Från villan i Bornova till museet, från Levanten-gatan till campusområdet.

Börja din resan genom att gå av vid Bornova-tunnelbanestationen och gå norrut längs Mustafa Kemal-gatan. Längs gatan kommer du att se flera villor med höga trädgårdsmurar; Paterson-villan är den största av dessa, och bakom muren finns en trädgård som är större än 25 000 kvadratmeter. Byggandet av villan påbörjades 1859 av den skotske köpmannen John Paterson, som kom från staden Leith. Familjen ägnade sig åt spannmålshandel, export av jordbruksprodukter och kromgruvdrift. Rummen var inredda med eldstäder och möbler som importerades från England, och det sägs att det fanns omkring sextio tjänstefolk som arbetade i huset. Byggnaden hade 38 rum, och mycket av materialet var importerat från Europa och England. Fasaden har ändrats sju gånger av ägarna. Vid den tiden var trädgården 133 hektar stor och innehöll tävlingshästar, lantbruksdjur, växthus och åkrar. Idag är området som återstår av villan 25 400 kvadratmeter, vilket är mindre än en femtedel av den ursprungliga arealen. Dessa siffror ger dig en uppfattning om hur liten en del av det ursprungliga området du ser när du går längs muren. Villan har under lång tid varit under restaurering, så du kan bäst uppleva den utifrån. Om du tittar genom porten ser du en trevåningsbyggnad med ett torn och huvudbyggnaden. Restaureringen av tornet och det inre badet slutfördes i slutet av 2016, medan rekonstruktionen av huvudbyggnaden är planerad till senare. Under den första fasen av arbetet avlägsnades stora delar av byggnaden som tillkommit senare och som inte var en del av den ursprungliga konstruktionen. Under arkeologiska utgrävningar i trädgården hittades tre sidobyggnader, två dekorativa dammar med fontäner och en cistern, som också inkluderades i projektet. Eftersom restaureringen har försenats flera gånger, är det bäst att kontrollera om det är möjligt att gå in. Även om den är stängd, ger fasaden och trädgårdsmuren en intressant vy. Tänk på byggnadens historia när du går längs gatan. Villan användes som bostad fram till 1960, och under de följande åren bytte den ägare flera gånger och användes som kontor, logement och fabrik. De olika fasaderna speglar dessa förändringar. Familjen emigrerade till England 1963, och villan användes i ungefär fem år som kontor för NATO-personal. 1973 revs delar av byggnaden och omvandlades till en mattfabrik. 1978 beslutades att expropriera fastigheten, och en brand 1986 förstörde stora delar av huvudbyggnaden. 1991 påbörjade Kultur- och Turismministeriet den första restaureringen. Under samma period genomförde kommunen en omgivningsanläggning på ett område om 54 000 kvadratmeter runt villan, med godkännande från Högsta Bevarandekommittén. 2017 överl De flesta av de andra murarna du ser längs vägen tillhör också villor från samma tidsperiod, och på så sätt kan man uppleva Bornovas medelhavskaraktär på gatunivå. Källa: Wikipedia, Paterson-villan; BirGün, restaureringen av Paterson-villan.

