I Döşemealtı finns Seljuk-dynastins karavansarajer och Pisidias port.

Längs vägen norr om Antalya, cirka 18 kilometer från stadens centrum, nära Yeşilbayır, kommer ni till Evdir Han. Byggnaden ligger ungefär 1 kilometer öster om vägen Antalya-Korkuteli. Följ skyltarna och parkera bilen på den öppna ytan framför byggnadens södra fasad. Detta karavansärhus är den äldsta strukturen längs rutten. Även om den marmorinristade inskriptionen med tre rader inte längre finns kvar, så daterar TDV Islam Encyclopedia byggnaden till perioden under Izzeddin Keykavus, mellan 1211 och 1220, baserat på Riefstahls läsning från 1928. Döşemealtı distriktskontor anger perioden 1210-1219 och ger sultanen samma namn; båda källorna pekar alltså på en tidpunkt under den första halvan av 1300-talet. Ta en promenad runt byggnaden innan ni går in. Karavansärhuset är en rektangel, 54 meter lång och 67,6 meter bred, orienterad i nord-sydlig riktning. Ni kan räkna fjorton hörnpilastrar runt om; tre på östra och västra sidan, och två på de andra två sidorna. Väggarna är klädda med noggrant huggna stenar ovanpå ett lager av grus. På stenarnas yta finns många stenhuggartecken, och om ni tittar noga kommer ni att se att samma tecken upprepas på flera stenar. Gå sedan fram till den centrala porten på södra fasaden. Porten sticker ut från den omgivande väggen; även om den övre delen är delvis förstörd, är de återstående delarna byggnadens mest utsmyckade del. Den överliggande balken ovanför nischen är uppdelad i sju rader av mukarnas (ornamentala utskjutande element). På sidorna finns cylindriska hörnpelare, och ovanför finns en spetsbåge som vilar på mukarnas-konsoler. Dekorationerna är gjorda av marmor och är helt geometriska: leta efter stjärnmönster med tio spetsar i den breda banden som omger nischen, cirklar som kombineras med knutmönster i bågen, och "baklava"-formade element. De överliggande balkarna ovanför de två små nischerna på de motstående sidorna har tre rader av mukarnas. Den södra fasaden får direkt ljus mitt på dagen; reliefdekorationerna är bäst att se tidigt på morgonen när ljuset faller från sidan. När ni går in möts ni av en öppen innergård som är 34,5 meter bred och 45,1 meter lång. Denna innergård är omgiven av valvbågade arkader på alla fyra sidor. Denna planlösning, med en öppen innergård och fyra huvudarkader, är en typ som bara finns i två exempel i Anatolien; det andra exemplet är karavansärhuset "Han el-Ba'rur" i Harran, daterat till 1215. När ni tittar från innergården kan ni se att arkaderna längs axeln är högre och bredare än de andra, och Samma karavanseri nämns som den sista platsen för övernattning längs handelsvägen innan man når Termessos; den informationen kommer du att komma ihåg när du är i Ariassos senare under dagen. Fyrtiofem minuter räcker för att utforska den yttre delen, porten och innergården. Återvänd till bilen och fortsätt i riktning mot Burdur; nästa stopp kommer att ta dig bort från huvudvägen och ner mot foten av Katran-berget. Källa: TDV Islamiska Encyklopedin, Evdir Karavanseri; Döşemealtı Distriktshögskolan.

