Hoppa till huvudinnehållet
Radar Türkiye
Upptäck evenemang i appen
Öppna
Radar Türkiye
Från villan i Bornova till museet, från Levanten-gatan till campusområdet.
Kulturell5 Stopp

Från villan i Bornova till museet, från Levanten-gatan till campusområdet.

Inga betyg ännu

Logga in för att gilla och betygsätta

Bornova var en sommarby i Izmir; år 1866, när järnvägen nådde hit, blev det en permanent bosättning för levantinerna. Familjer som hade blivit rika genom handel, främst av engelsk härkomst, byggde stora villor med trädgårdar norr om järnvägen. Trädgårdarna anlades enligt engelsk stil, och möblerna i salongerna importerades från England. Spåren av detta liv sträcker sig fortfarande idag längs Mustafa Kemal Caddesi och Gençlik Caddesi, inom och runt Ege Universitetets campus. Denna rutt är inte en lektion i historia, utan snarare en promenad som fyller en eftermiddag. Den följer en väg från väst till öst, från gatan till campus och slutligen till parken. När du lämnar Bornova tunnelbanestation och når Mustafa Kemal Caddesi, är det första stoppet den största levantinervillan i Izmir, Paterson. Byggnaden är under renovering, men fasaden kan ses utifrån, och det är den kortaste stanningspunkten på rutten. Om du fortsätter österut längs gatan, kommer du till Mattheys-villan på Gençlik Caddesi, även känd som Arkas Sanat Bornova. Här kan du beundra anatoliska mattor från 1600- till 1900-talet, och minigolfbanan i trädgården kan vara en rolig avstickare. Bara några hundra meter bort, mittemot den anglikanska kyrkan och bredvid Murat-villan, ligger La Fontaine-villan, som har omvandlats till ett museum av Ege Universitet. Under denna rutt kommer du att ha sett alla tre villorna under samma promenad, i liknande ljus. När du går in genom campusporten, kommer du till Sirkehane, Ege Universitetets etnografiska museum. Här finns kläder, instrument och bröllopstraditioner från de människor som arbetade i villorna och bodde i de omgivande byarna. Här balanseras den arkitektoniska tematiken med folkkulturen. Den sista stoppet är Aşık Veysel-rekreationsområdet, där du kan sitta och koppla av, låta barnen springa omkring, eller om det är en sommarkväll, lyssna på en konsert i utomhusarenan. Den totala längden på promenaden är ungefär fyra kilometer, och den är nästan helt platt; Bornova-slätten gör rutten fri från backar. Det finns dock två saker att tänka på. Sirkehane är stängt under helgerna, och mattutställningen är stängd på måndagar, så planera din rutt mellan tisdag och fredag. Kontrollera också de aktuella öppettiderna och priserna för museerna på deras officiella webbplatser innan du åker. För det andra har renoveringen av Paterson-villan pågått i flera år; det är bäst att kontrollera i förväg om det är möjligt att gå in. Reglerna för fotografering i utställningarna och museerna finns angivna vid ingången; det bästa ljuset för att fotografera fasaderna på villorna är under eftermiddagen, eftersom fasaderna på Mustafa Kemal Caddesi vetter söderut. Ta med vatten och bekväma skor; när du kommer tillbaka ligger E Transport: Ta av vid stationen Bornova på linje M1 av Izmirs tunnelbana och gå norrut till Mustafa Kemal Caddesi. För att återvända, ligger Ege Universitetets station inne på campusområdet. Man kan nå Mattheys-villan och ingången till Ege Universitetet med busslinjerna 330, 365, 398, 515 och 559 från hållplatsen "Rektörlük". Bil behövs inte.

Källor:

Bornova, İzmir
Kulturell
5 Stopp
~4 h 30 min på platserna
Gång ~2,6 km · 43 min
Totalt ~5 h 13 min
15 oktober 2026

Ruttstopp

1
Paterson Köşkü

Paterson-villan.

