuset på eftermiddagen i Çamlık kanske inte är tillräckligt för att fotografera lokomotiv.

Källor: Selçuk kommun, Selçuk (Ayasuluk) fästning; Kultur- och turistministeriet, Turkiets museer, Ayasuluk fästning; Kulturportalen; TDV Islam Encyclopedia, Ayasuluk; DergiPark, Büyükkolancı 2023.

Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

Du kommer till Çamlık med minibuss eller bil från Selçuk centrum. Museet ligger i stadsdelen och är beläget längs den gamla järnvägslinjen. Entrén kostar en avgift. Kontrollera aktuella öppettider och priser på Ministeriets webbplats för turkiska museer eller direkt på museet. Detta är Turkiets största friluftsmuseum för järnväg. Dess historia började 1866 med öppnandet av linjen İzmir-Aydın, landets första järnväg. Çamlık var en station längs den linjen, med reparationsverkstäder. Stationen, som hette Aziziye, öppnade, men stängdes när linjen ombyggdes 1991. Museet började förberedas samma år och öppnade för besökare 1997. Marken, byggnaderna och lokomotiven ägs av TCDD (Turkiets statliga järnvägar), men driften har delegerats till sonen till den tidigare stationsmästaren i 99 år. När du går in, börja med att titta på den gamla stationsbyggnaden. Spåren från linjen som anlades 1866 finns fortfarande kvar, och lokomotiven står på dessa ursprungliga spår. Museets huvudattraktion är den roterande plattformen: denna plattform med arton armar har ungefär hälften av lokomotiven placerade runt den, som en fana. Detta är den bästa platsen för att ta bilder av museet. Gå till mitten av plattformen och rotera ett helt varv. I slutet av varje arm står en maskin från ett annat land. Antalet varierar beroende på källa, mellan trettiotre och trettiosju. Det som är säkert är att samlingen är en av de största i Europa, och att maskinerna är från perioden 1890-talet till 1950-talet. Lokomotiven är tillverkade i Tyskland, Sverige, Storbritannien, USA, Frankrike och Tjeckoslovakien. Att läsa tillverkningsskyltarna på sidorna av ångpannorna och sortera dem efter land är ett bra sätt att lära sig något, särskilt om du besöker museet med barn. Den äldsta är en brittisk Stephenson-maskin som bränner ved, och enligt Turkiets turistencyklopedi finns det bara två kvar i världen. En annan maskin är nummer 45501, som var inblandad i tågolyckan i Yarımburgaz år 1957. Historien står stilla här. Du kan klättra in i kabinerna på vissa av lokomotiven. Trapporna är branta och gjorda av metall, så var försiktig, särskilt om det är blött, och rör inte spakarna. Gå sedan vidare till vagnarna: museet har nio passagerarvagnar och sju godsvagnar. Två av passagerarvagnarna är gjorda av trä. Den mest speciella är salongen som användes av Atatürk. Du kan gå in i den och se hur den är inredd med sovrum, kök och badrum. Rör inte något inuti vagnen och gå försiktigt i den trånga korridoren. Runt På återvägen, passera genom Selçuk centrum och fortsätt norrut mot vägen mellan İzmir och Aydın. Den ligger ungefär 16 kilometer nordost om Belevis centrum, precis vid vägkanten. Resan från Çamlık tar ungefär en halvtimme. Det går också bussar till Belevi som avgår från distriktets centrum; om du inte har tillgång till bil, byt buss i Çamlık på vägen tillbaka. Försök att anlända till monumentet i skymningen; stenstrukturen och marmortrapporna är bäst att se i det sänkande solljuset. Källa: Wikipedia, Çamlık Ångloksmuseum; Wikipedia, Çamlık Railway Museum; Turkiska museer (Ministeriet för kultur och turism); Turkiens turistencyklopedi.