Den välvda stengången välkomnar dig; de stenbänkar som finns på vardera sidan är traditionella sittplatser, kallade "pesulaki", och är en av de äldsta delarna av villan som vetter mot trädgården. Under våren täcker murgröna den välvda gången, och om du kommer tidigt på morgonen under dessa veckor kan du njuta av både blommorna och den tomma trädgården. Det uppskattas att Mattheys-villan byggdes år 1780, men vissa källor anger 1860, eftersom villan genomgick en stor ombyggnad under mitten av 1800-talet. Den kallades länge Wood-Paterson-villan; byggnaden, som John Maltas renoverade som sommarresidens, övergick 1840 till hans dotter Eugenie Wood. Eugenie's dotter, Hortense Wood, var konstnär, poet och kompositör; hon tog pianolektioner av Franz Liszt och mottog Mustafa Kemal Pasha i detta hus den 16 september 1922. Bland gästerna den dagen fanns även Fevzi, İsmet och Asım Pasha, samt Halide Edip. Det berättas att Hortense's brorson, Fernand de Cramer, spelade schack med de andra under besöket. Det sägs också att Liszt spelade på pianot i villans "Kairo-rum". Tony Mattheys, som gav villan dess nuvarande namn, var far till de senare ägarna Renee Steinbüchel och Sonia Whittall. År 2018 köptes fastigheten av deras barn och en restaurering påbörjades. Tack vare trädgårdsmuren byggd av grussten och den välvda gången är villan en av de få kvarvarande villorna i Bornova som fortfarande finns kvar in i 2000-talet. Köp din biljett och börja med att utforska trädgården. Ingången till Bornova-villorna kallas en "prestigefull entré", och trädgården var lika viktig som själva huset. Symbolerna för denna trädgård är cypresser. I trädgården finns en minigolfbana med nio hål, som anlades till minne av Bornova Golf Club, som stängdes 1970. Varje hål har en modell av en Bornova-villa, skapad av keramiker Verda Sipahi, och en symbol som representerar den villan. Här finns också en modell av Paterson-villan, som du precis såg från utsidan, så du får se insidan av den här först. Symbolen för Mattheys' egen bana är naturligtvis den välvda gången. Inuti villan finns 16 anatoliska mattor från 1600- till 1800-talet, utvalda från Arka-mattkollektionen, som är utställda i tio rum. Dessa mattor är vävda i västra och centrala Anatolien och representerar mer än trettio års samling. Gå igenom rummen i ordning. De putsade taklisterna och de höga taken är värda att beundra lika mycket som själva mattorna. Den femåriga restaureringen, som genomfördes mellan 2018 och 2023, återställde just dessa detal När du lämnar byggnaden, sväng höger in på Ungdomsgatan och gå några hundra meter. När du kommer fram till den anglikanska kyrkan har du nått La Fontaine-villan. Källa: Wikipedia, Mattheys-villan; Visit İzmir, Arkas Konstmuseum i Bornova.

Läs om La Fontaine-villan tillsammans med dess två grannar: tvärs över gatan ligger den anglikanska kyrkan, och bredvid den står Murat-villan, byggd av den engelska familjen Edwards år 1880. Dessa tre byggnader utgjorde centrumet av det område där de så kallade "Levantiner" i Bornova bodde, och strax längre bort låg "Stora huset", som också tillhörde samma familjer, och som idag är Ege-universitetets rektorsexpedition. Den första ägaren till La Fontaine-villan, enligt registren, var James La Fontaine, som var barnbarn till Charlton Whittall, som köpte "Stora huset" år 1836. Enligt Ege-universitetets arkiv var La Fontaine-familjen en engelsk familj med schweiziskt ursprung, och villan ägdes av dem i början av 1900-talet. Den anglikanska kyrkan tvärs över gatan kallas Saint Mary Magdalene. "Stora huset" byggdes i början av 1700-talet som ett kloster för holländska nunnor; år 1948 övergick det i statens ägo och används idag som rektorsexpedition, med nya byggnader som har tillkommit på vardera sidan. Byggnadsåret och arkitekten är okända; denna osäkerhet säger också något om villan, eftersom den, liksom många andra villor i Bornova, är ett hus som har byggts ut och förstorats över tid. Börja med att betrakta fasaden från trottoaren mittemot. Byggnaden består av en källare och två våningar, där de två våningarna är tydligt åtskilda, och den andra våningen har en balkong med smidesjärn som vetter mot huvudgatan. Huvudentrén är markerad med en bågformig port, och fasaden är enkel; när du jämför den med Murat-villan bredvid, ser du två olika stilar från samma område. Ta bilder av smidesjärnsdetaljerna på balkongen i eftermiddagsljuset; på morgonen ligger fasaden i skugga. Villan har haft många ägare, och dess historia speglar Bornovas utveckling under 1900-talet. Efter James La Fontaines död gick villan i arv till hans fru Clara och deras barn. År 1941 köpte Claras brorsdotter, Ruby Gladys Whittall, villan från