~30 min här
Mustafa Kemal Caddesi, Bornova / İzmir

Börja din resan genom att gå av vid Bornova-tunnelbanestationen och gå norrut längs Mustafa Kemal-gatan. Längs gatan kommer du att se flera villor med höga trädgårdsmurar; Paterson-villan är den största av dessa, och bakom muren finns en trädgård som är större än 25 000 kvadratmeter. Byggandet av villan påbörjades 1859 av den skotske köpmannen John Paterson, som kom från staden Leith. Familjen ägnade sig åt spannmålshandel, export av jordbruksprodukter och kromgruvdrift. Rummen var inredda med eldstäder och möbler som importerades från England, och det sägs att det fanns omkring sextio tjänstefolk som arbetade i huset. Byggnaden hade 38 rum, och mycket av materialet var importerat från Europa och England. Fasaden har ändrats sju gånger av ägarna. Vid den tiden var trädgården 133 hektar stor och innehöll tävlingshästar, lantbruksdjur, växthus och åkrar. Idag är området som återstår av villan 25 400 kvadratmeter, vilket är mindre än en femtedel av den ursprungliga arealen. Dessa siffror ger dig en uppfattning om hur liten en del av det ursprungliga området du ser när du går längs muren. Villan har under lång tid varit under restaurering, så du kan bäst uppleva den utifrån. Om du tittar genom porten ser du en trevåningsbyggnad med ett torn och huvudbyggnaden. Restaureringen av tornet och det inre badet slutfördes i slutet av 2016, medan rekonstruktionen av huvudbyggnaden är planerad till senare. Under den första fasen av arbetet avlägsnades stora delar av byggnaden som tillkommit senare och som inte var en del av den ursprungliga konstruktionen. Under arkeologiska utgrävningar i trädgården hittades tre sidobyggnader, två dekorativa dammar med fontäner och en cistern, som också inkluderades i projektet. Eftersom restaureringen har försenats flera gånger, är det bäst att kontrollera om det är möjligt att gå in. Även om den är stängd, ger fasaden och trädgårdsmuren en intressant vy. Tänk på byggnadens historia när du går längs gatan. Villan användes som bostad fram till 1960, och under de följande åren bytte den ägare flera gånger och användes som kontor, logement och fabrik. De olika fasaderna speglar dessa förändringar. Familjen emigrerade till England 1963, och villan användes i ungefär fem år som kontor för NATO-personal. 1973 revs delar av byggnaden och omvandlades till en mattfabrik. 1978 beslutades att expropriera fastigheten, och en brand 1986 förstörde stora delar av huvudbyggnaden. 1991 påbörjade Kultur- och Turismministeriet den första restaureringen. Under samma period genomförde kommunen en omgivningsanläggning på ett område om 54 000 kvadratmeter runt villan, med godkännande från Högsta Bevarandekommittén. 2017 överl De flesta av de andra murarna du ser längs vägen tillhör också villor från samma tidsperiod, och på så sätt kan man uppleva Bornovas medelhavskaraktär på gatunivå. Källa: Wikipedia, Paterson-villan; BirGün, restaureringen av Paterson-villan.

Paterson-villan, som ligger längs den viktiga gatan Mustafa Kemal Caddesi i Bornova, är en av de största villorna i Izmirs levantinska stil. Byggandet påbörjades 1859 av den skotske köpmannen John Paterson, som var känd för sin handel med spannmål. En del källor beskriver honom som en köpman som kom från staden Leith i Skottland till Izmir, där han var verksam med kromgruvdrift och export av jordbruksprodukter. Under den tiden var Bornova en sommarort för levantinska familjer, och när järnvägen till Izmir nådde distriktet 1866, blev det en permanent bosättning för dessa familjer. Paterson-villan är ett av de mest imponerande exemplen från den här perioden, med sina stora trädgårdar. Villan är två våningar hög och har trettioåtta rum. Med en yta på cirka 2000 kvadratmeter räknas den till en av de största civila byggnaderna i Izmir. En betydande del av byggmaterialet importerades från kontinentaleuropa och England, och det sägs att även eldstäderna och möblerna kom från England. Villans fasad har förändrats sju gånger under familjens tid, så den fasad som syns idag är resultatet av flera ombyggnationer. När villan byggdes låg den inbäddad i en trädgård på 133 hektar, omgiven av höga murar. På tomten fanns tävlingshästar, djurhållning, växthus och åkermark, och det uppskattades att huset hade omkring sextio tjänare. Idag är arealen som omger villan 25 400 kvadratmeter. Paterson-familjen använde villan som bostad under lång tid, men emigrerade till England 1963. Därefter användes villan i ungefär fem år som kontor för NATO-personal. 1973 revs delar av byggnaden och omvandlades till en mattfabrik, och 1978 fattades ett beslut om att expropriera fastigheten. En brand 1986 förstörde till stor del den främre ingången och helt förstörde den västra flygeln. Under tidigt 1990-tal påbörjades en restaurering av ministeriet, men arbetet avbröts. Under den här perioden genomfördes en landskapsarkitektur i området med godkännande från bevarandemyndigheten. Izmir kommun förberedde ritningar, rekonstruktioner och restaureringsprojekt för villan i slutet av 2010. Efter att ett protokoll undertecknades med Kultur- och turistministeriet i februari 2016, påbörjades restaureringen i juni samma år. Enligt Wikipedia hyrde ministeriet ut villan till kommunen i fyrtionio år 2017. Under restaureringen avlägsnades större delen av de senare tillbyggda delarna som inte var en del av den ursprungliga konstruktionen, och restaureringen av den trevåningsbyggnaden med tornen slutfördes till stor del. Badrummet i tornet renoverades också. Utgrävningar i trädgården avslöjade tre uthus, två dekorativa dammar med fontäner och en cistern Från omgivande träd och planteringar kan man enkelt uppfatta storleken på byggnaden med sina torn och huvuddel. Framför fasaden finns en fontänanläggning, som syns på gamla fotografier, och som visar hur villan är integrerad i trädgården. För fotografering är ljuset på förmiddagen bäst, eftersom träden längs gatan kan skugga fasaden under eftermiddagen. Besöksstatusen för villan kan variera beroende på restaureringsarbetet, så kontrollera den senaste informationen via tillkännagivanden från Izmir kommuns förvaltning. Det enklaste sättet att ta sig till villan är med Izmirs tunnelbana; linje M1 har stationer nära Bornova och Ege Universitet, vilket gör det enkelt att nå centrum och campusområdet. Bussar som kör längs Mustafa Kemal Caddesi är också ett alternativ. I närheten finns Arkas Sanat Bornova, som ligger i Mattheys-villan, La Fontaine-villan på Ege Universitetets campus och det etnografiska museet i Sirkehane, alla inom gångavstånd. Nordanför villan, bara några hundra meter bort, börjar Aşık Veysel-rekreationsområdet; det är enkelt att avsluta besöket i villan med en promenad i parken. För att få en helhetsbild av Bornovas kulturarv är Paterson-villan en bra utgångspunkt, eftersom den bäst illustrerar omfattningen av det levantinska livet i distriktet.
2
Arkas Sanat Bornova (Mattheys Köşkü)

