Fyra antika städer vid Lyciens kust.

Olympos ruinerna är utspridda i en dal, och det bästa sättet att utforska dem är att börja vid ingången och följa floden ner till havet. Enligt myndigheternas register ligger ruinerna i Yazır Mahallesi, i distriktet Kumluca. Dalen sträcker sig ner till kusten mellan Çıralı och Adrasan. Större delen av ruinerna är dolda under vegetation, så håll dig till stigarna och håll utkik mellan träden. Staden introducerades för första gången för den vetenskapliga världen år 1812 genom kapten Beauforts anteckningar. Staden låg utmed båda sidor av Olymposfloden, och en gång förband en bro med tre valv de två sidorna. Idag kan man fortfarande se en del av bron, och de befintliga pirarna vid flodens båda stränder visar fortfarande var hamnen låg. Utgrävningarna har visat att staden var planerad med vinkelräta gator, och att Norra Hamngatan var den viktigaste gatan, som sträckte sig i öst-västlig riktning. Enligt utgrävningsresultaten är de äldsta byggnaderna i staden de murar som omger det område som kallas Södra Staden, och som är byggda av polygonala stenar. Ett av de mest kända inslagen i dalen är den höga stenen som återstår av ett litet tempel i jonisk stil. Statybaserna vid ingången tyder på att templet var tillägnat den romerske kejsaren Marcus Aurelius, och Kulturportalen daterar byggnaden till åren 172-173. Stå framför porten och jämför dess storlek med en människas längd; det är först då man förstår dess imponerande dimensioner. På flodens södra sida finns en liten teater, byggd på hellenistiska fundament och restaurerad under romartiden. En av de större byggnader som hittats under utgrävningarna är ett badhus, som tros vara från Vespasianus tid. Enligt den turkiska turistencyklopedin är det stora badhuset daterat till år 78 e.Kr. Den mest välbesökta perioden i stadens historia var under bysantinska tiden; enligt utgrävningsresultaten var staden större under 5:e och 6:e århundradena än under romartiden, och golven i de stora byggnaderna under denna period var täckta med mosaiker. Begravningsplatserna sträckte sig längs båda sidorna av dalen från 1:a århundradet, och enligt encyklopedin har 354 gravar hittats här. Nekropolgatan i norra staden är en intressant gata, eftersom de romerska gravarna här användes som bostäder under bysantinska tiden, och civila byggnader byggdes mellan dem. Enligt Kulturportalen är den mest intressanta kvarleva i staden sarkofagen till kapten Eudemos, som är känd för sin relief av ett skepp och sin inskription. Enligt den turkiska turistencyklopedin finns denna artefakt på Antalya Museum, så fråga personalen på plats om du kan se den. Encyklopedin nämner också två fästningsruiner i stadens norra och södra Denna strand är också en plats där havssköldpaddor lägger sina ägg; mellan maj och september övervakas skyddsområdena av volontärer, så undvik att närma dig de markerade bon. Att svalka sig i det klara vattnet vid denna strand är ett perfekt avslut på en tre timmars vandring. Om du har tid på kvällen kan du besöka Yanartaş, som ligger på Çıralı-sidan. Lågorna finns på södersidan av Çakaltepe, ungefär 180 meter över havet, och de kommer ut ur berggrunden och drivs av naturgas med hög metanhalt. Enligt Turkiets turistencyklopedi pressas denna gas fram av jordbävningar och når ytan på samma plats. Enligt Kulturportalen blev den antika staden Olympos känd för denna självbrinnande eld, och lågorna förknippades med den mytologiska varelsen Khimaira, som spottade eld. Lågorna syns bäst i mörkret, men ta med en ficklampa och stadiga skor eftersom du kommer att behöva gå uppför sluttningen. Efter Olympos kan du återvända till vägen mellan Antalya och Kumluca och fortsätta västerut, mot Finike-slätten; nästa stopp är Limyra. Källa: Museumskort (Olympos arkeologiska område); Kulturportalen; Turkiets turistencyklopedi; Wikipedia (Olympus, Lycia); Wikipedia (Yanartaş).

