I Silkesmedjarnas fotspår: Bursa: Karavanserajerna och marknaden.

Börja din rutten vid Irgandı-bron i Gökdere-dalen, eftersom denna konstruktion är ett av de mest påtagliga spåren som sidenhandeln lämnat i staden. Bron byggdes 1442 av en köpman vid namn Hoca Muslihiddin. Enligt Bursa-regionens arkiv tjänade han sin förmögenhet genom att sälja siden från Azerbajdzjan till italienska köpmän. Källor anger att Abdullah, son till Timurtaş, var den som konstruerade bron. Alltså, redan i början av rutten befinner du dig vid en plats där en mellanhand, som transporterade siden från Tebris till Medelhavets hamnar, investerade i staden. Det som skiljer Irgandı-bron från en vanlig stenbro är att den har butikslokaler längs båda sidor. Källor beskriver den som den enda av sitt slag som byggdes under Osmanska riket. Osmangazi kommun beskriver också bron som ett av de få exemplen av sin typ i världen. Enligt regionens arkiv fanns det totalt trettio två butiker i bron, och intäkterna från fem av butikerna i nordöstra änden var avsedda för stiftelsens anställda. TDV Islamic Encyclopedia rapporterar att Ahmed Çelebi, Hoca Muslihiddins barnbarn, omvandlade en av dessa fem butiker till en moské i en stiftelsehandling från 1559. På 1600-talet skrev Evliya Çelebi att det fanns omkring tvåhundra ulltvättar i bron, men en stadsplan från 1861-62 visar mellan trettio två och trettio fem butiker. Den engelska Wikipedia-artikeln noterar att bron under den osmanska perioden stängdes på natten för att kontrollera övergången mellan två stadsdelar. Det är också viktigt att veta hur nya butikslokalerna är. År 1855 skadades bron kraftigt av ett jordskalv. Det grekiska armén som ockuperade Bursa under befrielsekriget förstörde bron när de lämnade staden 1922. Kommunen renoverade bron 1949, men butikslokalerna återuppbyggdes inte, och bron förlorade sin ursprungliga funktion. De nuvarande butikslokalerna återkom genom en ombyggnad och restaurering som genomfördes av Osmangazi kommun år 2004. Efter detta arbete omvandlades bron till en "konstbro", och butikerna blev verkstäder. Börja med att stå vid ena änden av bron och titta över de två raderna av butiker till andra sidan; detta gatulika utseende får dig att glömma att du står på en bro, och det är detta som är broens ursprungliga idé. Gå sedan långsamt förbi butikerna och titta på hantverken som tillverkas i de öppna verkstäderna. Det är särskilt viktigt att be om tillstånd innan du fotograferar hantverkarna när de arbetar i dessa små verkstäder. Bron bärs upp av en spetsbåge, och enligt källorna är bågens spännvidd mellan femton och sexton meter. På grund av butikslokalerna ovanför är denna båge inte synlig från Från härifrån, gå västerut mot Heykel; den andra hållplatsen är Bursa stadsmuseum, som ligger söder om Atatürks monument och intill guvernörskontoret. Källa: Bursa regionala kontoret; TDV Islamiska encyklopedin, Irgandı-bron; Kulturportalen.