Arkas Konstmuseum, Bornova (Mattheys-villan).

~1 h 15 min här
Erzene Mahallesi, Gençlik Caddesi No:15, 35040 Bornova / İzmir

Den välvda stengången välkomnar dig; de stenbänkar som finns på vardera sidan är traditionella sittplatser, kallade "pesulaki", och är en av de äldsta delarna av villan som vetter mot trädgården. Under våren täcker murgröna den välvda gången, och om du kommer tidigt på morgonen under dessa veckor kan du njuta av både blommorna och den tomma trädgården. Det uppskattas att Mattheys-villan byggdes år 1780, men vissa källor anger 1860, eftersom villan genomgick en stor ombyggnad under mitten av 1800-talet. Den kallades länge Wood-Paterson-villan; byggnaden, som John Maltas renoverade som sommarresidens, övergick 1840 till hans dotter Eugenie Wood. Eugenie's dotter, Hortense Wood, var konstnär, poet och kompositör; hon tog pianolektioner av Franz Liszt och mottog Mustafa Kemal Pasha i detta hus den 16 september 1922. Bland gästerna den dagen fanns även Fevzi, İsmet och Asım Pasha, samt Halide Edip. Det berättas att Hortense's brorson, Fernand de Cramer, spelade schack med de andra under besöket. Det sägs också att Liszt spelade på pianot i villans "Kairo-rum". Tony Mattheys, som gav villan dess nuvarande namn, var far till de senare ägarna Renee Steinbüchel och Sonia Whittall. År 2018 köptes fastigheten av deras barn och en restaurering påbörjades. Tack vare trädgårdsmuren byggd av grussten och den välvda gången är villan en av de få kvarvarande villorna i Bornova som fortfarande finns kvar in i 2000-talet. Köp din biljett och börja med att utforska trädgården. Ingången till Bornova-villorna kallas en "prestigefull entré", och trädgården var lika viktig som själva huset. Symbolerna för denna trädgård är cypresser. I trädgården finns en minigolfbana med nio hål, som anlades till minne av Bornova Golf Club, som stängdes 1970. Varje hål har en modell av en Bornova-villa, skapad av keramiker Verda Sipahi, och en symbol som representerar den villan. Här finns också en modell av Paterson-villan, som du precis såg från utsidan, så du får se insidan av den här först. Symbolen för Mattheys' egen bana är naturligtvis den välvda gången. Inuti villan finns 16 anatoliska mattor från 1600- till 1800-talet, utvalda från Arka-mattkollektionen, som är utställda i tio rum. Dessa mattor är vävda i västra och centrala Anatolien och representerar mer än trettio års samling. Gå igenom rummen i ordning. De putsade taklisterna och de höga taken är värda att beundra lika mycket som själva mattorna. Den femåriga restaureringen, som genomfördes mellan 2018 och 2023, återställde just dessa detal När du lämnar byggnaden, sväng höger in på Ungdomsgatan och gå några hundra meter. När du kommer fram till den anglikanska kyrkan har du nått La Fontaine-villan. Källa: Wikipedia, Mattheys-villan; Visit İzmir, Arkas Konstmuseum i Bornova.