När ni fortsätter från Evdir Han i riktning mot Burdur, växer berget Katran i väster. Karain ligger vid foten av detta berg, nära gränsen till Yağca Mahallesi, och är cirka 27-30 kilometer från stadens centrum. Olika källor anger olika avstånd: Kulturportalen anger 30 kilometer, medan Wikipedia anger 27 kilometer. Det viktiga är att ni måste svänga av från huvudvägen i cirka 5-6 kilometer och följa skyltarna till Karain. Vi kommer inte att beskriva grottan i detalj här; Radars rutt från Termessos till Karain och den tillhörande beskrivningen ger mer information. Här är Karain en rastplats mellan två seljukiska värdshus och en utsiktsplats. Lämna fordonet vid besöksanläggningen; kom ihåg att inträdet är avgiftsbelagt och att öppettider och priser kan variera, så kontrollera den senaste informationen på den officiella webbplatsen. Enligt Kulturportalen ligger grottans ingång 470 trappsteg upp från besöksanläggningen, cirka 150 meter ovanför den omgivande travertinplatån, och 430-450 meter över havet. Ta er uppför trapporna i lugn och ro, ta med vatten och välj en tidig morgon för besöket. När ni klättrar upp, stanna till och titta bakåt: den utbredda slätten sträcker sig nedanför och öppnar sig mot Antalya, där ni såg Evdir Han, och härifrån kan ni tydligt se den forna karavanvägens sträckning. Värdshusen ligger längs denna slätt, vid foten av berget, i en rad mot norr. Högre upp, på grottans yttre väggar, finns en grekisk inskription och nischer; enligt Kulturportalen användes grottan som en offerplats. Det betyder att denna klippformation var en plats där resenärer stannade till redan mer än tusen år före värdshusens tid. Inuti finns tre huvudområden som är sammanlänkade med korridorer och smala passager; följ de markerade stigarna och rör inte de kalcitbelagda väggarna och formationerna. Det är tillräckligt att veta att utgrävningarna började 1946 under ledning av İsmail Kılıç Kökten och fortsatte med mellanrum fram till 2008, och att det finns ett kulturlager som är cirka 11 meter tjockt. Grottan har varit bebodd kontinuerligt från paleolitisk tid till klassisk tid; det äldsta och viktigaste bebyggelselagret tillhör paleolitisk tid. En del av fynden finns på Karain-museet nära grottan, och en del finns på Antalya-museet; avsätt en halvtimme för det lilla museet när ni kommer ner från grottan. Att jämföra de stenverktyg och benfynd som finns på museet med den bearbetade stenen ni såg på värdshusen ger en känsla för hur länge människor har levt i denna dal. Enligt Wikipedia bildades grottan genom karstprocesser i krita på sluttningen av berget Katran och

Kırkgöz Han, beläget längs vägen mellan Antalya och Burdur, i Bıyıklı-området, 30 kilometer från stadens centrum. BAKA (en lokal organisation) beskriver den som den andra etappen längs den gamla vägen mellan Antalya och Afyon. Det var alltså här som en karavan som övernattade i Evdir fortsatte sin resa; avståndet mellan de två värdshusen har ni mätt under hela dagen. Precis intill värdshuset finns Pınarbaşı, alltså Kırkgözs källor. Efter att ha lämnat bilen, gå först mot där vattnet kommer fram – då förstår ni varför värdshuset är byggt just här. Vänd sedan mot den södra fasaden och den utsmyckade porten. Porten är framträdande och monumental; till skillnad från de marmorutsmyckningar ni såg i Evdir, ser ni här enkla lister och en spetsbågig veranda. Inskriptionen på sex rader ovanför porten beskriver byggnaden som en "ribat" (en typ av militär fästning eller kloster). Grundaren var İsmetü'd-Dünya ve'd-Din Hatun, och Kulturportalen beskriver henne som dotter till Mugiseddin Tuğrul Şah och barnbarn till II. Kılıçarslan. Byggnaden uppfördes under perioden av II. Gıyaseddin Keyhüsrev, mellan 1237 och 1246; i den sista raden av inskriptionen kan man bara läsa ordet "tretton" från årtalet. Kulturportalen skriver också att samma kvinna nämns i en bygginskription från 1232, som kommer från Uluborlu. Det är ungefär en dagsresa mellan de två värdshusen; i Evdir var det sultanen som beställde byggnaden, medan i Kırkgöz var det en kvinna från släkten. Gå runt byggnaden och räkna de rektangulära pelarna och hörntornen på den yttre fasaden; väggarna står mycket stabilare än i Evdir, och BAKA beskriver byggnaden som "i mycket gott skick". Värdshuset har använts som turistfacilitet sedan renoveringen slutfördes 2009. Innan ni går in på gården, meddela personalen inne. Gården utgör den södra halvan av en rektangulär plan som sträcker sig från norr till söder; på östra och västra sidorna finns dubbla verandor, i nordvästra och nordöstra hörnen finns rum, och i söder finns två rum intill den utsmyckade porten. Stå under taket på verandorna och titta ut mot mitten av gården; här förstår ni hur den veranda som ni såg i ruiner i Evdir, står kvar med sitt tak. Under renoveringen hittades en cistern på gården, och i sydöstra hörnet finns rester av en keramisk ugn; kommunen anser att detta är bevis på att värdshuset inte bara var en plats för övernattning, utan också en plats för produktion och liv. Fråga personalen om cisternens plats; många besökare går förbi den utan att märka den. Norr om gården finns en sluten byggnad; detta Användningen av Karagöz Han som rastställe kan påverka resrutten; kontrollera om det är öppet innan du åker. En timme där räcker för att vila, fylla på förnödenheter och ta en kort paus. Från Karagöz Han börjar vägen uppför Taurusbergen, så se till att kontrollera vatten- och bränsletillförseln här, eftersom nästa stopp är en historisk plats vid en bergspass. Källa: Döşemealtı kommun; Kulturportalen, Karagöz Han; BAKA.

