Çamlık Buharlı Lokomotif Müzesi

Detta friluftsmuseum, beläget cirka 7 kilometer söder om Selçuk, är byggt på spåren från en gammal station och är Turkiets största järnvägsmuseum. Platsen är Aziziye-stationen på linjen İzmir-Aydın, som var Anatoliens första järnväg. Enligt Wikipedia öppnade stationen den 1 juli 1866. När linjen renoverades 1991 stängdes stationen, och samma år föddes idén att samla ånglok. Det finns viss osäkerhet kring öppningsåret; Visitizmirs webbsida anger att museet öppnade den 28 september 1991, medan Turkiets turistencyklopedi och Wikipedia anger att samlingen öppnade för allmänheten i sin nuvarande form år 1997. Museet grundades för att bevara och visa ånglok, som blir alltmer sällsynta i världen. Marken, byggnaderna och samlingen tillhör TCDD (Turkiets statliga järnvägar), och museet drivs av Atilla Mısırlıoğlu enligt ett 99-årigt hyresavtal. Enligt Turkiets turistencyklopedi är området 160 hektar stort och rymmer en av Europas största samlingar av ånglok. På området finns över trettio ånglok; källorna anger siffror mellan 30 och 37. Produktionsåren sträcker sig från slutet av 1880-talet till 1950-talet; det äldsta loket tillverkades av det brittiska företaget Robert Stephenson. Där finns också lok tillverkade i Tyskland (Henschel, Krupp och Maffei), Sverige (NOHAB), USA (ALCO, Lima och Vulcan), Frankrike och Tjeckoslovakien. Enligt Wikipedias beskrivning är åtta av de arton tyska loken tillverkade av Henschel, och tre av Krupp. Det finns också fyra från Storbritannien, fyra från Frankrike, tre från USA, två från Sverige och ett från Tjeckoslovakien. Hälften av loken är placerade i en halvcirkel runt en 18-spårig vändbro; detta är museets mest fotograferade område. Ett brittiskt lok som drivs med ved är, enligt källorna, ett av endast två kvarvarande i världen. Enligt Turkiets turistencyklopedi finns det också ett trecylindrigt lok i samlingen som tillverkades i Tyskland under andra världskriget. Loket med nummer 45501, som drog Orientexpressen i en olycka i Yarımburgaz år 1957, ställs också ut. Samlingen innehåller nio passagerarvagnar och sju godsvagnar; två av passagerarvagnarna har träkarosser. Fyra kranar, vattenpumpar, ett vattentorn, en oljetank, en vattenkvarn och en verkstad visar andra delar av järnvägsverksamheten. Enligt Selçuk kommuns webbsida finns det också en toalett från 1850 och en gammal tunnel som är 900 meter lång på området. Museets mest speciella föremål är salongsvagnen som Atatürk använde år 1937. Vagnen innehåller originalinredning med ett mötesrum Det här är som en lekplats för barn, men trapporna är höga och metallytorna kan bli varma under sommaren, så håll ett öga på dem. Tidigt på morgonen är ljuset mjukt och området är lugnt; det är då du kan fotografera området runt den roterande bron. Besöket tar ungefär en timme, men om du vill gå in i vagnarna och läsa alla skyltarna kan det ta upp till två timmar. Området ligger under tallarna, men är utomhus, så ta med hatt och vatten under sommaren. Museet är öppet alla dagar i veckan; kontrollera aktuella öppettider och inträdesavgifter på museets eller Selçuk kommuns webbplats. Adressen är Çamlık Mahallesi, Atatürk Caddesi; det tar cirka tio minuter med bil från Selçuk. Enligt Wikipedia kan man också ta sig dit med TCDD:s regionaltåg; kontrollera om tågen stannar i Çamlık innan du reser. Tack vare närheten till Efes, Jungfru Marias hus och Kuşadası är museet en populär plats för både inhemska och utländska turistgrupper. När du kommer från Selçuk fortsätter vägen mot Aydın; Belevis gravplats ligger i motsatt riktning, mot Izmir, och det är möjligt att besöka båda platserna samma dag med bil.