Arkas Sanat Bornova är ett konst- och utställningscenter som ligger i Mattheys-villan, ett av Bornovas äldsta hus i levantinsk stil. Villan kallas också Mates-villan, Steinbuchel-villan och Wood-Paterson-villan. Byggnaden uppfördes troligen omkring 1780, men vissa källor anger 1860. Enligt arkitekten som ledde restaureringen har villan utökats vid olika tidpunkter, och den stora förändringen som skedde på mitten av 1800-talet kan förklara den senare årtalet. Ursprungligen var det en enkel, fyrkantig byggnad. Villans historia berättar om de levantinska familjernas sammanflätade historia i Bornova. John Maltas köpte fastigheten från familjen Paterson och omvandlade den till en sommarvilla. År 1840 ärvde hans dotter, Eugenie Wood, villan. Eugenie var gift med Charles Wood, överläkare vid det engelska sjukhuset i Izmir, och de hade sju barn. Deras dotter, Hortense Wood, som var konstnär, poet och kompositör, bodde i villan fram till sin död 1924. Det sägs att Hortense tog pianolektioner av Franz Liszt, och att Liszt själv spelade på pianot i villans "Kairo-rum". Hortense tog emot många kända gäster i sitt hem och fotograferade dem. Ett av de mest minnesvärda datumen i villans historia är 16 september 1922, då Mustafa Kemal Pasha besökte villan tillsammans med sina befälhavare och författaren Halide Edip, och träffade den 78-åriga Hortense Wood. Under detta besök sägs det att Hortense spelade schack med sin brorson, Fernand de Cramer. Senare övergick villan till Renee Steinbüchel och Sonia Whittall, och fick sitt nuvarande namn efter deras far, Tony Mattheys. Tack vare trädgårdsmuren byggd av sten och den välvda ingången är villan en av de få levantinska villorna som fortfarande finns kvar från den tiden. År 2018 köptes villan av Arkas-gruppen, och efter en femårig restaurering öppnades den för allmänheten år 2023. I trädgården har en minigolfbana med nio hål anlagts till minne av Bornova Golf Club, som stängdes 1970. Varje hål har en modell av en Bornova-villa, skapad av den keramiska konstnären Verda Sipahi, och en symbol som representerar den villan. Dessa små modeller är ett intressant sätt att se villor som inte längre finns kvar eller som har fått andra funktioner, samlade på ett och samma ställe. Inuti villan ställs ut en samling från Arkas-kollektionen av mattor. Samlingen, som har samlats under mer än trettio år, omfattar klassiska anatoliska mattor, stammattaor, osmanska palatsmattor och europeiska väggbonader. I Bornova finns främst mattor som är vävda i västra och centrala Anatolien under perioden 16 till 19 århundrade. Besöksområdet består av tio utställningshall Under vårmånaderna täcks den välvda porten av lila blommor, vilket gör dessa veckor till den bästa tiden för att fotografera villan. Enligt den officiella webbplatsen är centret stängt på måndagar och är gratis för alla besökare på tisdagar. Kontrollera aktuella öppettider och biljettinformation på samma webbplats. Centret är också stängt under den första dagen av Ramadan Bayramı och de två första dagarna av Kurban Bayramı. Du kan nå centret med ESHOT-bussar som stannar vid Rektörlük-hållplatsen, eller genom att gå från Bornova-stationen på linje M1 av Izmir-tunnelbanan. La Fontaine-villan och det etnografiska museet i Sirkehane ligger bara några minuters promenad bort. Paterson-villan, som ligger på Mustafa Kemal Caddesi, kan också besökas under samma tur. Bornova-centret, som skiljer sig från Arkas Sanat i Konak, ger möjlighet att uppleva mattkonsten i rummen i ett historiskt hus.
3
La Fontaine Köşkü

La Fontaine-villan.

~45 min här

Läs om La Fontaine-villan tillsammans med dess två grannar: tvärs över gatan ligger den anglikanska kyrkan, och bredvid den står Murat-villan, byggd av den engelska familjen Edwards år 1880. Dessa tre byggnader utgjorde centrumet av det område där de så kallade "Levantiner" i Bornova bodde, och strax längre bort låg "Stora huset", som också tillhörde samma familjer, och som idag är Ege-universitetets rektorsexpedition. Den första ägaren till La Fontaine-villan, enligt registren, var James La Fontaine, som var barnbarn till Charlton Whittall, som köpte "Stora huset" år 1836. Enligt Ege-universitetets arkiv var La Fontaine-familjen en engelsk familj med schweiziskt ursprung, och villan ägdes av dem i början av 1900-talet. Den anglikanska kyrkan tvärs över gatan kallas Saint Mary Magdalene. "Stora huset" byggdes i början av 1700-talet som ett kloster för holländska nunnor; år 1948 övergick det i statens ägo och används idag som rektorsexpedition, med nya byggnader som har tillkommit på vardera sidan. Byggnadsåret och arkitekten är okända; denna osäkerhet säger också något om villan, eftersom den, liksom många andra villor i Bornova, är ett hus som har byggts ut och förstorats över tid. Börja med att betrakta fasaden från trottoaren mittemot. Byggnaden består av en källare och två våningar, där de två våningarna är tydligt åtskilda, och den andra våningen har en balkong med smidesjärn som vetter mot huvudgatan. Huvudentrén är markerad med en bågformig port, och fasaden är enkel; när du jämför den med Murat-villan bredvid, ser du två olika stilar från samma område. Ta bilder av smidesjärnsdetaljerna på balkongen i eftermiddagsljuset; på morgonen ligger fasaden i skugga. Villan har haft många ägare, och dess historia speglar Bornovas utveckling under 1900-talet. Efter James La Fontaines död gick villan i arv till hans fru Clara och deras barn. År 1941 köpte Claras brorsdotter, Ruby Gladys Whittall, villan från familjen. År 1963 tog Ege-universitetet över villan för att möta sina lokalisationsbehov. Fram till 1975 var det här universitetsbyggnadskontoret var placerat; därefter användes den i tur och ordning av blinda skolan, gendarmeriet och artilleriet, samt av folkhälsoinstitutet. År 1996 återgick den till universitetet och användes en tid som fakultetsadministration för samhällsvetenskap och utbildning. Sedan restaureringen år 2010 har den fungerat som Ege-universitetets centrum för tillämpad forskning och museum om Atatürk-principer och revolutioner. När du går in, leta inte efter den ursprungliga inredningen; många av freskerna, stuckdetaljerna och takdekorationerna har försvunnit med tiden, och Huset med brunn, som tidigare var en del av Whittall-området, var en gång i tiden klubblokalen för den brittiska gemenskapen i Bornova och är idag ett forskningscenter för kvinnostudier. För att fortsätta till nästa plats, gå in genom campusområdets port och följ vägarna i sydvästlig riktning. Byggnaden med sin fasad av sten och tegel, som ligger mitt i den gröna ytan, kommer att synas efter ungefär tio minuter. Källa: Wikipedia, La Fontaine-villan; Visit İzmir, La Fontaine-villan; Ege Universitetets villor.