Stadsmuseet är ett utmärkt ställe att börja på för att få en överblick över stadens historia innan man utforskar de traditionella handelsplatserna. Museet är inrymt i en byggnad med en symmetrisk fasad och utstickande tak, som byggdes 1926 som en domstol. Enligt källor är arkitekten bakom byggnaden Kemalettin Bey, medan Ekrem Hakkı Ayverdi ansvarade för konstruktionen. Efter att domstolen flyttade till en ny byggnad 1999, restaurerades byggnaden mellan 2001 och 2004, och museet öppnade sina dörrar för allmänheten den 14 februari 2004. Ta dig tid att beundra fasaden innan du går in; den framträdande mittaxeln och kombinationen av bågfönster och rektangulära fönster visar att byggnaden representerar arkitekturen från 1920-talet. Börja din rundtur på bottenvåningen, eftersom den följer en kronologisk ordning. Den första galleriet sträcker sig från förhistorisk tid till osmanska perioden och befrielsekriget. Samma galleri innehåller också information om de katastrofer som staden upplevde under 18- och 1900-talen. Var uppmärksam på detta avsnitt, eftersom många av de traditionella handelsplatserna du kommer att se senare är resultatet av reparationer efter jordbävningar och bränder. Det andra galleriet handlar om republikperioden, stadens tillväxt, migrationen och berget Uludağ. Museet har också en topografisk modell av staden; ta dig tid att studera den för att förstå förhållandet mellan de traditionella handelsplatserna, Gökdere-dalen och berget. Andra våningen är organiserad tematiskt och beskriver stadens vardagsliv, från badhus till matkultur och traditionen med Karagöz och Hacivat. Enligt Wikipedia anordnas också tillfälliga utställningar på denna våning, så innehållet du ser kan variera beroende på när du besöker. Museet har också sex vaxfigurer av osmanska sultaner. Den viktigaste delen för denna rutt är hantverksmarknaden i källaren. Marknaden är inredd för att återskapa en 18:e-seklers marknad i Bursa, och består enligt Wikipedia av sexton butiker. Enligt museets egen beskrivning är inredningen baserad på gamla fotografier av marknaden som togs av europeiska resenärer som besökte Bursa. Bland butikerna finns hantverkare som säljer handdukar, lädervaror, möbler, skor, knivar, kopparvaror, ullvaror, korgar och keramik. Avdelningen för siden är separat utformad, och museet beskriver den som en av de mest intressanta delarna. Stanna till i denna avdelning innan du besöker de traditionella handelsplatserna, eftersom sidenhandeln var central i många av dessa platser. Sidens betydelse för staden fortsatte även efter den osmanska perioden. Enligt TDV Islamic Encyclopedia började ångkraft användas i den lokala sidenindustrin år 1837, och inom tjugofem år hade antalet spinnerier ökat För grupper gäller särskilda bokningsregler, och för aktuell information om öppettider och besöksdagar, vänligen kontrollera den officiella webbplatsen. När du lämnar museet, gå västerut längs Atatürk Caddesi; den tredje platsen du kommer till är Koza Han, som ligger norr om Orhan-moskén och mellan Ulu Cami-moskén. Källa: Bursa Stadsförvaltningens museer; Bursa-avdelningen, rättslokalen; Wikipedia, Bursa stadsmuseum.