Limyra ligger i distriktet Finike, nära Turunçova, vid foten av Toçak-berget och sträcker sig ut över den omgivande slätten. Staden är uppdelad i två nivåer: akropolen, eller "övre staden", ligger på berget, medan "övre staden" och "övre staden" ligger i slätten. För att få ut det mesta av besöket, börja med teatern, fortsätt sedan till ruinerna i slätten och lämna bestigningen av akropolen till sist. Stadens namn på lykiska var Zemuri, och det är känt att bebyggelsen åtminstone sträcker sig tillbaka till 5:e århundradet f.Kr. Limyra hade sin storhetstid under första halvan av 4:e århundradet f.Kr., då kungen Perikles gjorde staden till huvudstad i Lykien och stödde de lokala härskarna som gjorde uppror mot perserna. Efter detta kom regionen åter under persiskt styre, och under denna period hade den kariska härskaren Mausolos stor inflytande. Teatern anses idag vara stadens symbol. Kulturportalen och den turkiska turistencyklopedin skriver att den byggdes under den hellenistiska perioden och restaurerades efter en jordbävning år 141 e.Kr. Den engelska Wikipedia tillskriver teatern från romartiden till den lykiska filantropen Opramoas under 2:a århundradet e.Kr. och anger att den rymde 8 000 åskådare. Eftersom teatern är inbyggd i en sluttning, får man en bra utsikt över slätten när man klättrar upp till de övre raderna. Limyra är en av de städer i Lykien som har flest klippgravar. Kulturportalen nämner över 400 klippgravar, varav många är kända för sina lykiska inskrifter. Enligt den turkiska turistencyklopedin finns det 200 klippgravar och sarkofager tillsammans i den andra nekropolen vid foten av Toçak-berget. När du betraktar fasaderna, observera hur träarkitekturen har översatts till sten; du kommer att se samma tradition mer tydligt vid nästa stopp, Myra. När du kommer ner till slätten, börja med "övre staden". Här finns grunderna till monumentet Ptolemaion, som dateras till början av 3:e århundradet f.Kr., under Ptolemaios II:s tid. Enligt den engelska Wikipedia byggdes detta monument av invånarna i Limyra som en tacksamhet till Ptolemaios II Philadelphos för att han stödde staden i dess kamp mot de invaderande galaterna. Stadens murar i "övre staden" förstärktes med 11 torn under 7:e århundradet e.Kr. för att stå emot arabiska attacker. En väg från en port i detta område leder ner till ett träskigt område och leder till Gaius Caesars kenotaf, ett monumentalt gravmonument som inte innehåller några kvarlevor. Gaius Caesar, som ansågs vara efterträdaren till Augustus, dog i Limyra år 4 e.Kr. när han återvände till Rom Här finns en heroon, daterad till århundradet, som istället för pelare har kvinnliga statyer, så kallade karyatider, på fasaden. Vissa av reliefarna och karyatiderna från heroonen finns utställda på Antalya-museet, så leta efter originaldelarna där. Att ta sig upp till akropolen innebär en vandring uppför sluttningen; undvik att gå dit under de varmaste timmarna och ta med dig vatten. Utgrävningar har pågått i staden sedan 1969; under de första åren stöddes arbetet av tyska arkeologer, och sedan 1982 av det österrikiska arkeologiska institutet. Kontrollera de aktuella besöksförhållandena för platsen innan du åker, genom att konsultera officiella källor. Efter Limyra, fortsätt västerut via Finike till Demre. Det är bekvämast att tillbringa natten i Finike eller Demre och besöka Myra nästa morgon. Källa: Kulturportalen (Limyra); Turkiets turistencyklopedi; Wikipedia (Limyra).

Myra ligger vid kanten av Demre, vid foten av en klippig sluttning som vetter mot den alluviala slätten som bildats av floden Demre, tidigare känd som Myros. Enligt Turkiets turistencyklopedi ligger den antika staden idag cirka fem kilometer inåt landet från havet, på grund av denna alluvialmark. Större delen av ruinerna från de lykiska och romerska städerna ligger under denna jord; det man kan se är teatern som lutar mot sluttningen och de i klipporna utmejslade gravarna. För att få ut det mesta av besöket, börja med att utforska teatern, följt av de närliggande klippgravarna, och använd sedan den återstående tiden till att besöka den andra nekropolen i öster. Myra, som nämns i lykiska inskrifter, var en av de sex stora städerna i Lykiska förbundet, med rätt till tre röster, och Strabon räknade den till en av förbundets största städer. När Lykien blev en separat romersk provins år 325 e.Kr. blev Myra dess huvudstad. Den mest kända byggnaden från bysantinska tiden är kyrkan St. Nikolaos i centrum av staden; denna rutt är dock avsedd för teatern och klippgravarna. Arabiska invasioner försvagade staden under århundradena, och Myra erövrades av en abbasidisk armé år 809. Teatern är belägen vid foten av akropolen. Ministeriets webbsida beskriver den som en byggnad som lutar mot de överliggande klippgravarna och sträcker sig nedåt, och den räknas som en av de få bevarade antika teatrarna. Enligt Turkiets turistencyklopedi rymde teatern plats för 11 000 åskådare och var en av de största teatrarna i Lykien. Byggnaden förstördes i jordbävningen år 141 e.Kr. och byggdes sedan om. Leta efter teatermasker utmejslade i sten runt scenen; dessa masker har hittats vid utgrävningar, och encyklopedin nämner också en fris med masker, statyer och sittplatser. Det sägs att de främre sittplatserna, de så kallade hedersplatserna, är dekorerade med bilder av fiskar och djur, så titta noga på de nedre raderna. Eftersom teatern och klippgravarna delar samma sluttning är det möjligt att se båda i samma bild. En grupp av stadens klippgravar ligger precis ovanför teatern och kallas för "Den maritima nekropolen". Enligt Turkiens turistencyklopedi beskrivs gravarna här som monument som liknar typiska lykiska hus, placerade sida vid sida som bikupor. Gravarna är utmejslade i den vertikala klippan; vissa har en fasad som liknar ett hus, medan andra har en fasad som liknar ett tempel. Ministeriets webbsida betonar särskilt att reliefarna på gravarna är värdefulla. Encyklopedin skriver att det finns totalt 104 klippgravar i tre olika områden i Myra, medan Wikipedia nämner två stora nekropoler. Klättra inte Utgrävningarna i Myra påbörjades 2009 under ledning av arkeologen Nevzat Çevik. Kontrollera de aktuella öppettiderna för utgrävningsområdet på webbplatsen för "Müze Kart" innan du besöker platsen. Om du har tid kan du också åka till den antika hamnstaden Andriake, som ligger ungefär fem kilometer bort; där finns ett spannmålsmagasin som byggdes under kejsar Hadrianus och som idag används som museet för Lykiska civilisationen. Efter Myra, fortsätt i riktning mot Kaş och stanna till i Üçağız, som ligger vid kusten av Kekova. Lämna bilen där och ta en båt till Kaleköy. Källa: Müze Kart (Myra arkeologiska område); Kulturportalen (Myra); Turkiets turistencyklopedi; Wikipedia (Mira); Wikipedia (Myra).