La Fontaine-villan är en av de medelhavsinspirerade villorna i Bornova som tillhör Ege-universitetet, och den rymmer idag universitetets centrum för tillämpning och forskning inom Atatürk-principer och revolutionshistoria, samt ett museum. Villan ligger mittemot Saint Mary Magdalene-kyrkan och bredvid Murat-villan. Tillsammans utgör dessa tre byggnader en av de bäst bevarade delarna av Bornovas medelhavskaraktär. Byggnadens exakta byggår och arkitekt är okända. Enligt uppgifter användes La Fontaine-villan i början av 1900-talet som bostad för den brittiska familjen La Fontaine med schweizisk bakgrund. Den första kända ägaren är James La Fontaine. Han var son till Blanche Magdalene Whittall, som i sin tur var barnbarn till Charlton Whittall, som köpte det stora huset i Bornova år 1836. På så sätt är villan en del av ett av Bornovas mest etablerade medelhavsfamiljer. Efter James La Fontaines död ärvdes villan av hans fru, Clara Lillian La Fontaine, tillsammans med deras barn. Hon fortsatte att använda den som bostad, och den användes senare som en del av den intilliggande byggnaden, som idag används av universitetet och som även kallas "Kuyulu Ev" (huset med brunnen). År 1941 köptes villan av Ruby Gladys Whittall, Claras La Fontaines systerdotter. Ege-universitetet köpte sedan villan av henne år 1963 på grund av behov av lokaler. Under de följande åren inhyste villan flera olika institutioner. Fram till 1975 användes den av universitetets avdelning för byggnader och tekniska frågor. Därefter användes den tillfälligt av bland annat en skola för blinda, ett gendarmeriekompani och ett artilleriregement, samt en folkhälsoinstitution. År 1996 återgick den till universitetets användning. Mellan 1996 och 2001 var den hem för Institutet för samhällsvetenskap och avdelningen för Atatürk-principer och revolutionshistoria, och mellan 2001 och 2009 var den platsen för dekanatet för lärarutbildningen. Efter en renovering år 2010 började villan användas som centrum och museum i sin nuvarande form. Byggnaden består av en källare och två våningar, med tydliga skillnader mellan de två våningarna på fasaden. Den andra våningen har en balkong med smidesjärn som vetter mot huvudgatan; denna balkong och dess smidesjärnsräcken är villans mest karakteristiska detaljer. Huvudentrén är markerad av en välvd port. Fasaden är enkel och diskret, och ger intrycket av ett måttfullt medelhavshus, särskilt jämfört med de mer utsmyckade villorna i Bornova. Mycket av den ursprungliga inredningen, inklusive fresker, stuck och reliefer i taket, har försvunnit med tiden, så det finns begränsad information om hur byggnaden såg ut ursprungligen. När du besöker villan, börja med att betrakta fasaden från trottoaren mittemot; här kan du b Mattheys-villan, med Arkas Konstgalleri i Bornova, och Ege Universitetets etnografiska museum i Sirkehane kan enkelt kombineras under samma besök. De andra villorna som universitetet har restaurerat, till exempel den stora byggnaden som används som rektorskontor och Murat-villan, ligger också i närheten. Enligt Ege Universitet byggdes Murat-villan 1880 av en medlem av den engelska Edwards-familjen och har sedan restaureringen år 2005 använts för universitetets samhällsprojekt och studentorganisationer. Universitetet uppger att de har restaurerat totalt åtta villor i Bornova, och att de har gjort det med respekt för deras ursprungliga utseende. Den stora byggnaden, som köptes av Charlton Whittall i början av 1800-talet, övergick till statens ägo år 1948 och används idag som universitetets administrativa byggnad. I Bornovas villarutt är La Fontaine-villan en av de tydligaste exemplen på hur levantinska hus omvandlades till offentliga byggnader under republikens tid.
4
Ege Üniversitesi Etnografya Müzesi (Sirkehane)

Ege Universitetets Etnografiska Museum (Sirkehane).