Gå in i Koza Han genom porten vid Orhan-moskén. Enligt Kulturportalen leder en dörr på bottenvåningen till Orhan-moskén, medan den andra leder norrut till marknaden; alltså fungerade hanen som en länk mellan stadens två handelsområden. Hanen byggdes av II. Bayezid; enligt TDV Islam Encyclopedia påbörjades byggandet i mars 1490 och hanen invigdes den 29 september 1491. Arkitekten var Abdülula bin Pulad Şah, och Kulturportalen nämner Şuca bin Karaca som ansvarig för byggarbetet. De flesta källor anger att hanen byggdes för att generera intäkter till II. Bayezids komplex i Istanbul, men TDV noterar att denna koppling är omtvistad. I dokument förekommer hanen under andra namn, som Yeni Han, Beylik Han och Simkeş Han, men det nuvarande namnet kommer från silkesproduktionen som dominerade verksamheten. Vid detta besök, se hanen inte som ett arkitektoniskt monument, utan som en handelsmaskin. Enligt Bursa-regionens administration är innergården ungefär 46 meter lång och 38 meter bred, och omges av arkader som är cirka 3,5 meter breda på båda våningarna. De flesta källor anger att det finns femtio rum på bottenvåningen och femtioett rum på övervåningen, men dessa siffror varierar något beroende på källa. Enligt Wikipedia hyrde handlarna rum i par, där det övre rummet användes för arbete och boende, medan det nedre användes som lager. Varje rum på övervåningen har två fönster mot utsidan, vilket tyder på att dessa rum var avsedda för att bo och arbeta i. Det som gjorde hanen till ett centrum för silkeshandeln var de människor som bodde där. Enligt TDV Islam Encyclopedia inhyste hanen handlare från Azerbajdzjan och Iran, och det var också här som "silkesinspektören" hade sitt säte, som tog ut tullar från silkeshandlarna. Alltså kontrollerades handeln med råsilke som kom från Tebriz-vägen från denna innergård. Enligt den engelska versionen av Wikipedia hade familjen Medici från Florens också ett kontor i hanen under 1500-talet. Börja med att promenera runt innergården, först längs arkaderna på bottenvåningen, och observera antalet dörrar. Gå sedan upp till övervåningen och titta ut över innergården från arkaderna. I mitten står en åttakantig paviljong som fungerar som bönehall, och den reser sig på åtta pelare och utgör innergårdens fokuspunkt, tillsammans med fontänen under. På östra sidan av hanen finns İç Kozahan, som tidigare användes som stall och är ansluten till huvudhanen genom en stor öppning i den östra väggen. Djur och tunga laster som anlände med karavaner förvarades i denna andra innergården, som är en våning hög och åtskild från huvudinnergården; detta är den osynliga delen av hanens verksamhet. İç Kozahan används idag för restauranger och kaféer; genom att gå igenom den kan du jämföra Om du vill köpa silke, stressa inte; att besöka några olika butiker och jämföra olika tyger och mönster är som att återskapa den femhundraåriga verksamheten i köpetornet i miniatyr. För att ta ett foto kan ett brett panorama från ett hörn av den övre galleriet, som visar både innergården och moskén, ge ett bra resultat. Gå ut genom den norra ingången till köpetornet och fortsätt in i marknaden; nästa stopp, Bedesten, ligger precis runt hörnet. Källa: TDV Islam Encyclopedia, Koza Hanı; Bursa Regionalt Kontor; Kulturportalen; Osmangazi kommun.

Bedesten är en solid byggnad som står mitt bland handelsplatser och marknadsplatser, med dörrar som kan stängas. Den fungerade som regionens "bank". Enligt Bursa Alan Başkanlığı utgjorde byggnaden under sin tid kärnan i bankverksamheten och aktiemarknaden, och det var här landets mest värdefulla varor förvarades, köptes och såldes. Byggnaden uppfördes av Yıldırım Bayezid i slutet av 1400-talet, och enligt TDV (Türkiye Diyanet Vakfı, Islamiska Encyklopedin) baseras årtalet 1400 på stiftelsehandlingar. Källor beskriver den som den första bedesten under den osmanska perioden. Eftersom Orhan Bey:s tjänsteman Emir Han tidigare utförde denna funktion, fick byggnaden även namnet Bezzazistan-ı Cedid, vilket betyder "den nya bedesten". Var uppmärksam på ingången. Enligt TDV beskriver Evliya Çelebi byggnaden på 1600-talet som en stor byggnad med fyra järndörrar. Kulturportalen uppger att det finns en inskription ovanför ingången, där kufiska och nesih-skrifter blandas, medan inskriptionen på den västra porten anger att byggnaden heter Bazestan. Inuti finns en rektangulär yta som är indelad i fjorton sektioner av sex tjocka pelare. Enligt TDV täcks varje sektion av en kupol. För att se ordningen på kupolerna, gå långsamt längs den långa axeln inuti och titta upp; du kommer att förstå hur pelarna fördelar kupolerna bäst under denna promenad. Butikerna inuti är placerade mot väggarna, vilket gör att gången i mitten förblir öppen. Enligt källorna finns det trettio två butiker inuti och sextio åtta butiker utanför. Enligt Bursa Büyükşehir Belediyesi genererade tolv av de yttre butikernas intäkter till Orhan Gazis stiftelse, medan resten tillhörde Yıldırıms stiftelse. Det innebär att stiftelser från två olika perioder samlade in intäkter sida vid sida i samma marknadsplats. Artikeln av Özer Ergenç om byggnaden beskriver bedesten som en plats som förenar öst och väst. Denna beskrivning sammanfattar varför en byggnad som denna var så viktig under en tid då en iransk sidenhandlare och en italiensk köpare träffades i samma stad för att handla värdefulla varor. Bakom den byggnad du ser idag skedde en stor brand. Enligt Salih Budakoğlus arbete var branden som bröt ut i Kapalıçarşı den 24 augusti 1958 den största katastrofen staden upplevde sedan det stora jordbävningen i mitten av 1800-talet. Branden påverkade bedesten kraftigt, liksom hanarna och marknadsplatserna. Bedesten restaurerades 1960 i sin ursprungliga form; enligt TDV återuppbyggdes de yttre butikerna och de yttre butiksraderna i de omgivande marknadsplatserna med armerad betong under denna restaurering. Kom ihåg denna information när du tittar på väggarna och de Gå ut från Bedesten och fortsätt mot Ulu Cami; den sista hållplatsen, Emir Han, ligger i den nordöstra hörnan av moskén. Källa: TDV Islamens encyklopedi, Bedesten och Storbasaren; Bursa-områdeskontoret; Kulturportalen; Bursa kommun.