Simena, som idag är känt som Kaleköy, ligger på en liten halvö mittemot ön Kekova, i distriktet Demre. Det finns ingen väg till byn; man måste parkera bilen i Üçağız och ta en båt. Enligt vissa källor kan man också gå dit från Üçağız. Själva Üçağız ligger där den antika staden Teimiussa en gång låg, och avståndet mellan de två byarna är bara ungefär en kilometer. När ni bokar båtturen, se till att informera om att ni vill se vrakstaden och att ni behöver tid för att utforska fästningen i Kaleköy. Enligt källorna kan bosättningen i Simena spåras tillbaka till det 4:e århundradet f.Kr., vilket bevisas av gravinskript och myntfynd. Namnet nämns första gången under det 1:a århundradet e.Kr. i verk av den romerska författaren Plinius. Simena var inte en del av Likia-förbundet som enskild stad, utan som en del av en stadskonsortie tillsammans med Aperlai, Isinda och Apollonia, och denna grupp hade en gemensam röst. Efter att ha gått av båten, fortsätt uppför backen till fästningen. Enligt Wikipedia på engelska är fästningen ett romerskt fort byggt under medeltiden för att skydda mot pirater som höll till i Kekova. Wikipedia på turkiska beskriver hur ruiner från hellenistisk tid och rester av bysantinska fortet står sida vid sida. När ni når fästningen, är den första byggnaden ni ser en liten teater, huggen in i berget, med sju rader och plats för ungefär 300 personer. Vissa källor antyder att detta kan ha varit en teater eller en samlingsplats, en "bouleuterion". I staden finns också cisterner som användes för att förse skeppen med vatten. Från murarna kan ni se ön Kekova och den smala vattenvägen emellan. Det är lätt att förstå varför denna skyddade kustlinje var en tillflyktsort för både skepp och pirater. Återvägen är brant, så ta det lugnt under varma timmar och ta med vatten. På vägen ner kan ni se gravarna. Kaleköy ligger mitt i en delvis överdrömd likisk nekropol, och vissa av de klipphuggna gravarna har inskriptioner på likiska. Enligt Kulturportalen kan likiska sarkofager ses på olika platser i fästningen och i vattnet längs kusten. En av dessa sarkofager bär en inskrift som säger att den tillhör Mentor, son till Idargus. De bästa vyerna av sarkofagerna längs kusten får man från en båt, där man kan se deras silhuetter som reser sig ur vattnet. Vrakstaden markerar slutet av rutten. Enligt Kulturportalen sänktes staden delvis i havet på grund av jordbävningar under antiken. Rester av ett romerskt badhus finns i vattnet längs kusten; Wikipedia på turkiska daterar byggnaden till andra hälften av det 1:a århundradet e.Kr., medan engelska källor kallar Simena är ett område av stor arkeologisk betydelse och ligger inom det skyddade området Kekova, som omfattar 260 kvadratkilometer. Området utsågs till ett skyddat område år 1990, och ministeriet meddelar att dykning är förbjuden i vissa vikar på grund av de arkeologiska lämningarna. Kontrollera sim- och dykningsreglerna innan ni åker, och observera de sjunkna lämningarna från båt. I slutet av dagen återvänder ni med båt till Üçağız; rutten slutar här, och ni kan tillbringa natten i Demre eller i staden Kaş, som ligger längre västerut. Källor: Kulturportalen (Simena, Kekova); Miljö-, Urbanutvecklings- och Klimatförändringsministeriet (Kaş-Kekova skyddat område); Turkiens turistencyklopedi; Wikipedia (Simena); Wikipedia (Simena, Kaleköy, Kekova).