~1 h här
Ege Üniversitesi Kampüsü, Bornova / İzmir

Sirkehane-byggnaden fick sitt namn först på 1960-talet. I byggnadens bakre del fanns en avdelning för livsmedelsteknologi och fermentering vid fakulteten för jordbruk, där man tillverkade vinäger och inläggningar. Den främre delen användes som logement. Byggnaden uppfördes i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, och trots omfattande efterforskningar kunde man inte hitta information om de ursprungliga ägarna. År 1943 övergick byggnaden till statens ägo, och år 1990 överfördes den till Ege-universitetet genom ett byte. Byggnaden användes som bostad fram till 1990-talet. Enligt universitetets arkiv planerades en restaureringsprojekt att påbörjas år 2007. Byggnaden restaurerades trots att delar av den var i dåligt skick, och arbetet slutfördes den 22 juni 2010. I november samma år fick den status som ett privat museum med godkännande från kulturministeriet. Efter restaureringen öppnade byggnaden först som Ege-universitetets museum för kläder från Balkan och Anatolien. Det nuvarande namnet, Etnografiska museet, fick det efter detta godkännande. Betoningen på kläder i det ursprungliga namnet återspeglar fortfarande kärnan i samlingen; av de 2 499 föremål som ställs ut är 2 100 kläder. Den stenfasadade byggnaden och trädgården ger en behaglig kontrast till de utsmyckade fasaderna hos de levantinska villorna; den ser ut som ett lantligt hus mitt i campusområdet. Besöksdagar, öppettider och inträdesvillkor kan variera, så kontrollera den senaste informationen på universitetets museums webbsida innan du åker. Inuti museet visas 2 100 traditionella kläder från Balkanländerna och den turkiska världen, samt 110 folkmusikinstrument, smycken, accessoarer, vapen, kistor och skåp, totalt 2 499 föremål. Börja din rundtur med klädavdelningen; att observera skillnaderna i huvudbonader och förkläden i de olika regionerna berättar en karta över migrationsvägarna från Balkan till Egeiska havet. Därefter kan du titta på utställningen av folkmusikinstrument; de 110 instrumenten, från stränginstrument till slagverksinstrument, är material för studier av folktankar och folkmusik, och museet grundades just för detta ändamål. Den tredje avdelningen är ett bröllopshus, och det är ofta den del som besökarna tillbringar mest tid i. I en miljö som påminner om ett traditionellt hus i Izmir återskapas traditioner från 1800-talets bröllop; hennafesten, brudutställningen, förberedelserna för bröllopsmåltiden och skrivandet av bröllopsgåvor återskapas i separata hörn. På samma våning finns också återskapade verkstäder för träarbete, skomakeri, kopparslageri och sömnad. Dessa fyra yrken representerar hant Ett av universitets byggnaderna som har restaurerats är en villa som byggdes av den franska Pandespanian-familjen år 1880. Den fungerar som ett kafé och en restaurang för studenter och anställda; du kan fråga personalen på campus om du vill veta var den ligger för att ta en lunchpaus. Museibyggnaden är fortfarande mest känd under namnet "Sirkehane", och att använda det namnet när du frågar efter vägen på campus kommer att underlätta. För att komma till nästa stopp, gå ut genom den västra ingången till campus och fortsätt i riktning mot Bornova-stationen. Det tar ungefär tjugo minuter att komma till ingången till Aşık Veysel-rekreationsområdet; om du blir trött kan du också ta bussen som avgår från rektorskontoret för att komma närmare. Källa: Ege Universitet, Etnografiska Museet; Visit İzmir, Sirkehane; Ege Universitetets villor.

