På den asiatiska sidan, i östra delen, finns trädgårdar, slott, dammar och skogar.

Börja din vistelsen vid trädgårdens ingång i Ataşehir, eftersom den här ingången ger den mest logiska rutten för att utforska trädgården. Så fort du passerar porten hör du ljudet från motorvägen, och det ljudet är en del av trädgårdens historia. Nezahat Gökyiğit Botaniska trädgård ligger på öar som omges av motorvägar, där motorvägarna från Atatürk- och Fatih Sultan Mehmet-broarna möts och ansluter till motorvägen mot Ankara. Enligt trädgårdens officiella historia består området av åtta öar och har avsatts för detta ändamål genom ett protokoll mellan Generaldirektoratet för vägar och ANG-stiftelsen. Var uppmärksam på övergångarna mellan öarna när du promenerar; varje ö representerar en annan växtgrupp eller ett annat trädgårdskoncept. Börja med att gå till Centralön. Här hittar du många av trädgårdens utställningsområden: ett område med efterföljande planteringar där naturliga och kultiverade växter växer i mönster, krukväxtarrangemang och en kanal där nya färgkombinationer planteras varje år. Eftersom säsongsområdena ofta byts ut två gånger om året, kommer du att se två olika trädgårdar på samma plats, en på våren och en på hösten. Ta dig tid i detta område och stanna vid varje sektion för att observera hur planteringarna är arrangerade. Efter Centralön, fortsätt till Anatolienön. Här finns en plats där kultiverade växter visas efter säsong, och ett område där samma efterföljande planteringsmetod används, men endast med naturliga arter. Att jämföra de två områdena ger dig en inblick i hur en trädgårdsmästare tänker. Därefter kan du fortsätta längs stigarna till öarna som är namngivna efter Istanbul, Thrakien och Ek. När du beundrar trädgårdens utseende idag, kom ihåg dess början. Området anlades 1995 av Ali Nihat Gökyiğit som en minnespark tillägnad hans fru, Nezahat Gökyiğit, och först sanerades marken som hade förstörts av vägbyggen. Enligt den officiella historien planterades cirka 50 000 träd och buskar på en yta av 46 hektar. Syftet ändrades senare, och 2002 öppnades området för allmänheten och 2003 fick det sitt nuvarande namn. Den park du ser idag var för trettio år sedan en öde mark. Välj i förväg vad du vill se beroende på säsong. Trädgårdens gallerisida lyfter fram arter som snödroppar, prunknäril och kornell på våren, och lökväxter som krokus och påsklilja på hösten. Om du besöker på hösten, böj dig ner vid gräskanter och under träd för att leta efter krokusar. Trädgården är också en forskningsinstitution. Herbariet, som grundades 2004, registrerades internationellt 2010 och fick koden NGBB, och enligt Wikipedia förvarar det cirka 8 500 tork För att komma till Aydos-slottet från härifrån, måste du resa i sydostlig riktning, mot Sultanbeyli. Källa: Nezahat Gökyiğit botaniska trädgård, historia och utställningsområden; Wikipedia, Nezahat Gökyiğit botaniska trädgård.