familjen. År 1963 tog Ege-universitetet över villan för att möta sina lokalisationsbehov. Fram till 1975 var det här universitetsbyggnadskontoret var placerat; därefter användes den i tur och ordning av blinda skolan, gendarmeriet och artilleriet, samt av folkhälsoinstitutet. År 1996 återgick den till universitetet och användes en tid som fakultetsadministration för samhällsvetenskap och utbildning. Sedan restaureringen år 2010 har den fungerat som Ege-universitetets centrum för tillämpad forskning och museum om Atatürk-principer och revolutioner. När du går in, leta inte efter den ursprungliga inredningen; många av freskerna, stuckdetaljerna och takdekorationerna har försvunnit med tiden, och Huset med brunn, som tidigare var en del av Whittall-området, var en gång i tiden klubblokalen för den brittiska gemenskapen i Bornova och är idag ett forskningscenter för kvinnostudier. För att fortsätta till nästa plats, gå in genom campusområdets port och följ vägarna i sydvästlig riktning. Byggnaden med sin fasad av sten och tegel, som ligger mitt i den gröna ytan, kommer att synas efter ungefär tio minuter. Källa: Wikipedia, La Fontaine-villan; Visit İzmir, La Fontaine-villan; Ege Universitetets villor.

Sirkehane-byggnaden fick sitt namn först på 1960-talet. I byggnadens bakre del fanns en avdelning för livsmedelsteknologi och fermentering vid fakulteten för jordbruk, där man tillverkade vinäger och inläggningar. Den främre delen användes som logement. Byggnaden uppfördes i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, och trots omfattande efterforskningar kunde man inte hitta information om de ursprungliga ägarna. År 1943 övergick byggnaden till statens ägo, och år 1990 överfördes den till Ege-universitetet genom ett byte. Byggnaden användes som bostad fram till 1990-talet. Enligt universitetets arkiv planerades en restaureringsprojekt att påbörjas år 2007. Byggnaden restaurerades trots att delar av den var i dåligt skick, och arbetet slutfördes den 22 juni 2010. I november samma år fick den status som ett privat museum med godkännande från kulturministeriet. Efter restaureringen öppnade byggnaden först som Ege-universitetets museum för kläder från Balkan och Anatolien. Det nuvarande namnet, Etnografiska museet, fick det efter detta godkännande. Betoningen på kläder i det ursprungliga namnet återspeglar fortfarande kärnan i samlingen; av de 2 499 föremål som ställs ut är 2 100 kläder. Den stenfasadade byggnaden och trädgården ger en behaglig kontrast till de utsmyckade fasaderna hos de levantinska villorna; den ser ut som ett lantligt hus mitt i campusområdet. Besöksdagar, öppettider och inträdesvillkor kan variera, så kontrollera den senaste informationen på universitetets museums webbsida innan du åker. Inuti museet visas 2 100 traditionella kläder från Balkanländerna och den turkiska världen, samt 110 folkmusikinstrument, smycken, accessoarer, vapen, kistor och skåp, totalt 2 499 föremål. Börja din rundtur med klädavdelningen; att observera skillnaderna i huvudbonader och förkläden i de olika regionerna berättar en karta över migrationsvägarna från Balkan till Egeiska havet. Därefter kan du titta på utställningen av folkmusikinstrument; de 110 instrumenten, från stränginstrument till slagverksinstrument, är material för studier av folktankar och folkmusik, och museet grundades just för detta ändamål. Den tredje avdelningen är ett bröllopshus, och det är ofta den del som besökarna tillbringar mest tid i. I en miljö som påminner om ett traditionellt hus i Izmir återskapas traditioner från 1800-talets bröllop; hennafesten, brudutställningen, förberedelserna för bröllopsmåltiden och skrivandet av bröllopsgåvor återskapas i separata hörn. På samma våning finns också återskapade verkstäder för träarbete, skomakeri, kopparslageri och sömnad. Dessa fyra yrken representerar hant Ett av universitets byggnaderna som har restaurerats är en villa som byggdes av den franska Pandespanian-familjen år 1880. Den fungerar som ett kafé och en restaurang för studenter och anställda; du kan fråga personalen på campus om du vill veta var den ligger för att ta en lunchpaus. Museibyggnaden är fortfarande mest känd under namnet "Sirkehane", och att använda det namnet när du frågar efter vägen på campus kommer att underlätta. För att komma till nästa stopp, gå ut genom den västra ingången till campus och fortsätt i riktning mot Bornova-stationen. Det tar ungefär tjugo minuter att komma till ingången till Aşık Veysel-rekreationsområdet; om du blir trött kan du också ta bussen som avgår från rektorskontoret för att komma närmare. Källa: Ege Universitet, Etnografiska Museet; Visit İzmir, Sirkehane; Ege Universitetets villor.

