Slottet och sjukhuset vid Tunca-floden.

Börja dinamaskan vid den västra ingången till Ulu Cami (den "trebalkongiga" moskén), eftersom relationen mellan byggnaden och marknaden bäst kan observeras härifrån. På grund av den sluttande terrängen leder en trappa upp till denna ingång, och byggnadens massiva struktur sträcker sig framåt. Studera noggrant de pelare som omger ingången; de är dekorerade med motiv som liknar sandklockor och flätor. De röda och vita palmettorn som pryder den spetsbågade öppningen är också en detalj som skiljer denna ingång från de andra. När du går in på gården, stanna upp och titta runt, eftersom den här gården med kolonner är det första exemplet på denna typ av arkitektur i osmansk stil. Pelarna som bär kolonnerna är gjorda av olika typer av sten; de flesta är gjorda av marmor, medan de i den norra delen är gjorda av granit och en grön sten som kallas "Eğriboz". Lyft blicken för att se de intrikata målningarna i takvalven. Dessa dekorationer förnyades under en restaurering på 1700-talet, med respekt för de ursprungliga mönstren. Två av fönstren på gården har blå och vita kakelpaneler, och enligt Kulturportalen nämns sultan Murad II:s namn på dessa paneler. Försök sedan att urskilja de fyra minareterna i hörnen av gården, eftersom de alla har olika dekorationer. Minareten som gett moskén dess namn, den "trebalkongiga" minareten, är gjord av röd sten och prydd med zigzagsmönster. Med en höjd på nästan sjuttio meter var den den högsta minareten under sin tid. Varje av de tre balkongerna på denna minaret nås via en separat trappa, vilket är en av byggnadens mest omtalade tekniska detaljer. Enligt TDV Islamic Encyclopedia tillskrivs den "marmorerade" minareten, som är täckt med röda och vita kvadrater, perioden för sultan Mehmed II. Den "vridna" minareten, med sina tjocka, spiralformade reliefer som löper längs dess yta, byggdes efter jordbävningen 1762. Om du vill gå in i bönehallen, se till att dina axlar och knän är täckta, och kvinnliga besökare bör täcka sitt huvud. Inuti möts du av en rektangulär sal som sträcker sig i sidled. Den stora kupolen i mitten har en diameter på cirka tjugofyra meter, och på vardera sidan finns två mindre kupoler. Källor betonar att denna plan användes i en mer avancerad form i Istanbul-moskéerna av arkitekten Sinan under det följande århundradet. Var uppmärksam på de små, mukarnasbeklädda kupolerna som är placerade i de triangulära utrymmena mellan huvudkupolen och de sidokupolerna. För att ta ett bra foto, försök att få med den "trebalkongiga" minareten från nordvästra hörnet av gården, tillsammans med valvarna i kolonnerna. När du lämnar, ta en titt på de två medresorna (religiösa skolorna

När du når Kanuni-bron, gå inte direkt upp på den. Titta först på bron från strandkanten på stadsidan för att få en helhetsbild. Denna bro kallas också Saray-bron, eftersom den under århundraden var den huvudsakliga vägen för att ta sig från staden till Sarayiçi. Bron, byggd av huggen sten, har fyra valv som spänner över en arm av floden Tunca. På lugna dagar reflekteras valvarna i flodens yta.

Bron nämns i historiska källor på två olika sätt. Vissa källor anger åren 1553-1554, medan Kulturportalen hävdar att bron byggdes omkring 1560 tillsammans med palatset för rättvisa och våg. Att koppla bron till arkitekten Mimar Sinan är en intressant detalj, eftersom den enligt Turkish Archaeological News inte finns med i de osmanska listorna över Sinans verk. Referensen kommer från verket "Riyaz-ı Belde-i Edirne" av Ahmet Badi Efendi. Även angående dess längd finns det olika uppgifter; vissa källor anger mellan sextio och åttio meter. Dess bredd uppges vara fyra och en halv meter, vilket innebär en smal passage där två personer bekvämt kan gå bredvid varandra. Enligt Wikipedia är bron idag ett historiskt monument som tillhör Generaldirektoratet för vägar. Turkish Archaeological News betonar att trots att själva palatset har försvunnit, har tre historiska stenenbroar som förband ön med fastlandet överlevt och fortfarande används.

Gå nu upp på bron och gå till mitten. Härifrån kan du se hur floden omger ön, eftersom Tunca en bit söderut delar sig i två armar och förvandlar Sarayiçi till en ö. Den långa bron som syns i sydväst är bron som byggdes 1451 av viziren Şahabeddin Paşa och som också kallas Saraçhane-bron. Denna bro restaurerades 1706 under perioden av II. Mustafa, och inskriptionen från restaureringen finns fortfarande kvar. Den trevalviga Fatih-bron, som ligger på den norra armen, kommer du att se från nästa stopp, inifrån palatsets område. Enligt Kulturportalen placerade Kanuni denna bro i linje med Fatih-bron, vilket återdefinierade palatsets huvudingång. Det innebär att den väg du går på är en del av den ceremoniella vägen som sultaner och ambassadörer använde när de gick in i palatset. Vattnet som ledde till palatset transporterades också över denna bro, genom belagda rör. En gren av Taşlımüsellim-vattnet, som fördes till staden av Mimar Sinan, anslöts till palatset på detta sätt. Bron skadades allvarligt under den stora översvämningen 1902 och restaurerades senast 1990. För foton är ljuset på eftermiddagen mjukare; om du vill fotografera valvarna tillsammans med vattnet, gå tillbaka till stranden. När du har korsat till andra sidan, har du kommit in i Hasbahçe, det gamla området av palatset.

