I det nedre Sakarya-området finns slott, flodmynningar och lövskogar.

Börja er äventyr vid Harmantepe-fästningen, belägen i slätten norr om Adapazarı. Enligt Kulturportalen nås fästningen via en väg som grenar av från vägen mellan Küçük Söğütlü och Akçakamış Köy. Kultur- och turistmyndigheten uppger att de sista två kilometrarna av vägen är grusväg, men att den är farbar året runt; dock kan framkomsten vara svårare vid regn. Parkera bilen vid en bred plats längs vägen, så att den inte blockerar vägen för jordbruksmaskiner. Stanna till och beskåda platsen där fästningen är belägen. Fästningen är liten och ligger på en naturlig höjd, omgiven av en slätt. Kulturportalen berättar att detta område en gång var våtmark och träskmark, men att det senare omvandlades till bördigt jordbruksland genom att kanaler anlades på båda sidor. Föreställ dig att den platta ytan du ser idag var en träskmark; först då förstår du hur framträdande fästningen måste ha varit i den miljön. Enligt Wikipedia befann sig fästningen i en utsatt position i den vidsträckta slätten, och det antas att det fanns en vallgrav runt den, men spåren är osäkra. Var medveten om besöksförhållandena. Enligt myndighetens webbsida pågick renoverings- och utgrävningsarbeten vid fästningen under 2023, och den var stängd för besökare. Försök därför inte att gå in; om det finns staket, band eller varningsskyltar, gå inte förbi dem, och trampa inte på utgrävningsområdet. Fästningens murar är lätt synliga från avstånd, så planera ditt besök som en rundtur utifrån. Studera kartan medan du går runt murarna. Enligt källor har fästningen en nästan oval, rund planlösning; därför kan du lätt se den böljande murlinjen, även på avstånd. Murarnas tjocklek är 2 meter, och höjden varierar mellan 8 och 10 meter. Räkna de sex tornen, som är ungefär 5 gånger 5 meter, och observera avståndet mellan dem. Leta efter två detaljer i tornen. Först, de runda hålen: myndigheten förklarar att träplankor placerades i ett rutmönster i tornens inre fyllning, och när plankorna ruttna lämnades hålen kvar. För det andra, de rektangulära ventilationsöppningarna på toppen av tornen, som vetter i olika riktningar. Fästningen har fem rundbågade ingångar i olika riktningar och storlekar, med huvudingången i söder. Det anges också att det finns hål bredvid ingångarna där träskydd, som kunde låsas från insidan, gled in i väggen; observera dessa hål i ingångarna, som du kan se utifrån. En kort not om fästningens namn och historia. Både myndigheten och Kulturportalen daterar byggnaden till 12:e eller 13:e århundradet, medan kommunens turistbroschyr anger 12:e århund När ni lämnar åkern, byt till asfalterad väg och fortsätt nordost mot Seyifler. Avståndet mellan de två fästningarna är ungefär 10 kilometer i rakt linje. Källa: Sakarya Provincial Kultur- och Turismförvaltning; Kulturportalen; Sakarya Stadsförvaltnings turistbroschyr 2025; Wikipedia.

