I Zeytinburnu, utanför murarna, från Kazlıçeşme till Topkapı.

Från Marmaray-stationen Kazlıçeşme, gå mot Abay Caddesi, tidigare kallad Demirhane Caddesi. Fontänen ligger på denna gata, bara några minuters promenad från stationen. Enligt Wikipedia sträcker sig Demirhane Caddesi från murarna och fortsätter i riktning mot Zeytinburnu-stationen, och delar kvarteret i två stora delar. När du kommer fram till fontänen, börja med att betrakta hela fasaden: det är en enkel struktur byggd av huggen sten, med en rektangulär framsida inramad av dekorativa lister, där en låg, spetsbågig nisch är placerad. Leta efter den lilla rosetten som är inristad i nyckelstenen ovanför bågen; den kan vara lätt att missa vid första anblicken. Insriptionen i marmor ovanför bågen är inte original; den gamla insriptionen, som syns på fotografier från 1930- och 1940-talen, har försvunnit, och den nuvarande insriptionen skrevs om av en kalligraf under renoveringen på 2000-talet. Det viktigaste är att titta på spegeln inuti nischen. Under den kursiva insriptionen, som är skriven på en femdelad kartusch, finns en rund anka i vit marmor, och framför den en gren med stjärnformiga blad. Enligt den abjadiska kalendern anger insriptionen året 953, vilket motsvarar åren 1546-1547, och nämner Mehmed Bey som den som beställde fontänen. Det antas att denna Mehmed Bey är samma Aşık Pir Mehmed Çelebi, en lärare som dog i Skopje. Stenen med ankan är mycket äldre än fontänen. År 2002 bröt skattejägare upp marmorn i hopp om att hitta guld; när de återstående bitarna undersöktes visade det sig att stenen var bysantinsk marmor från 5:e århundradet. När bitarna vändes och sattes ihop igen framträdde ett kristogrammotiv, vilket innebär att den osmanska hantverkaren vände den bysantinska stenen och ristade in motivet på baksidan. Marmorn restaurerades 2010 i enlighet med originalet. I sin "Reseberättelse" beskriver Evliya Çelebi hur han fann ankan som är ristad under bågen på denna fontän utanför Yedikule så vacker att den inte kunde beskrivas med ord. På de stenytor som finns på vardera sidan om fontänen finns runda nischer och intill dem finns välgörenhetstankar; missa inte dessa heller. Titta nu på kvarteret bakom dig. Enligt vad Wikipedia rapporterar, efter att sultan Mehmed II hade låtit bygga Yedikule-fästningen, reserverade han detta område utanför murarna för slaktare och garvare, och det byggdes ett stort antal garverier i området, upp till 360. Även stearinfabriker, som tillverkade ljus av animaliskt fett från de slaktade djuren, utvecklades i anslutning till denna produktion. Under 1800-talet tillkom fabriker bredvid de traditionella Källa: Wikipedia, Kazlı Çeşme; Wikipedia, Kazlıçeşme; Zeytinburnu kommun, Om vårt distrikt; Budak, Marmara Universitetets tidskrift för statsvetenskap.