Aydos-slottet ligger på en kulle vid foten av Aydos-berget, som är täckt av skog, i stadsdelen Mehmet Akif i Sultanbeyli. Enligt slottets officiella webbplats ligger kullen 325 meter över havet, 36 kilometer öster om centrala Istanbul och 8 kilometer norr om Marmarahavet. Eftersom slottet ligger på en kulle, bör du vara beredd på en stigning under den sista delen av vägen och ta det lugnt. När du väl har nått toppen, stanna upp och ta in omgivningen. Utsikten förklarar varför slottet byggdes här. Enligt information från kommunen kan man se stora delar av dalen härifrån, och slottet låg längs den gamla armévägen som sträckte sig från Üsküdar till Anatolien. Slottets namn kommer från det grekiska ordet "Aetos", som betyder örn, och namnet har bevarats med en liten förändring. Enligt kommunens informationsmaterial påbörjades byggandet av slottet under 1100- och 1200-talen, och det fick sin slutgiltiga form under 1300- och 1400-talen genom senare tillägg. De flesta av de arkeologiska fynden från utgrävningarna härstammar från denna senare period och visar hur slottet användes under sin mest intensiva period. Under samma utgrävning hittades även stenyxor och flintverktyg från tidig bronsålder, vilket tyder på att området har använts mycket tidigare. När du går genom porten, promenera runt på det stora området som omges av de yttre murarna. Slottet, inklusive de yttre murarna, täcker en yta på cirka 26 000 kvadratmeter och är konstruerat med dubbla murar, både invändigt och utvändigt, för att ge maximalt skydd. Slottets officiella webbplats nämner tolv torn, varav sex är anslutna till de inre murarna och sex till de yttre. Det finns en liten skillnad i källorna, eftersom Wikipedia anger sju torn på den yttre muren. När du närmar dig murarna kan du se att de halvcirkelformade tornen är byggda med moränlera, lokala stenar och ibland tegel. Den första tornet är den plats som kräver mest uppmärksamhet. Den ursprungliga porten till slottet finns inuti detta torn, och dess konstruktion skiljer sig från de andra murarna; den är byggd med en bysantinsk kassettteknik. Eftersom denna teknik främst användes under 1300- och 1400-talen, antas tornet ha byggts i efterhand. En del av den sneda trappan som leder upp till tornet, samt resterna av en utkiksplats som användes av soldaterna, finns fortfarande kvar i sitt ursprungliga skick. Därefter kan du undersöka slottets vattensystem. Den första cisternen, som ligger i norr, är byggd med en teknik där tegel och sten varvas, och den rymmer ungefär 300 kubikmeter vatten enligt mätningar. Den andra cisternen, som ligger i öster, Vid slutet av rundturen, gå in i Aydos-fästningens informations- och utställningshall. Enligt kommunens information visas här kolumner, baser, delar av valv, reliefer och stenar med järninfästningar som hittats under utgrävningar och restaureringsarbeten. Föremålen dateras till den tidiga och medeltida bysantinska perioden. I hallen finns också fotografier och korta filmer som dokumenterar de tio års restaureringsarbete. Museet är stängt på måndagar, kontrollera aktuella öppettider på den officiella webbplatsen. Härifrån fortsätter ni norrut, mot Ömerli-dammen i riktning mot Çekmeköy. Källa: Sultanbeyli kommun, Aydos-fästningens informationssida och Aydos-museets meddelande.

Närma dig Ömerli-dammen från Ömerli-kvarteret i Çekmeköy. Ömerli är en gammal by som fått sitt namn från dammen som ligger vid dess gräns, och är idag en stadsdel i Çekmeköy. Enligt Çekmeköys kommun, finns byns namn dokumenterat i domstolsprotokoll från 1520-talet. Det är troligt att namnet kommer från att marken tillhörde en person vid namn Ömer. Enligt befolkningsregister från 1832 fanns det omkring femtio sju hushåll i byn.

Här kan du se dammen och förstå dess betydelse för staden. Dammen är byggd över floden Riva, som rinner från närheten av distriktet Gebze i Kocaeli och myter ut i Svarta havet. Enligt ISKIs sida om vattenresurser togs dammen i bruk år 1972 och har en årlig kapacitet på 220 miljoner kubikmeter, vilket gör den till Istanbul största vattenkälla. Nästan hela den asiatiska sidan av staden får sitt vatten härifrån. Enligt ISKI är dammens avrinningsområde 621 kvadratkilometer. Enligt Wikipedia är dammen, som har en jordvallkonstruktion, 52 meter hög och sjön har en yta på cirka 23 kvadratkilometer.

När du kommer fram till stranden, var uppmärksam på skogen runt sjön. Dammens avrinningsområde är ett skyddat område som medvetet hålls fritt från bebyggelse. Den grönska du ser är ett skyddat område för att säkerställa att dricksvattnet förblir rent. Sjön är inte en plats för bad eller picknick, utan en reservoar för dricksvatten. Därför, gå inte i vattnet, gör inga lägereldar vid stranden och ta med dig ditt skräp. Följ de varningsskyltar och de skyltar som visar vilka områden som är förbjudna.