Man kan nå Seyifler-fästningen från norr om Ferizli, vid ingången till byn Seyifler. Enligt Kulturportalen ligger fästningen vid byns ingång och 30 kilometer från stadens centrum. Förvänta er inte ett besökscentrum eller skyltar; ruinerna ligger vid kanten av byn, omgivna av träd och vinstockar. Parkera bilen vid vägkanten, utan att blockera någon infart, och gå till ruinerna. Börja med att orientera er, eftersom förståelsen av denna fästning börjar där. Fästningen är belägen på en halvö där Sakarya-floden och Çark Suyu-vattendraget närmar sig varandra och möts. Enligt Wikipedia kallades detta strategiska område under antiken för Mesonesion, vilket betyder "Mellanön". Çark Suyu är ett ca 45 kilometer långt vattendrag som, enligt kommunens broschyr, leder bort överflödigt vatten från Sapanca-sjön och myter ut i Sakarya-floden nära byn Seyifler. Det innebär att ni har sjövattnet på ena sidan och floden på den andra; fästningen kontrollerar en passage mellan dessa två vattenvägar. Enligt Kulturportalen byggdes fästningen troligen längs vägen mellan Svarta havet och Adapazarı, för att skydda broarna över Çark Suyu och Sakarya-floden. Det är en relativt liten fästning, ungefär 80 x 20 meter. Dess exakta byggår är okänd; Wikipedia skriver att den troligen byggdes under 1200- eller 1300-talet, och broschyren betonar att datumet är osäkert. Leta nu efter det som finns kvar. Kulturportalen nämner att två halvcirkelformade torn i väster och norr fortfarande står kvar. Broschyren tillägger att dessa två torn är placerade med ungefär tio meters mellanrum, och att en del av en mur finns kvar mellan dem. Enligt Wikipedia ligger ruinerna vid vattendragets kant, och i det område som används som åkermark har de tjocka murarna till stor del förstörts, och endast grunderna är kvar. Gå inte in på åkrarna; följ de kvarvarande murresterna från vägkanten och längs vattendraget. Observera murarnas konstruktion. Enligt källorna är murarna byggda med en teknik där den yttre sidan är täckt med sten, medan insidan är fylld med grus. Ni kan se dessa två lager sida vid sida i ett förstört hörn; här kan ni se hur konstruktionen såg ut inifrån, som ni observerade utifrån vid Harmantepe. Wikipedia nämner också att de två fästningarnas byggstil är likartad. Ta reda på vilken plats denna fästning har i historien. Enligt Wikipedia ansågs Seyifler- och Harmantepe-fästningarna vara viktiga för erövringen av markerna norr om floden. Seyifler var Orhan Gazis bas, och användes i expeditioner mot Svarta havet. Kulturportalen beskriver fästningen som ett av de gränsövervakningstorn som ligger längs Sakarya-floden, tillsammans med fästningarna i Harmantepe, Poyrazlar, Adliye, Kurtköy i Sapanca, Çobankale i Geyve-buk Vid utgången fortsätt norrut mot Karasu; flodmynningen i Yenimahalle ligger ungefär 22 kilometer bort i fågelväg. Källa: Kulturportalen; Sakarya Stadsförvaltnings turistbroschyr 2025; Wikipedia.

När du kommer in i Yenimahalle i Karasu har du kommit mycket nära den punkt där floden möter havet. Enligt kommunens kultur- och turistbyrå har den ungefär en kilometer långa sträckan från områdets ingång till Svarta havet asfalterats och omvandlats till en gångväg. Parkera bilen vid ingången till området och promenera längs hela vägen; att uppleva flodens sista kilometer till fots är detta ställes främsta syfte. Innan du börjar promenera, fundera på var floden kommer ifrån. Enligt byrån rinner Sakaryafloden ut i Svarta havet efter att ha fötts i Eskişehir och sträckt sig 824 kilometer genom Yenimahalles gränser. Enligt Küre-encyklopedin är floden Turkiets tredje längsta vattendrag, efter Kızılırmak och Tigris, och det största vattendraget i nordvästra Anatolien. Samma källa anger att floden fått sitt namn från den grekiska mytologins flodgud Sangarius. Enligt Küre tar floden emot vattnet från Mudurnu-bäcken och Çark Suyu, som du såg tidigare i Seyifler, innan den når havet. Under promenaden, titta på flodens yta. Byrån beskriver detta område som platsen där sötvatten möter saltvatten. Du kommer att se fiskebåtar förtöjda vid stranden och århundraden gamla plataner längs båda sidor av gångvägen. Enligt kommunens meddelande har ett område på 6 380 kvadratmeter omvandlats till en plats för promenader och rekreation, med cykelvägar, sittgrupper, skuggplatser och områden för fiske. Kommunens broschyr anger att detta projekt slutfördes under säsongen september 2025. Det är en bra plats att sitta på en bänk och titta på flodens flöde. När du når havet i slutet av vägen, observera deltat. Enligt Wikipedias artikel om Sakarya-deltat bildar detta delta inte en tydlig utbuktning mot havet, till skillnad från Kızılırmak- och Yeşilırmak-deltana. Detta beror på att havet plötsligt blir djupare och att det finns starka strömmar, vilket hindrar utbuktningen. Istället har deltat utvecklats mer i öst-västlig riktning, parallellt med kusten. Den raka kustlinjen är ett resultat av detta. Sanddynerna vid kusten är också en del av samma historia. Artikeln anger att sanddynerna, som har formen av små kullar, är i genomsnitt fem meter höga och att detta område är Turkiets längsta sammanhängande sanddynehabitat. Trampa inte på sanddynerna; vegetationen håller sanden på plats och är lätt att skada. Wikipedia rapporterar att två växter som är hotade globalt, Svartahavsrankan och strandsvansrot, lever i dessa sanddyner. Flodmynningen är också en viktig livsmiljö. Kommunens broschyr nämner att Sakaryafloden är känd för sina värdefulla siklöjor. Wikipedia anger att siklöjan, som är hotad, försökts bevar Kommunen beskriver detta som en av de bästa platserna i staden för att njuta av solnedgången; efter sista stoppet på rutten kan du återvända hit för att uppleva kvällsljuset. Tillbringa en timme här, och fortsätt sedan västerut längs kusten mot Acarlar-träskområdet. Källa: Sakarya Provins Kultur- och Turismförvaltning; Sakarya Storstadskommun; Küre-encyklopedin; Wikipedia.

Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

Det sista och längsta stoppet för dagen är Acarlar Longoz. Enligt Wikipedia sträcker sig Longoz mellan distrikten Karasu och Kaynarca, 6 kilometer väster om Sakarya-floden, och omges av byar som Denizköy, Karamüezzinler, Üçoluk, Taşlıgeçit och Camitepe. Enligt Kultur- och Turismförvaltningen är tillgången via asfalterad väg och området kan besökas året runt. Området drivs av Sakarya Metropolitan Municipality och inträdet är avgiftsbelagt. Kontrollera kommunens aktuella meddelanden för priser och öppettider. Innan du går in, se till att du vet vad en "longoz" är. En "longoz" är en översvämmad skog som periodvis är under vatten, beroende på säsong. Enligt förvaltningen är området 1 562 hektar stort och klassificeras som ett område av hög naturvärde. Wikipedia beskriver Longoz som den största sammanhängande översvämmade skogen i Turkiet, med en längd på 7,5 kilometer och en bredd på mellan 250 och 1 250 meter. Kommunens broschyr använder samma beskrivning. På "Turkiye'ye Git", en marknadsföringsplattform för Turkiet, beskrivs den som den näst största översvämmade skogen i landet, efter Iğneada Longoz. Skillnaden i beskrivningarna kan bero på kriteriet för att vara en "sammanhängande" skog.

Gå längs vandringsleden. Enligt förvaltningen finns det en totalt 1,5 kilometer lång vandringsled och utsiktsplattformar där besökare kan promenera bekvämt. Gå längs leden i lugn och ro och stanna några minuter vid varje utsiktsplats; det är därför vi avsätter två timmar för detta stopp. När du tittar på vattnet från utsiktsplatserna kommer du att se att träden växer direkt upp ur vattnet – detta är det som skiljer en "longoz" från en vanlig skog. Försök att identifiera träden. Enligt förvaltningen är området helt omgivet av alm-skogar, och dessa träd växer ibland in i de våtare delarna av sjön. Wikipedia tillägger att förutom alm finns också rönn, bok och ek i skogsområdet. Titta på näckrosorna på ytan av vattnet. Kulturportalen uppger att "longoz" är hem för cirka 2 300 olika växtarter, varav vattenliljor, vattenhyacinter och näckrosor i olika färger är några exempel. Wikipedia uppger att vattenliljan endast finns i Acarlar i Turkiet. Kommunens broschyr säger att området får sitt mest livfulla utseende under våren när de inhemska växterna blommar. Kom ihåg att vattnet förändras med årstiderna. Enligt förvaltningen torkar "longoz" ut under sommaren, och under vintern bildas det igen en vattenyta som kan vara upp till 1,5 meter djup. Det anges också att de torrlagda områdena under sommaren används som åkermark av lokalbefolkningen. Det innebär att landsk Wikipedia beskriver området som en typisk kustnära lagun: floder som rinner ut i havet har blivit blockerade av sanddyner, och det som ligger bakom dessa sanddyner är fyllt med vatten. Sanddynerna som skiljer Longoz från havet är 20 till 25 meter höga. Ni befinner er nu på insidan av sanddynen som ni såg vid flodmynningen tidigare. Kulturportalen nämner att det erbjuds båt- och cykelturer i Longoz, medan Wikipedia påpekar att motorbåtar kan skada vattenfåglarna under häckningsperioden. Därför, om ni vill ut på vattnet, välj ett alternativ som inte har motor, till exempel en roddbåt eller en eldriven båt. Applicera myggmedel, håll er till vandringsleden och ta med er allt skräp. Om ni har tid kvar innan solnedgången efter två timmar, kan ni återvända till flodmynningen i Yenimahalle och avsluta dagen där. Källor: Sakarya Provincial Kultur- och Turismmyndighet; Kulturportalen; Res till Turkiet; Sakarya Metropolitan Municipality Turistbroschyr 2025; Wikipedia.