När du kommer från Kazlıçeşme och närmar dig murarna från väster, kommer du att se deras utsida. Vid denna plats kan du inte se in i fästningen, utan bara dess yttre vägg. Försök först att förstå hur murarna konstruerades. De yttre murarna, som byggdes under Theodosius II, består av tre lager: den innersta, tjocka huvudmuren, en lägre yttre mur framför den, och en bred vallgrav framför den yttersta muren. Huvudmuren är 4,5 till 6 meter tjock och cirka 12 meter hög, medan den yttre muren är 8,5 till 9 meter hög. Lägg märke till de röda tegelbanden som löper genom stenväggen; dessa är inte bara dekorativa, utan förstärker väggen genom att binda samman stenen med murbruket. Vallgraven var 20 meter bred och ibland upp till 10 meter djup; du kan fortfarande se de tvärgående väggarna som delade den i sektioner. Vänd sedan blicken mot Guldporten. Guldporten, som var en av Bizans viktigaste portar, var platsen där kejsare anlände till staden under sina triumfala återkomster och vid andra viktiga statsceremonier, som kröningar. Det är omtvistat under vilken kejsare porten byggdes; forskare är delade mellan Theodosius I och Theodosius II, men den vanligaste uppfattningen är att den byggdes under den senare. Under Bizans sista perioder murades portöppningarna igen för att minska deras storlek; du kan fortfarande se den stora, murade valvbågen ovanför de marmorkulor som flankerar porten, sett från utsidan. En gravyr från 1685 visar att den yttre porten var dekorerad med reliefpaneler på den tiden; fragment av dessa skulpturer finns idag på Istanbul Arkeologiska Museer. Fatih Sultan Mehmed grundade Yedikule-fästningen år 1458 genom att lägga till tre stora torn till de fyra tornen på den inre muren. Fästningen förlorade sin funktion som port och användes under större delen av den osmanska perioden som ett skattkammare, arkiv och statligt fängelse. Leta också efter den lilla Yedikule-porten, som ligger precis intill fästningen; forskare är oense om huruvida denna port är från bysantinsk eller osmansk tid. Titta nu på marken vid foten av murarna, på de gröna områdena runt vallgraven och vägen. Enligt Kultur- och Turismministeriets webbplats är Yedikule-trädgårdarna, som sträcker sig längs foten av murarna mellan Mevlanakapı och Yedikule, en levande del av kulturarvet där grönsaker har odlats i över 1500 år. Enligt källor som citeras av Wikipedia fanns det 344 trädgårdar registrerade i arkiv från 1735, medan en karta från 1835 visar 102 trädgårdar. Eftersom dessa fält fortfarande brukas av familjer, bör du inte gå in i dem, utan bara betrakta dem från vägen. Om du Du kommer till Topkapı genom en promenad som är ungefär tre kilometer lång; om du blir trött kan du ta busslinje MR11 som går i samma riktning. Källa: Wikipedia, "Murar i Konstantinopel"; GoTürkiye, "Murarna i Istanbul"; Wikipedia, "Yedikule"; Wikipedia, "Fängelserna i Yedikule".

När du anländer till Topkapı från utsidan av murarna, ligger det stora grönområdet mittemot dig, som kallas Topkapı Kulturpark. Museet ligger inuti denna park. Enligt museets officiella webbplats låg här tidigare busstationen Trakya. Efter att busstationen flyttades anlades parken, och museet öppnade sina dörrar för besökare år 2009. Enligt Wikipedia påbörjades byggandet av parken år 1999, och parken täcker ett område på 354 000 kvadratmeter. Innan du går in i museet, stanna till vid entrén och titta runt, eftersom platsen där museet ligger är en del av berättelsen. Enligt den officiella webbplatsen, från den plats där museet står, kan man se murarna vid Edirnekapı till vänster, murarna vid Topkapı rakt framför sig, och murarna vid Silivrikapı till höger. Topkapı var under bysantinska tiden känt som porten till helgonet Romanos, och dess namn kommer från det stora kanonen som placerades framför den under belägringen år 1453. Inuti börjar besöket med en utställning. Denna del, som är skapad av historikerna Erhan Afyoncu och Coşkun Yılmaz, berättar historien om staden, från dess grundande till belägringen, erövringen och Fatih Sultan Mehmeds stadsplaneringsarbete, genom miniatyrer, gravyrer och målningar. Ta er tid att utforska utställningen; kontexten för scenen ni ser ovanför finns här. I slutet av utställningen går ni genom en kort, mörk korridor och kommer upp till plattformen med den panoramiska bilden. Bilden är målad på insidan av en halvsfär med en diameter på 38 meter och täcker ett tvådimensionellt område på 2 350 kvadratmeter. Det område på 650 kvadratmeter mellan bilden och plattformen är faktiskt tredimensionellt; här finns repliker av kanoner, kanonvagnar och kruttrummor. Enligt den officiella webbplatsen finns det cirka 10 000 figurer i bilden, och figurerna är i mänsklig storlek i början och minskar i storlek ju längre bort de är. När ni kliver upp på plattformen, lyft blicken: himlen fortsätter sömlöst från toppen av bilden, så det är svårt att avgöra var bilden slutar. Museet förklarar att den korta förvirringen som besökarna upplever i dessa första ögonblicken är avsiktlig och att bilden inte har någon tydlig början eller slut. Gå sedan långsamt runt och titta på sprickorna i murarna. Enligt Wikipedia är de delar av murarna som är förstörda och storleken på dessa delar baserade på en rapport om reparationer av murarna som presenterades för stadens första guvernör, Hızır Bey. Bilden är ett resultat av ett samarbete mellan åtta konstnärer och skapades mellan 2005 och 2008. Konstnären och animatören Haşim Vatandaş var den som kom med idén till projektet. Enligt den officiella webbplatsen valde konstnärerna medvetet att

Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

Moskén ligger utanför murarna i Topkapı, vid korsningen mellan den gamla Davutpaşa Caddesi, Topkapı-kyrkogården och motorvägen E-5; den nås på några minuters promenad från Panorama. Enligt TDV Islamic Encyclopedia kallas byggnaden också Takyeci İbrahim Çavuş, Arakiyeci İbrahim Ağa och Takkeci Camii. Den byggdes av Takkeci İbrahim Ağa; hans namn kommer från yrket "arakiyeci", som innebar tillverkare av stark sprit. Innan du går in på gården, titta på fontänen i hörnet. Denna fontän, som är den äldsta delen av komplexet, byggdes av İbrahim Ağa år 1578, enligt en inskription som bevarats inuti moskén. Inskriptionen på fontänens marmorfasad berättar att den tillkom år 1820 av Sadrazam Derviş Mehmed Paşa; detta är den sista byggnaden som lades till komplexet. Inskriptionen ovanför moskéns dörr visar att byggnaden slutfördes år 1592, medan den andra fontänen, som ligger bredvid den östra porten till gården, är från åren 1593-1594. Du kommer att märka att moskén ser ganska enkel ut utifrån: det är en liten byggnad med ett brutet tak, väggar av tegel och sten, och en liten församlingsplats med två rader av träpelare. Räkna träpelarna: arton på utsidan och tio på insidan. TDV betonar att moskén, trots sin enkla storlek, är viktig på grund av sin byggnadsteknik och den rika inredningen, och att detaljer som inte är lika tydliga i liknande byggnader kan observeras här. Minareten, byggd av huggen sten, ligger i nordvästra hörnet; den har en kvadratisk bas, en sextonhörnig kropp och en enda balkong. För ditt besök, välj en tid utanför bönetiderna, ta av dig skorna, klä dig med kläder som täcker axlarna och knäna och var tyst. När du går in, titta först upp. Enligt TDV täcker ett trävalv med en diameter på cirka 5,5 meter det inre utrymmet; det är inte synligt utifrån, utan göms under taket och vilar på en åttkantig konstruktion med träornament. Det inre utrymmet är nästan kvadratiskt; TDV anger att sidorna är cirka 11,2 och 11,7 meter, och höjden är cirka 6,2 meter. Balkongen vilar på tio träpelare och löper längs hela den nordvästra väggen. Vänd sedan blicken mot väggarna. Nästan hälften av väggytorna är täckta med 1600-talets Iznik-kakelpaneler, tillverkade med "sizgi" tekniken. Motiven inkluderar vinrankor med druvor, blommande fruktträd, granatäpplen, rosor, tulpaner, nejlikor och violetter; de vanligaste färgerna är korallrött, Enligt uppgifter renoverades byggnaden under Mahmuds tid. År 1985 avslöjades detaljer i träkonstruktionerna genom ett arbete utfört av Vakıflar Genel Müdürlüğü (Generaldirektoratet för stiftelser). Byggnaden genomgick en omfattande renovering efter 2005. Vid återresan kan man ta spårvagn T1 från Topkapı, eller ta bussen MR11 till Kazlıçeşme och därifrån byta till Marmaray. Källa: TDV Islamiska encyklopedin, Takkeci İbrahim Ağa-komplexet; Wikipedia, Takkeci İbrahim Ağa-komplexet.