Rutten avslutas vid Emir Han, det första osmanska värdshuset som byggdes i Bursa. Värdshuset byggdes av Orhan Bey efter erövringen av Bursa, för att generera intäkter till sin vakif (stiftelse). En inskription i moskén som tillhör samma vakif anger årtalen 1339-40. Det innebär att du befinner dig i en handelsordning som grundades mer än ett århundrade före Koza Han. Enligt källor kallas det Bezzaz-ı Atik, Eski Bezzazistan, Bey Hanı och Sultan Hanı; enligt Kulturportalen fastställdes namnet Emir Bey Han först efter 1522. När Yıldırım Bayezid byggde en ny bedesten (marknadsplats) kallades detta område en tid för Eski Bedesten; det innebär att byggnaden du just såg tog över en del av värdshusets verksamhet.

När du går in i värdshuset, observera först innergårdens storlek; enligt Bursa Alan Başkanlığı (Bursas avdelning för historiska platser) är innergården 46 meter x 50 meter. Byggnaden är två våningar hög. Alan Başkanlığı räknar 36 enheter på bottenvåningen och 38 på övervåningen, medan Kulturportalen anger 37 rum på övervåningen. Rummen på bottenvåningen användes som förråd, medan rummen på övervåningen, med fönster och eldstad, användes av köpmän för boende och arbete. Alan Başkanlığı skriver att värdshuset tjänade silkes- och textilhandel, och att det också fanns en stallsektion för köpmännens djur.

Jämför denna ordning med det du såg i Koza Han: i båda finns en tvåvåningsarkad som omger innergården, samt en separation mellan förråden på bottenvåningen och bostadsrummen på övervåningen. Leta efter skillnader i material och detaljer. Emir Han är byggd av huggen sten och tegel, och valv vilar på tjocka sten- och tegelpelare. Observera att de fyra hörnen av den nedre arkaden är täckta med kupoler.

Emir Hans historia är en kedja av bränder och reparationer. Enligt engelska Wikipedia har byggnaden skadats av bränder 1544, 1788 och 1958, samt av jordbävningar 1674 och 1855. Samma källa anger åren 1634 och 1963 för reparationer. Bursa Alan Başkanlığı betonar också att värdshuset har brunnit eller förstörts många gånger, och att det varje gång har reparerats med stora kostnader. Därför ska du inte anta att varje vägg du ser är från 1300-talet; den nuvarande byggnaden är ett värdshus som har förnyats genom århundradena, samtidigt som den ursprungliga planen har bevarats.

Värdshuset är fortfarande i drift med sina butiker; var försiktig så att du inte stör verksamheten när du går genom arkaderna. Sitt ner en stund på innergården och reflektera över allt du har sett längs rutten. Köpmannen som byggde bron, sil