Ege Universitetets etnografiska museum ligger på universitetets campus i Bornova, i en historisk byggnad som idag är känd som "Sirkhane". Byggnaden uppfördes i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Trots omfattande forskning om dess ursprungliga ägare, har ingen information kunnat fastställas. År 1943 övergick byggnaden till statens ägo. Under 1960-talet användes byggnadens baksida av institutionen för livsmedelsteknologi vid fakulteten för jordbruk som en plats för produktion av vinäger och inläggningar, medan framsidan användes som bostäder. Namnet "Sirkhane" härstammar från denna period. År 1990 byttes byggnaden mot andra fastigheter och övergick till Ege Universitetet, och användes som bostäder fram till 1990-talet. En stor del av byggnaden hade rivits under åren, men universitetet återuppförde den i enlighet med dess ursprungliga utseende under 2000-talet. Renoveringen slutfördes den 22 juni 2010, och byggnaden öppnade först som Ege Universitetets museum för kläder från Balkan och Anatolien. Efter en ansökan till Kulturministeriet godkändes dess status som ett privat museum i november samma år, och namnet ändrades till Ege Universitetets etnografiska museum. Enligt Visit İzmir är detta det första museet i Turkiet som drivs av ett universitet i samarbete med Kulturministeriet. Byggnadens fasad, som är byggd av både sten och tegel, sticker ut i kontrast till de moderna fakultetsbyggnaderna på campus. Museets samlingar grundades genom en fältstudie som påbörjades 2004. En grupp på cirka tjugo personer från institutionen för turkisk folkdans, som är ansluten till universitetets konservatorium för statlig turkisk musik, samlade in information om folkmusikinstrument, folkdanser, kläder och musik från Anatolien och Balkan. Projektet innebar samtal med över tvåhundra forskare och över niohundra lokala experter i fjorton Balkanländer. Den insamlade informationen arkiverades som över tjugo tusen fotografier och över tvåhundra timmars videoinspelningar. Enligt universitetets officiella webbplats ställer museet ut två tusen och niohundra traditionella kläder från Balkanländerna och den turkiska världen, hundra folkmusikinstrument, samt smycken, accessoarer, vapen, kistor och skåp, vilket ger totalt två tusen och niohundra fyrtionio föremål. Museets engelska sida anger ett högre antal utställda föremål, så det är lämpligt att betrakta siffrorna som ungefärliga. Samlingen fortsätter att växa genom donationer; under 2023 registrerades nästan trehundra nya föremål, inklusive mattor, kilimer, musikinstrument och kopparvaror. En av de mest populära avdelningarna är bröllopshuset. Här återskapas traditionella bröllopstraditioner från 1800-talet, inklusive hennafesten, utställningen av brudens prydnader, förberedelserna för Museet har en tillfällig utställningshall samt en samlingssal som används för föreläsningar, paneler och konserter. Trädgården är inredd med gamla jordbruksredskap och det finns ett litet café. Museet är endast öppet vardagar; kontrollera aktuella öppettider och inträdesvillkor på universitetets officiella webbplats. Det anordnas även workshops och introduktionsprogram för skolgrupper. Inom ramen för projektet "Regionala Kulturworkshops" genomfördes ett samarbete med en grundskola i Izmir, där tvåhundra elever introducerades till regionala kläder. Museet anordnar också konserter inom ramen för projektet "Anatolisk Folklore och Sånger", där sånger från olika regioner presenteras tillsammans med deras berättelser. Det enklaste sättet att ta sig till museet är via Izmirs tunnelbana, linje M1, och stanna vid Ege Üniversitesi-stationen; stationen ligger inne på campusområdet. Eftersom campusområdet är stort, är det en bra idé att följa skyltarna vid ingången eller fråga säkerhetspersonalen för att spara tid. La Fontaine-villan ligger inom gångavstånd från campus, och Arkas Sanat Bornova på Mustafa Kemal Caddesi samt Paterson-villan nås med en kort promenad. Efter att ha besökt villorna i Bornova är det värt att stanna till vid Sirkehane, vilket ger möjlighet att uppleva både den levantinska kulturarvet och den anatolisk-balkanska folk kulturen.
5
Aşık Veysel Rekreasyon Alanı

Aşık Veysel-området (eller: Aşık Veysel-recreationområdet).

~1 h här
Bornova / İzmir

Rutten slutar inte vid några arkitektoniska sevärdheter, utan är till för att andas in frisk luft. Aşık Veysel-parken är en park som täcker 231 000 kvadratmeter. Byggandet påbörjades 2008 och den invigdes av Izmir kommuns styrelse den 25 september 2010. Sedan dess har den varit det största grönområdet i Bornova. Parken är uppkallad efter den folkkäre poeten Aşık Veysel; hans riktiga namn var Veysel Şatıroğlu, och han föddes 1894 i byn Sivrialan, som tillhör distriktet Şarkışla i provinsen Sivas. Han förlorade båda ögonen när han var sju år gammal, efter att ha drabbats av vattkoppor. För att sysselsätta honom köpte hans far en saz (turkiskt stränginstrument), och han började först spela folksånger av andra poeter. År 1930 blev han känd vid en poesikväll som arrangerades av Ahmet Kutsi Tecer i Sivas, och han arbetade senare som musiklärare vid landsbygdsskolorna. Bland hans mest kända verk finns "Uzun İnce Bir Yoldayım", "Dostlar Beni Hatırlasın" och "Kara Toprak". År 2023, det femtioårsjubileum av hans död, utsågs till "Aşık Veysel-året" i Turkiet. Efter de höga murarna runt villorna öppnar sig plötsligt en vidunderlig utsikt här. Gå in genom parkens huvudentré och följ först gången åt höger. Du kommer då till en konstgjord damm som är 1 500 kvadratmeter stor. Amfiteatern runt dammen är den bästa platsen i parken för att sitta ner. På eftermiddagen reflekteras solljuset i vattnet, och det är härifrån man får de bästa bilderna av dammen. Efter dammen, fortsätt söderut i parken. Här hittar du en ishall på 12 000 kvadratmeter och en halv-olympisk simbassäng. Bassängen är den senaste stora tillbyggnaden, som öppnade 2021 efter att ha påbörjats 2019. Båda anläggningarna är inomhus, och du kan hitta information om öppettider och användningsvillkor på kommunens webbplats. Det finns också flera sportfält i närheten: tre basketplaner, två tennisbanor och en liten fotbollsplan. Om du har med dig en boll kan det vara kö till planerna. Det finns tre separata lekplatser för barn, utspridda i olika delar av parken. Om du kommer med barn, välj den som ligger närmast dammen. I norra delen av parken ligger Izmirs största utomhusarena. Amfiteatern rymmer 5 000 personer, och sommaren 2026 renoverades den med nya sittplatser, ett nytt tak och ny beplantning. Totalt byttes 5 200 sittplatser ut. Scenen, som drivs av İzmir Kültür A.Ş., har konserter under hela sommaren. För 2026 var det planerat ett program med 85 konserter fram till början av november För de som anländer med bil finns det en parkeringsplats i parken, men eftersom rutten går via tunnelbana behöver du förmodligen inte använda den. Återvänd till amfiteatern vid solnedgången, där du får en vacker bild av dammen och träden bakom den. För att återvända, gå ut genom parkens södra ingång och promenera till Bornova tunnelbanestation; resan fortsätter sedan sömlöst med linje M1 till Konak och Üçyol. Källa: Wikipedia, Aşık Veysel rekreationsområde; Wikipedia, Aşık Veysel; Karar, om renoveringen av utomhusarenan.