Källor: Kulturportali, Saray (Kanuni) Bron;

När du kommer till Sarayiçi, stanna först till vid den stora ängen och försök att uppfatta platsens storlek. Enligt Kulturportalen är palatset byggt på en yta som överstiger 300 000 kvadratmeter, och Edirne-palatset är det näst största palatset i det ottomanska riket, efter Topkapı. Byggandet påbörjades år 1450 under Murad II och slutfördes år 1475 av sultan Mehmet II. Eftersom området omgavs av en flod, behövdes inga murar för att skydda det, utan en enkel och låg vägg ansågs vara tillräcklig. Börja din promenad vid Adalet Kasrı (Rättvisans palats), ett torn med kvadratisk plan, byggt av huggen sten och täckt med en pyramidformig kupol. Det är lätt att se från avstånd. Enligt Wikipedia lät sultan Suleiman I bygga det år 1561, och på den översta våningen finns en marmorfontän. Källor anger att palatset under sin tid användes för divanträffar och rättsliga förhandlingar. Gå sedan till Fatih Köprüsü (Fatih-bron), som korsar den norra armen av floden Tunca med tre valv. Denna bro dateras till år 1452, alltså ett år före erövringen av Istanbul, och förband Hasbahçe med palatsets Kum Meydanı (sandplan). När du korsar bron och kommer in på palatsets område, kommer du att se en lång byggnad med kupoler på västra sidan: detta är Matbah-ı Amire, palatsets kök. Titta på de stenfacklor som finns på taket, eftersom de visar var de inre eldstäderna är placerade. I nordost om Kum Meydanı ligger Kum Kasrı Hamamı (sandpalatsets badhus), som är en av de få byggnaderna som fortfarande står kvar från mitten av 1400-talet. Av palatsets huvudbyggnad, Cihannüma Kasrı, finns det idag bara rester av stenväggar kvar. När du betraktar ruinerna, förändras upplevelsen av att veta hur palatset hamnade i detta tillstånd. Under 1800-talet användes palatset som ett ammunitionsförråd, och under kriget 1877-1878 förstördes det till stor del av explosioner som varade i tre dagar, efter att ammunition hade samlats runt Babüssaade. De återstående delarna användes senare i andra byggnader. Idag pågår utgrävnings- och restaureringsarbeten på platsen. Följ de markerade stigarna, eftersom vissa områden kan vara inhägnade. Sarayiçi är också platsen för de traditionella oljebrottningsmatcherna Kırkpınar, och tävlingarna har hållits här sedan 1924. Även på dagar då läktarna är tomma, visar denna öppna plats hur ön lever idag. Det trädbevuxna området mellan de två armarna av floden Tunca kallas Tavuk Ormanı (kycklingstaden), och källor anger att det tidigare observerades upp till 70 olika fågelarter här, så det är värt att stanna till en stund

När du anländer till komplexet, stanna först till i den yttre gården och läs informationen, eftersom detta inte är en enda byggnad, utan en samling strukturer utspridda längs floden Tunca. Enligt TDV:s islamiska encyklopedi ligger på ena sidan av gården ett sjukhus (darüşşifa) och en teologisk skola (medresa), medan på den andra sidan finns ett matsal och kök, och i änden mot floden finns en moské. Sultan II. Bayezid lade grunden till komplexet under sin kampanj till Akkirman år 1484, och det slutfördes år 1488. Museet anger att arkitekten troligen var Mimar Hayreddin, men att det inte finns något dokument som bekräftar detta. Glöm inte att titta på fontänen med pyramidformade kupoler som finns utanför porten; enligt inskriptionen tillkom den mellan 1669 och 1670. När du går in i museet och fortsätter till darüşşifaan, kommer du att se små, kupolformade rum som ligger bakom en kolonnad i den första gården. Museet har inrett detta område som ett poliklinik och visar också en utställning av musikinstrument här. Titta noga på väggarna, eftersom museet uppger att det har hittats tjugoåtta ristningar i stenen. Bland dem finns bilder av skepp, ett fort, rådjur och fåglar, som tros vara ritade av patienter som vårdades här. Gå genom en port till den andra gården; de kupolformade rummen i hörnen och de två öppna verandorna på sidorna var sjukhusets administrativa del. Den mest imponerande delen är den tredje, som är själva behandlingsanläggningen (şifahanedir); spara den till sist och gå in långsamt. Verandan och rummen som är placerade runt en sexhörnig plattform, den höga kupolen i mitten och ljusfacklet i kupolens topp välkomnar dig. Stanna till vid fontänen i mitten och lyssna ett tag. Evliya Çelebi skrev att patienterna här fick lyssna till musik tre dagar i veckan, och museet återskapar denna tradition genom att kombinera ljudet av vatten och musik under samma kupol. Det sägs att utskjutningen med fem fönster mittemot ingången var platsen för musikerna; men TDV noterar att det finns andra åsikter om denna del. Lägg märke till att fönstren i rummen vetter både mot trädgården och mot fontänen, eftersom ljus, luft och ljud här har planerats tillsammans. Museet återskapar den femtonde århundradets medicinska utbildning i medresan som ligger bredvid darüşşifaan, med hjälp av dockor. Det finns en motsägelse här: TDV skriver att påståendet att byggnaden var en medicinsk skola inte har någon stark grund. Darüşşifaan var i drift fram till slutet av 1800-talet, överfördes till Trakya-universitetet år 1984 och öppnades som museum den 23 april 1997. Museet tilldelades Europeiska rådets museumspris år 2004. Innan du lämnar,