Från Poyrazlar-sjön till Beşköprü: Museer och broar i Adapazarı.

Börja er vandring vid Poyrazlar-sjön tidigt på morgonen, när ljuset fortfarande är mjukt. Enligt Kulturportalen ligger sjön norr om Adapazarı, nära byn Poyrazlar, och är åtta kilometer från stadens centrum. Enligt Wikipedia kan man nå sjön från den gamla vägen mellan Sakarya och Karasu, efter tio kilometer, eller från den nya vägen till Karasu, efter fem kilometer från korsningen Güneşler. Eftersom det är en naturpark tas det inträde; kontrollera aktuell information hos Direktoratet för naturvård och nationalparker. Börja med att gå ner till stranden och beskåda hela sjön, eftersom huvudsyftet med detta stopp är att förstå hur sjön bildades. Wikipedia beskriver sjön som en alluvial sjö som bildades när Sakarya-floden ändrade sin flodbädd, och noterar att floden ligger bara 350 meter från sjön. När floden svämmar över blandas vattnet med sjön genom en smal passage, medan floden under normala förhållanden matar sjön genom läckage. Vid dagens sista stopp kommer ni att se en bro där floden inte längre rinner under, vilket är det första tecknet på denna förändring. Enligt Kultur- och turistdirektoratet täcker sjön ett område på 67 hektar, med en strandlinje på 2 400 meter och en djup på mellan tre och åtta meter. Dessa mått visar att sjön enkelt kan utforskas under en morgonpromenad. Promenera längs stranden och fortsätt mot sjöns södra ände. Enligt Wikipedia är de södra delarna grunda och täckta av vass, där det finns en liten träskmark som är en viktig plats för vattenfåglar att föda upp sina ungar. Direktoratet rapporterar att 154 olika fågelarter har observerats i sjön, varav 65 är inhemska, 47 är sommig flyttfåglar och 36 är vinterflyttfåglar. Därför kan en kikare eller ett teleobjektiv vara användbart vid detta stopp. Den engelska versionen av Wikipedia noterar också att ett stort antal fjärilsarter kan observeras i början av maj. Var också uppmärksam på skogen runt sjön; enligt direktoratet finns det både naturliga avenbok- och ekskogar, samt senare planterade områden med tall och kiselgran. Samma källa rapporterar att arter som räv, ekorre, taggsvin, sköldpadda och fläckig salamander lever i området; om ni går tyst längs stigen kan ni kanske se spår av dem. Området utsågs till ett område av hög naturvärde år 1993, och sjöns västra strand blev en naturpark år 2011. Kom ihåg att ni befinner er i ett skyddat område och håll er till stigarna. Direktoratet nämner också att cyklar kan hyras i parken; att cykla runt sjön är ett enkelt sätt att se hela kusten. För foton, vänta på de tidiga morgontimmarna när vattnet är stilla och speglar skogen på andra sidan. Helgerna kan vara trånga på grund av picknickande, så tidiga morgnar under veckan är de lugnaste. Ta en kort paus vid en av bänkarna vid sjön

När du anländer till stadens centrum, börja med att besöka Jordbävnings- och kulturmuseet. Enligt KÜRE-encyklopedin ligger museet i Cumhuriyet-området i Adapazarı, på Kavaklar-gatan. Stadens turistbroschyr anger att byggnaden är belägen på marken där Ordu Evi (en militär klubb) tidigare stod. Innan du går in, ta några steg tillbaka och titta på byggnaden. Enligt Wikipedia är byggnaden utformad som en kollapsad struktur, med trasiga väggar och lutande pelare. KÜRE beskriver hur de lutande pelarna, trasiga balkarna och de trasiga väggarna medvetet används i fasaden, och att arkitekturen syftar till att ge besökarna en direkt upplevelse. Alltså börjar museets berättelse med själva byggnaden, innan du ens går in. Museet drivs av Adapazarı kommun. Byggnadsarbetet påbörjades 2000 och museet öppnade för allmänheten 2004. Broschyren sammanfattar museets syfte som att främja medvetenhet om