Edirne Sarayı (Sarayiçi)

Edirne-palatset, beläget i Sarayiçi, i stadens nordvästra del, där floden Tunca delar sig och omger området, är platsen där en gång ett av det osmanska rikets största palats stod. I källorna kallas det Saray-ı Cedid-i Amire, vilket betyder "det nya palatset", men det kallas också Tunca-palatset och Hünkar Bahçesi-palatset. Enligt Wikipedia är det det näst största osmanska palatset, efter Topkapipalatset i Istanbul. Enligt Kulturportalen sträckte sig palatset över ett område som översteg 300 000 kvadratmeter längs floden Tunca. Byggandet påbörjades år 1450 under Murad II:s regering. Efter att sultanen avled, avbröts arbetet en tid, men fortsatte under hans son, Fatih Sultan Mehmed, och palatset slutfördes år 1475. Enligt berättelsen, som bygger på uppgifter från Evliya Çelebi, var platsen en gång en jaktmark och var känd som en plats där sultanerna kom för att vila sedan Murad I:s tid. Eftersom flodens öar gav ett naturligt skydd, behövde palatset inte höga murar, utan omgavs bara av en enkel vägg. Under århundradena växte palatset genom tillägg som varje sultan lade till. Enligt Kulturportalen var perioden under Suleiman den Stors och Mimar Sinans tid den andra stora byggnadsfasen för palatset. Sinan anslöt en gren av vattnet Taşlımüsellim, som han ledde till staden, till palatset, och skapade en bågformad kanal för att skydda området mot översvämningar, vilket omgav palatset med en andra vattenväg. Mellan floden och kanalen låg sultanens privata trädgård, Hasbahçe. Suleiman beordrade att en bro skulle byggas över kanalen, i linje med Fatih-bron, och därmed återdefinierades palatsets huvudingång. I mitten av palatset låg Cihannüma-palatset, byggt av Fatih, även känt som Taht-ı Hümayun (den kejserliga tronen). Runt palatset fanns Has Oda (det privata rummet), palatsbiblioteket, Sancak-ı Şerif-avdelningen (den kejserliga fanan), Arz Oda (mottagningssalen) samt avdelningar för sultanen, sultaninnan och prinsarna. Framför Arz Oda låg Babüssaade, även känd som Ak Ağalar Kapısı (porten till de vita äldste). Turkish Archaeological News rapporterar att palatset under sin mest blomstrande period bestod av 72 byggnader, inklusive 18 badhus. Palatset upplevde en livlig period, särskilt under Mehmed IV:s regering; sultanen, som var känd för sin passion för jakt, tillbringade större delen av sin tid i Edirne. Arkivdokument visar att det arrangerades blötfester, högtider, pilbågskytte och brottningstävlingar i palatset. Efter att Ahmed III återvände till Istanbul år 1718, förf Adalet Kasrı är ett torn byggt av huggen sten, med en pyramidformad topp och en kvadratisk plan. Det byggdes av sultan Suleiman den store år 1561, och mycket av det har bevarats fram till idag. I mitten av den översta våningen finns en marmorfontän. Matbah-ı Amire är en rektangulär byggnad bestående av tre sektioner, täckt av kupoler, och innehåller fyra ugnar byggda av tegel. Kum Kasrı Hamamı är ett badhus byggt av grov huggen sten och tegel, och är en av de få byggnader som finns kvar från perioden under sultan Mehmed II. Den första vetenskapliga undersökningen av området genomfördes 1956, och utgrävningarna har utförts med jämna mellanrum sedan 1999. Under denna process har restaureringen av Babüssaade, Matbah-ı Amire och Adalet Kasrı slutförts. Eftersom utgrävnings- och restaureringsarbetet fortfarande pågår kan vissa delar av området vara stängda för besökare. Kontrollera den aktuella situationen via officiella källor innan du besöker. Norr om området ligger Tavuk Ormanı, en park som användes som hovets jaktmark och som, enligt en broschyr från Kultur- och turistministeriet, innehåller ett jaktslott från perioden under sultan Mehmed IV. Inom området finns också en arena där de traditionella oljekampsturneringarna i Kırkpınar hålls. Till palatset kan man komma från staden via Kanuni-bron, och från norr via den trebågiga Fatih-bron som byggdes år 1452. Man kan också gå norrut från Selimiye-området mot floden Tundzha, eller ta en kort bilresa. Eftersom området är stort och öppet rekommenderas bekväma skor och skydd mot solen, särskilt under sommarmånaderna. De ruiner som återstår av Cihannüma Kasrı, tillsammans med gräsmattorna och träden runt omkring, är den mest fotograferade platsen.