Det är också bra att veta vart vattnet tar vägen efter att det lämnar sjön. Enligt ISKIs data tas i genomsnitt 600 miljoner kubikmeter vatten per år från Ömerli till Ömerli-dricksvattenreningsverket. Denna anläggning, som består av fyra reningsverk, är Istanbuls största reningsverk. Det första reningsverket, Orhaniye, togs i bruk 1978. Det renade vattnet distribueras till distrikten på den asiatiska sidan, samt till delar av Fatih och Bakırköy på den europeiska sidan, till Zeytinburnu och till kustnära områden i Beşiktaş och Sarıyer. Så, vattnet du använder för att brygga te på morgonen kommer troligen från denna sjö.

När du tittar på sjön på avstånd, tänk också på den andra sidan av samma flod. Efter dammen rinner floden Riva genom skogarna norrut och myter ut i Svarta havet i Çayağzı-kvarteret i Beykoz. Du behöver inte stanna länge här, fyrtiofem minuter är tillräckligt för att se sjön och ta bilder. Sjön är känd för sin vackra solnedgång, men eftersom rutten är planerad för att

När du anländer till Polonezköy, parkera bilen på en lämplig plats och tillbringa resten av dagen med att vandra. Byen ligger i de skogsbeklädda kullarna i Beykoz, cirka 20 kilometer från Svarta havet och cirka 15 kilometer från Bosporen, enligt Wikipedia. Denna sista destination kräver två och en halv timme främst på grund av skogen. Området runt byn ligger inom Polonezköy naturpark, som utsågs av Miljö- och skogsministeriet 1994. Enligt listan över naturparker i Turkiet, utsågs parken den 15 juli 1994.

Börja med en kort promenad längs huvudvägen i byn och kom ihåg varför denna plats bär namnet Polonezköy. Polonezköy grundades 1842 genom initiativet av prins Adam Czartoryski, som hade förvisats efter det polska upproret 1830. Byens ursprungliga namn, Adampol, kommer från grundarens namn. Michał Czajkowski, Czartorskis representant, köpte sedan det skogsområde där byn skulle byggas. Enligt Wikipedia bodde det först bara tolv personer i byn, och även under dess mest befolkade period översteg antalet invånare aldrig tvåhundratjugo. De första invånarna försörjde sig genom jordbruk, djurhållning och skogsbruk.

När du går genom byn, ta reda på var Zofia Rizi-minneshuset ligger. Detta lilla hus bevarar fotografier, böcker och dokument som tillhörde familjen Ryży, samt originalinredning. Enligt byns arkiv har bland annat kompositören Franz Liszt (1847) och författaren Gustave Flaubert (1850) besökt Polonezköy. År 1938 blev byns invånare turkiska medborgare, och 1968 fick de äganderätt till de markområden de brukade. Idag arrangeras en festival i byn varje sommar för att fira banden till Polen.

Efter att ha sett byn, fortsätt till det huvudsakliga målet: en vandring i skogen. Enligt Wikipedia är naturparken den första och största naturparken i Istanbul, med en yta på cirka 3 004 hektar. Parken har en vandrings-, cykel- och löpbana på cirka fem kilometer, samt observationstorn. Vandra i din egen takt och ta en titt på skogen från ett av observationstornen. Bland träden finns tall, ek, macaronie, kastanj, lönn, alm och lind. På hösten gulnar kastanj- och lövträdens löv, och på våren blir skogsbotten grön igen.

Håll utkik efter skogens invånare under din vandring. I parken finns däggdjur som rådjur, vildsvin, ekorrar och vesslor, samt fåglar som hökar, fasaner, duvor och ugglor. Om du går tyst kommer du att höra fåglarna mer. Mata inte djuren och stanna inte utanför stigen.

Var praktisk när det gäller skor och utrustning. Skogsvägarna kan vara leriga efter regn, så