jordbävningar och att hedra minnet av de som omkom i jordbävningen den 17 augusti 1999. Detta är en plats för minne, så var försiktig med ljudnivån och ta dig tid att utforska utställningen. Börja med fotoutställningen. Enligt KÜRE utgör fotografier från Anadolu Ajansis arkiv, som dokumenterar effekterna av jordbävningen 1999, en viktig del av utställningen. Wikipedia nämner också att museet har fotografier från jordbävningarna 1967 och 1999, som visar både före och efter. Att se dessa två händelser tillsammans hjälper dig att förstå att staden har drabbats av två jordbävningar längs samma förkastningslinje. Gå sedan vidare till avsnittet som beskriver byggnadstekniken och byggmaterialen som användes i de byggnader som förstördes av jordbävningen. Detta förvandlar utställningen från en plats för minne till en plats för information. Den mest omtalade delen av museet är jordbävningssimuleringen. Enligt KÜRE och ett nyhetsmeddelande från Anadolu Ajansi, återskapar plattformen de ungefär 45 sekunderna av den magnitud 7,4-jordbävningen som inträffade den 17 augusti 1999 kl. 03.02. Att delta i simuleringen är valfritt; besökare med hjärtproblem eller balansproblem, samt små barn, kan välja att avstå. Museet har också ett område med glasinstallationer där namnen på de som omkom i katastroferna är skrivna. Stanna till ett tag i detta område och visa respekt för de andra besökarna innan du tar bilder. KÜRE nämner att museet, i samarbete med AFAD (Katastrofhanteringsmyndigheten) och utbildningsförvaltningen, erbjuder utbildning om jordbävningsberedskap, så du kan stöta på skolgrupper under veckodagarna. Enligt ett nyhetsmeddelande från Anadolu Ajansi från 2024 har museet välkomnat över en miljon besökare sedan öppningen. Broschyren

När du anländer till Sakarya-museet, observera först byggnaden och dess läge. Enligt museets webbplats ligger museet i Semerciler-kvarteret, på Milli Egemenlik-gatan, mittemot stationen; vilket gör det till en lättillgänglig plats för den som reser med pendeltåget Adaray. Museet drivs av Kultur- och turistministeriet, inträdet är gratis och museet är stängt på måndagar. Kontrollera den aktuella öppettiderna på museets webbplats. Byggnaden kan ses som en fortsättning på berättelsen du såg på Jordbävningsmuseet. Enligt ministeriets beskrivning byggdes bostaden mellan 1910 och 1915 av överstelöjtnant Baha Bey, som var chef för militärkontoret under den tiden, och den bestod av tre våningar inklusive bottenvåningen. Huset skadades allvarligt i jordbävningen 1967 och registrerades sedan som ett exempel på civil arkitektur. Ministeriet förstatligade byggnaden och byggde om den med betongkonstruktion, samtidigt som de bevarade det yttre utseendet. Museet öppnade den 21 juni 1993, stängdes sedan på grund av skador på utställningarna och föremålen under jordbävningen 1999, och öppnade återigen för besökare den 28 juni 2003. Alltså har de två jordbävningar du såg bilder av också lämnat sitt avtryck i denna byggnads historia. Huset har en annan viktig egenskap: källor anger att Mustafa Kemal Atatürk bodde här i juni 1922 och träffade sin mor, Zübeyde Hanım, i detta hus. Börja din rundtur i trädgården, eftersom den fungerar som en utomhusutställning. Enligt provinsstyrelsen för kultur och turism visas här arkitektoniska fragment från romersk och bysantinsk tid, gravstenar, altare, inskriptioner, en ostek (en behållare för mat), en lerkruka och kolumner. Stanna upp en stund framför de inskriptioner som finns; du tittar på fragment av en värld som är samtida med den romerska bron du kommer att se senare under dagen. Gå sedan in och ta hissen till utställningshallen på första våningen. Ministeriet uppger att hallen är ungefär 85 