Rutten slutar inte vid några arkitektoniska sevärdheter, utan är till för att andas in frisk luft. Aşık Veysel-parken är en park som täcker 231 000 kvadratmeter. Byggandet påbörjades 2008 och den invigdes av Izmir kommuns styrelse den 25 september 2010. Sedan dess har den varit det största grönområdet i Bornova. Parken är uppkallad efter den folkkäre poeten Aşık Veysel; hans riktiga namn var Veysel Şatıroğlu, och han föddes 1894 i byn Sivrialan, som tillhör distriktet Şarkışla i provinsen Sivas. Han förlorade båda ögonen när han var sju år gammal, efter att ha drabbats av vattkoppor. För att sysselsätta honom köpte hans far en saz (turkiskt stränginstrument), och han började först spela folksånger av andra poeter. År 1930 blev han känd vid en poesikväll som arrangerades av Ahmet Kutsi Tecer i Sivas, och han arbetade senare som musiklärare vid landsbygdsskolorna. Bland hans mest kända verk finns "Uzun İnce Bir Yoldayım", "Dostlar Beni Hatırlasın" och "Kara Toprak". År 2023, det femtioårsjubileum av hans död, utsågs till "Aşık Veysel-året" i Turkiet. Efter de höga murarna runt villorna öppnar sig plötsligt en vidunderlig utsikt här. Gå in genom parkens huvudentré och följ först gången åt höger. Du kommer då till en konstgjord damm som är 1 500 kvadratmeter stor. Amfiteatern runt dammen är den bästa platsen i parken för att sitta ner. På eftermiddagen reflekteras solljuset i vattnet, och det är härifrån man får de bästa bilderna av dammen. Efter dammen, fortsätt söderut i parken. Här hittar du en ishall på 12 000 kvadratmeter och en halv-olympisk simbassäng. Bassängen är den senaste stora tillbyggnaden, som öppnade 2021 efter att ha påbörjats 2019. Båda anläggningarna är inomhus, och du kan hitta information om öppettider och användningsvillkor på kommunens webbplats. Det finns också flera sportfält i närheten: tre basketplaner, två tennisbanor och en liten fotbollsplan. Om du har med dig en boll kan det vara kö till planerna. Det finns tre separata lekplatser för barn, utspridda i olika delar av parken. Om du kommer med barn, välj den som ligger närmast dammen. I norra delen av parken ligger Izmirs största utomhusarena. Amfiteatern rymmer 5 000 personer, och sommaren 2026 renoverades den med nya sittplatser, ett nytt tak och ny beplantning. Totalt byttes 5 200 sittplatser ut. Scenen, som drivs av İzmir Kültür A.Ş., har konserter under hela sommaren. För 2026 var det planerat ett program med 85 konserter fram till början av november För de som anländer med bil finns det en parkeringsplats i parken, men eftersom rutten går via tunnelbana behöver du förmodligen inte använda den. Återvänd till amfiteatern vid solnedgången, där du får en vacker bild av dammen och träden bakom den. För att återvända, gå ut genom parkens södra ingång och promenera till Bornova tunnelbanestation; resan fortsätter sedan sömlöst med linje M1 till Konak och Üçyol. Källa: Wikipedia, Aşık Veysel rekreationsområde; Wikipedia, Aşık Veysel; Karar, om renoveringen av utomhusarenan.