Efter Kırkgöz fortsätter vägen mot Burdur och klättrar upp i Torosbergen, och når passet som förbinder Antalyakusten med Anatoliens högslätter. Ariassos ligger väster om passet, cirka 50 kilometer från Antalya, och ungefär 1 kilometer bortom byn Akkoç, på en brant sluttning över 900 meter över havet. Enligt Kulturportalen nås staden genom att ta av från vägen mellan Antalya och Bucak; var noga med att inte missa skylten och sänk hastigheten. Parkera bilen längst ner vid sluttningen och gå upp; den arkeologiska platsen är ansluten till Antalya Museum, och entréreglerna kan variera, så kontrollera den officiella webbplatsen innan du åker. Det första du ser är en monumental stadsport med tre valv. Porten är från romartiden; Kulturportalen daterar den till Severus Alexanders tid, Wikipedia säger 3:e århundradet, och tillägger att den en gång innehöll fyra statyer. Porten är nästan intakt; gå under valvarna och vänd dig sedan om för att titta ut över dalen; det är här som karavanvägen ledde in i Pisidia. Staden grundades under den hellenistiska perioden, omkring 300 f.Kr., och var bebodd fram till 7:e århundradet under bysantinsk tid; Kulturportalen knyter grundandet mer specifikt till 189-188 f.Kr., Manlius Vulsos kampanj och Apameias fred. Namnet "Aarassos", som Strabon citerar från Artemidoros, är namnet på denna stad. Mynt präglades här från 1:a århundradet f.Kr. fram till Gallienus tid, 253-267 e.Kr. Kultur- och turistministeriet beskriver staden som en strategisk plats nära vägarna som förbinder det bergiga Pisidia med det låglänta Pamphylia. Efter porten följer du huvudgatan; samma ministerium skriver, baserat på de senaste undersökningarna, att denna gata ansluter till den romerska vägen som leder till Termessos. Det är alltså här som den sista värdshuset innan Termessos, som du kanske har läst om, ligger. På sluttningen finns ruiner av en basilika, ett bouleuterion, en stoa, ett nymphaion, en gymnastiksal och ett badhus; teatern är helt förstörd, så slösa inte tid på att leta efter den. Det finns också tre små kyrkoruiner från bysantinsk tid; notera dessa som historiska byggnader från stadens sista århundraden. Avsätt mest tid åt nekropolerna: det finns två begravningsområden, ett i öster och ett i väster, och de monumentala gravarna av heroon-typen är Ariassos bäst bevarade ruiner. I den västra nekropolen finns nio gravkamrar av mozol-typ och omkring fyrtio enklare gravbyggnader; i den östra nekropolen finns nio gravmonument. Titta noga på mozolerna: de har en tvåstegs krepis, en piedestal med ortostater, ett valvt tak och en trappa med sex steg som leder till gravkamm Resan tillbaka går samma väg till Antalya och tar ungefär en timme. Längs vägen kan ni stanna till vid Kırkgöz igen och koppla av vid källorna i kvällsljuset. Källa: Kulturportalen, Ariassos; Antalyaprovinsens kultur- och turistmyndighet.