kvadratmeter, så du kommer att ha tid att titta närmare på föremålen. I de arkeologiska vitriner finns platta yxor, keramik, doft- och tårflaskor, metall- och glasföremål. I kommunens broschyr framgår det att mynt från grekisk, hellenistisk, romersk och senromersk tid också ställs ut. I den etnografiska avdelningen finns eldvapen och skärvapen från osmanska och republikanska perioder, kopparkärl, sigill och handarbete. Enligt ministeriet har dessa föremål valts ut från etnografiska museer i Bursa, Amasya, Konya, Tokat och Ankara och förts hit. Leta också efter vitrinen som visar föremål som användes av Atatürk. På grund av reflektioner i vitrinskärmarna, ta bilder

Den sista stoppet för dagen är Justinianusbron, som lokalt kallas "Fembron". En broschyr från kommunen anger att bron idag ligger inom gränserna för distriktet Serdivan. Kulturportalen uppger att den ligger åtta kilometer från stadens centrum, medan Wikipedia anger cirka fem kilometer. När du väl är där, ta först en titt på vad bron faktiskt står över. Enligt provinsförvaltningen för kultur och turism ligger bron över Çark Deresi, en bäck som leder vattnet från sjön Sapanca till floden Sakarya, tidigare känd som Melas Çayı. Enligt Wikipedia passerade bron när den byggdes floden Sakarya, och flodens bädd har sedan dess förskjutits cirka tre kilometer österut. Således avslutas flodens förflyttningshistoria, som började vid sjön Poyrazlar, här: en gång under en enorm bro rinner nu en liten bäck. Bron byggdes under den östromerske kejsaren Justinianus I, men källorna skiljer sig åt när det gäller datum och mått. Förvaltningen och kulturportalen anger byggåren till 558-560 e.Kr., en längd på 365 meter, en bredd på 9,85 meter och totalt 12 valv. Wikipedia, med hänvisning till samtida källor, anger att bygget påbörjades hösten 559 och slutfördes 562, och att bron tillsammans med stödpelarna i ändarna är 429 meter lång. Kom ihåg denna skillnad när du själv uppskattar bron. Oavsett vilket mått du får, så ser du en av de mest imponerande byggnaderna från denna epok i Anatolien. Enligt Wikipedia var bron en strategisk punkt på vägen som förband Konstantinopel med imperiets östra provinser, och Prokopios beskriver hur den byggdes för att ersätta en färja som ofta bröts av strömmen. Wikipedia anger att bron är helt byggd av kalksten, och när du närmar dig pelarna mellan valven kan du också se hur blocken är bearbetade. Titta noga på pelarna mellan valven. Enligt Wikipedia är pelarna spetsiga på sidan som vetter mot strömmen och rundade på den andra sidan, och denna egenskap skiljer bron från de flesta kända romerska broar. Gå sedan till den östra änden och leta efter den apsidformade strukturen. Förvaltningen anger att det finns rester av en apsidformad struktur och en valvkonstruktion i den östra änden av bron, medan det i den västra änden finns spår av en triumfbåge. Enligt Wikipedia fanns triumfbågen i den västra änden kvar fram till 1800-talet. Wikipedia anger också att bron var dekorerad med en grekisk inskription av Agathias, men att inskriptionen inte finns kvar idag, men att texten bevarats i skrifterna av kejsaren Konstantinos Porphyrogennetos. Historien bakom namnet är också intressant. Enligt förvaltningen kallades bron först "pons" på latin, vilket betyder bro, och detta ord utvecklades sedan till "Pontogephyra" och slutligen till "Pentegephyra", vilket betyder "fem broar", även om bron varken består av fem delar eller Här slutar rutten, och för att återvända till stadens centrum använder du antingen fordon eller lokala transportmedel. Källa: Sakarya Provincial Kultur- och Turismförvaltning, Historiska Justinianusbron; Kulturportalen, Justinianusbron; Wikipedia, Justinianusbron.