Aşık Veysel-parken är en stor stadspark som ligger i centrum av Bornova, längs floden Bornova Çayı. Parken, som fått sitt namn efter den folkkäre poeten Aşık Veysel, täcker en yta på cirka 231 000 kvadratmeter. Byggandet påbörjades 2008 och parken invigdes av Izmir kommuns förvaltning i september 2010. En masteruppsats från Ege-universitetet undersöker parken som ett exempel på rekreationsprojekt som återintegrerar förorenade eller kanalisera floder till staden. En tidningsartikel som beskriver invigningen nämner också en skulptur av poeten, där hans kropp liknar ett träd. Parkens mest kända byggnad är den utomhusscen. Vid invigningen presenterades den som Izmirs största utomhusscen med en kapacitet på fem tusen åskådare. Izmir Kultur A.Ş. genomförde en omfattande renovering av teatern 2026. Alla fem tusen tvåhundra sittplatser byttes ut, taket över scenen reparerades och nya träd planterades runt scenen. Teatern är värd för konserter och kulturevenemang under sommaren. För säsongen 2026 presenterades ett konsertprogram med åttiofem kvällar, och det planerades att evenemangen skulle fortsätta fram till slutet av november, beroende på vädret. Om du planerar att gå på en kvällskonsert, kontrollera programmet och biljettinformationen på den ansvariga organisationens webbplats. Inom parken finns också en ishall på 12 000 kvadratmeter. Hallen, som har olympiska mått, öppnade samtidigt som parken och är avsedd för konståkning och ishockey. Hallen har en läktare med plats för cirka 1750 åskådare, samt omklädningsrum och tränarutrymmen. Sedan den öppnade har hallen också varit känd för sina specialiserade konståkningsprogram för ungdomar med fysiska funktionsnedsättningar, autism och Down syndrom. När vintersäsongen är slut läggs ett parkettgolv över isbanan, vilket gör att hallen kan användas för andra sporter, som rullskridskoåkning, under sommarmånaderna. Denna omvandling har tillfört staden ytterligare cirka 800 kvadratmeter med sportytor under sommaren. I källaren finns isbanan och ishockeyplanen, på bottenvåningen finns läktare och biljettkontor, och på första våningen finns ett kafé och ett bibliotek. Utomhus finns en konstgjord damm på 1500 kvadratmeter, tre basketplaner, två tennisbanor och en liten fotbollsplan. Lekplatser, promenadstigar, viloterrasser och en cykelväg som är 1,5 kilometer lång utgör parkens dagliga attraktioner. En halvolympisk simbassäng, vars byggnation påbörjades i oktober 2019, invigdes i juni 2021. Kommunen har också öppnat en sportstation i mitten av parken, där man kan låna utrustning gratis mot uppvisande av ID När du går upp för trapporna till teatern får du en panoramavy över dammen, det grönskande området och kullarna som omger Bornova i fjärran. Cykelvägen följer flodens strand, vilket gör parken lämplig för promenader och jogging både på morgonen och kvällen. Under varma sommardagar är skuggan begränsad, så det är bekvämare att vistas i de trädbevuxna områdena under de varmaste timmarna. På kvällar med konserter blir parken full av folk, trafiken ökar på omgivande vägar, och det rekommenderas att använda kollektivtrafik. Parken ligger nära Bornovas centrum och de historiska byggnaderna längs Mustafa Kemal Caddesi; Paterson-villan nås enkelt till fots på några minuter. Bornova-stationen på linje M1 av Izmir-tunnelbanan och ESHOT-bussarna som passerar genom centrum kan användas för att ta sig till parken. Parken har också en parkeringsplats, men den fylls snabbt upp under evenemangskvällar. Att avsluta dagen här, efter att ha besökt museerna på Ege Universitetets campus, är ett bekvämt sätt att övergå från Bornovas historia till dess vardagsliv.

Ruttkarta

Ruttinformation
StadBornova, İzmir
TypKulturell
Stopp5
Datum15 oktober 2026
Radar TürkiyeFörfattareRadar TürkiyeStarta rutt