Justinianus Köprüsü

Justinianusbron, även känd som Beşköprü, och i antika källor som Sangariusbron, är en romersk stenbro som ligger vid sydvästra kusten av Adapazarı, inom dagens distrikt Serdivan. Sakaryaprovinsens kultur- och turistministerium beskriver den som en av de mest imponerande monumentala byggnaderna från den tidiga bysantinska perioden i Anatolien. Bron tillades 2018 till UNESCO:s preliminära lista över världsarv. Att få se denna ingenjörskonst, som är över 1500 år gammal, är ett av de mest minnesvärda ögonblicken under ett besök i Sakarya. Bron byggdes av den romerske kejsaren Justinianus I. Syftet var att säkerställa en säker passage över Sakariafloden för den militära vägen mellan huvudstaden Konstantinopel och imperiets östra provinser. Enligt historikern Prokopios fanns det tidigare en bro bestående av sammanlänkade båtar på platsen, men den brukade gå sönder när floden svämmade över. Byggåret anges olika i olika källor. Kulturportalen och provinsens kultur- och turistministerium anger att bron byggdes mellan 558 och 560. Wikipedia, å andra sidan, med hänvisning till samtida källor, anger att bygget påbörjades år 559 eller 560, och att dikter som firade färdigställandet av bron dateras till år 562. Måtten varierar också beroende på källa. Officiella sidor beskriver bron som 365 meter lång, 9,85 meter bred och med totalt 12 valv. Av dessa valv är sju de stora, cirkulära valv i mitten, medan de två ytterligare små valven i väster och tre i öster kompletterar dem. Wikipedia anger att den totala längden, inklusive stödpelarna, är 429 meter, och att höjden är cirka 10 meter. Skillnaden ber sannolikt på om mätningen inkluderar stödpelarna eller inte. Bron är helt byggd av kalksten. Spannen på de stora valven i mitten är mellan 23 och 24,5 meter, och avståndet mellan pelarna är ungefär 6 meter. Pelarna är formade som vågbrytare, med en rund form mot strömmen och en spetsig form i strömmens riktning. Wikipedia påpekar att denna ordning skiljer sig från de flesta kända romerska broar. De små valven vid stränderna är översvämningsluckor som tillåter vatten att passera under bron vid högvatten. En av de mest intressanta aspekterna av bron är att det idag nästan inte rinner något vatten under den. Sakariafloden har under århundradenena ändrat sin flodbädd och förflyttat sig cirka tre kilometer österut. Av den anledningen står bron idag över den lilla Çark-ån, tidigare känd som Melas, som för flodvattnet från Sapancajön till floden. Ån passerar under en av valven i väster. Historien bakom namnet är också intressant. Enligt Kulturportalen kallades bron först bara "pons" på latin, vilket betyder bro, och den hade inget eget namn. I den västra änden fanns en triumfbåge, liknande de som finns vid de romerska broarna, men idag finns det bara spår kvar. Resenären Léon de Laborde dokumenterade den med teckningar år 1838. För att verkligen uppskatta broens valv är det inte tillräckligt att bara titta uppifrån; man måste gå ner till flodbanken och betrakta den från sidan för att bättre se stenarbetet och valvets rytm. På eftermiddagen färgar det låga ljuset från väst de kalkstensblocken i en varm färg. Bron restaurerades 1995 av Generaldirektoratet för vägar, och trafiken förbjöds. Det byggdes tre trappsteg i vardera ände. Enligt sidan för det regionala kultur- och turistkontoret är bron för närvarande stängd, och restaureringsarbetet pågår. Därför är det viktigt att kontrollera med officiella källor innan du åker för att se om det är möjligt att gå upp på bron; även om den är stängd är det möjligt att se strukturen från omgivningen. Bron ligger sydväst om centrala Adapazarı, ungefär fem kilometer enligt Wikipedia, eller åtta kilometer enligt Kulturportalen, och är tillgänglig med lokala transportmedel. Efter att ha sett de romerska och bysantinska stenarna i trädgården till Sakarya-museet i stadens centrum, kompletterar ett besök här bilden av den värld som dessa artefakter tillhör.