I Belevi, beläget vid foten av de norra sluttningarna av Aydınbergen, ligger en ensam kulle precis intill vägen İzmir-Aydın. Lokalbefolkningen kallar den "Yatık Kale" (den liggande fästningen). För att nå den, använd avfarten från vägen; om du reser med minibuss, gå ner i Belevis centrum och promenera ungefär en kilometer norrut. Detta är en öppen arkeologisk plats; kontrollera aktuella besöksvillkor på Ministeriets webbplats för turkiska museer, och besök helst i slutet av dagen, innan det blir för sent. Framför dig står Anatoliens näst största gravmonument, och precis som Mausoleion, är det ett exempel på ett av de sju världens underverk. Börja med att betrakta monumentet på avstånd, från foten av kullen: en fyrkantig plattform, ovanpå den en kolonnad våning, och allt är byggt ovanpå en kärna huggen ur naturlig sten, täckt med marmor. Plattformens kant är ungefär 30 meter, och höjden överstiger tio meter, och den vilar på en trestegs grund. På den övre våningen fanns åtta kolonner på varje sida; de flesta källor beskriver dem som korintiska. Enligt "Aktüel Arkeoloji" var den totala höjden 23 meter; vissa forskare menar att det skulle ha varit ännu högre om monumentet hade slutförts, eftersom det aldrig blev färdigt. Det antogs länge att taket hade en pyramidform, men undersökningar mellan 1998 och 2000 fann inga bevis för detta, och avloppskanaler antydde att den övre våningen kanske var öppen. När du går runt den steniga kärnan, titta på marmorblocken på marken: dessa är fragment av beklädnad, kolonner och takpaneler; sätt dig inte på dem, och rör dem inte. Leta efter gravkammaren som är huggen in i berget på den södra sidan; den var tillsluten från utsidan, och på den norra sidan finns en ofärdig port. Inuti gravkammaren fanns ett sarkofag med ett liggande manligt figurskulptur, utan skägg, med en krans och en skål i handen; bredvid honom stod en skulptur av en österländsk tjänare. Sarkofagen hittades på 1930-talet, flyttades till trädgården till Efes-museet 1963, och enligt "Aktüel Arkeoloji" flyttades den 2023 till İzmir Kultur och Konstfabrik; de arkitektoniska fragmenten du ser på museet är just beklädnaden från detta monument. Det fanns lejon-griffiner som tittade på stenkrukor längs takkanten, par av hästar i hörnen, och målade paneler i taket; reliefen på den norra sidan skildrade begravningsriter, medan den andra sidan skildrade ett slag mellan kentaurer och människor. Vissa av dessa fragment visas på Efes-museet, medan andra finns på museer i Izmir; på platsen finns bara kärnan och spridda block. Vem monumentet byggdes för är fortfarande omdebatterat: de fl Sedan början av århundradet har detta monument intresserat österrikiska forskare; den första omfattande publikationen tillskrivs Praschniker och Theuer. Tänk också på monumentets läge: det ligger på en sluttning, nära den antika vägen Efes-Sardes, och är synligt på avstånd för de som passerar. Solnedgången framhäver spåren av de i berget utmejslade trapporna och marmurbeläggningen; sett från vägen silhuetteras monumentet mot himlen. Klättra inte upp till monumentet eller trapporna; berget är instabilt, marmorn är hal och monumentet är ett kulturarv som måste skyddas. Det finns ingen skugga eller vatten i närheten, så håll besöket kort, särskilt under sommarmånaderna. Rutten slutar vid denna kulle. De som åker bil tillbaka till Izmir fortsätter norrut längs vägen. De som åker IZBAN tar en minibuss från Belevi tillbaka till distriktets centrum och tar sedan tåget från Selçuk station med byte i Tepeköy. Nu kan ni förena de fyra platserna ni har besökt under dagen: marmorn i museet kommer från denna sluttning, staden kommer från den första platsen, järnvägen passerade genom slätten och ingen av dem någonsin krävde att man gick genom Efesus port.

Källor: Aktüel Arkeoloji, Belevi Begravningsmonument; Wikipedia, Belevi Mausoleum; Vikipedi, Belevi Begravningsmonument; DergiPark, Bora 2019; Selçuk kommun; Visit İzmir.