Från Kumkapı till Yedikule: Murar och trädgårdar längs Marmaras kust.

Kumkapı bär namnet efter en av portarna i Marmaras murar; enligt Wikipedia är det den femte stadsporten längs kusten, på vägen från Yedikule till Ahırkapı. Under bysantinska tiden kallades den Kontoskalion, vilket betyder "liten hamn". En artikel om Eremya Çelebi berättar att hamnen här byggdes om år 1263 under perioden för kejsar Michael VIII Palaiologos, och att Kumkapı var ett av de mest tätbefolkade områdena i staden. Efter erövringen förblev området en livlig stadsdel nära kusten. Enligt TDV Islam Encyclopedia byggdes moskén tillhörande Karamani Mehmed Paşa, som var Fatih Sultan Mehmeds minister, i Kumkapı år 1465.

Enligt Wikipedia är Kumkapı en av de stadsdelar i Istanbul som är kända för sina fiskare, och Kumkapı behåller fortfarande denna identitet än idag. Kumkapı Fiskmarknad, som ligger vid kusten, byggdes om av Istanbul Metropolitan Municipality (İBB) på grund av byggandet av Eurasiska tunneln. Enligt kommunens pressmeddelande förändrades inte antalet butiker under renoveringen, och de 25 fiskhandlarna placerades tillbaka i sin ursprungliga ordning. Även om fiskesäsongen varar från september till maj, är marknaden öppen året runt tack vare spinnfisket. Den närliggande grossistfiskmarknaden har flyttats till Gürpınar i Büyükçekmece.

Kom tidigt på morgonen och titta på fiskarna på stånden, fråga försäljarna vilken fisk som är i säsong; en bra resenär frågar här om säsong, inte om pris. Det är bra att be om tillstånd innan du fotograferar människor som arbetar. Efter marknaden, följ kustvägen västerut. Vägen går längs murarna, och när du går ser du bitar av torn och murar. Du kommer att gå ungefär tre kilometer till Samatya.

Källor: Wikipedia; Yalova Social Sciences Journal (Kazancıoğlu); TDV Islam Encyclopedia; Istanbul Metropolitan Municipality, Department of Agriculture and Fisheries.

Samatya har sitt namn från det grekiska ordet "Psamathion", som betyder "sandig". Enligt Wikipedia kan stadsdelen ha fått sitt namn från de sandiga jordarna som fanns här tidigare. Vid Samatya-porten, som låg vid kusten, fanns också en brygga. Enligt en artikel som undersöker källor från 1600-talet fanns det hus med trädgårdar runt porten, och området låg längs en av stadens huvudvägar. Under lång tid var Samatya en stadsdel där olika samhällen levde tillsammans; fram till relativt nyligen bodde det också många invånare i Istanbul med armeniskt ursprung här.

Idag är hjärtat av Samatya den historiska marknaden och torget som ligger precis bakom järnvägsspåren. Fiskbutikerna är en av de mest framträdande delarna av stadsdelen; på grund av att stadsdelen har bevarat sin historiska karaktär är den också en populär plats för film- och TV-inspelningar. Delar av TV-serien "İkinci Bahar" och filmen "Üç Maymun" av Nuri Bilge Ceylan filmades här. Torget är också värd för Istanbul Fiskfestivalen, som arrangeras varje år av Şehristanbul-föreningen. Under festivaldagarna delas grillad fisk ut till allmänheten och olika evenemang arrangeras.

Ta det lugnt här. Efter en lång promenad längs kusten från Kumkapı, ta en paus med te på torget och titta på butikerna i marknaden och de små gränderna. Det är stor skillnad mellan den lugna morgonen under veckan och folkvimmel under festivaldagarna; välj dagen beroende på vad du föredrar. Efter torget, fortsätt norrut mot Koca Mustafa Paşa-moskén. Moskén ligger några hundra meter från torget, och vägen går lätt uppför.

Källa: Wikipedia; Yalova Social Sciences Journal (Kazancıoğlu).

Koca Mustafa Paşa-moskén är centrumet för komplexet som gett namn till stadsdelen, och kallas också för Sümbül Efendi-moskén; i innergården finns Sümbül Efendis grav. Byggnaden är från bysantinsk tid och omvandlades till en moské år 1486 av Koca Mustafa Paşa, som var storvezir under sultan Bayezid II. En arabisk inskription ovanför en av ingångarna till bönehallen anger årtalet 891 (1486), medan en annan inskription nämner sultan Bayezid II:s namn.

Artikeln i TDV Islam Encyclopedia förklarar varför omvandlingen är arkitektoniskt intressant. Den osmanska arkitekten har inte tvingat byggnaden till en böjd plan för att rikta mihaben (bönriktningen) mot Kaba, utan har istället skapat en ny, rak axel och omvandlat byggnaden till en rektangulär moské i nord-sydlig riktning. Två halvkupolformade konstruktioner med fönster har placerats ovanför sidogångarna, väggarna är beklädda med en yttre fasad av sten, och en bönehall med fem kupoler, som vilar på sex pelare, har tillförts i norr. Artikeln nämner också att denna plan kan anses vara en föregångare, eftersom den är äldre än Bayezid-moskén.

Titta på tre saker i innergården. Minarets åttkantiga bas, de snirkliga pelarna och nischerna utgör en dekoration som, enligt TDV, inte har något annat motsvar i Istanbul. I mitten av innergården står en fontän i form av en pelare, som restes år 1737 av Beşir Ağa, som var Darüssaade-agasi (chef för ett kungligt hushåll). I den omgivande kyrkogården ligger också den berömde kalligrafen Hafız Osmans grav. En dikt av Yahya Kemal, som fått sitt namn från denna stadsdel, beskriver också denna plats.

Moskén är öppen för besökare. Undvik att besöka under bönetider, ta av dig skorna, klä dig med kläder som täcker axlar och knän, och kvinnor bör täcka håret. Var tyst inomhus.

Källa: TDV Islam Encyclopedia; Wikipedia.

Trädgårdarna runt de gamla murarna är bland Istanbul största och äldsta områden för stadsodling. Fatih kommun beskriver Yedikule-trädgårdarna som en viktig del av stadens produktionskultur och minne, och det sedan århundraden. Enligt en artikel i tidskriften DergiPark, som undersöker register från 1700-talet, fanns det 77 trädgårdar längs murarna, från Yedikule till Ayvansaray, år 1733. Bland ägarna fanns både hantverkare och högt uppsatta statstjänstemän, och artikeln beskriver dessa trädgårdar som en viktig inkomstkälla för stadens försörjning.

Idag är den mest kända produkten från trädgårdarna Yedikule-salladen. Enligt kommunen är denna sallad känd för sina mjuka och oljiga blad. Den odlas från plantor, trivs i sval och fuktig luft och behöver mycket vatten, särskilt de två veckorna före skörden. Fatih kommun arbetar tillsammans med forskare, Yedikule-trädgårdsföreningen och trädgårdsmästarna i ett projekt som syftar till att bevara trädgårdarnas historiska identitet och föra den vidare till framtiden.

Regeln för besök här är enkel: trädgårdarna är jordbruksmark som är någons försörjning. Gå inte in i odlingarna utan tillstånd, utan betrakta dem från gatorna och vägarna runt murarna. Kommunen har en "Yedikule Bahçe" (Yedikule-trädgård) på Hacı Evhaddin Caddesi i Yedikule-kvarteret, där aktiviteter som att skörda sallad anordnas för barn. Trädgården är öppen vissa dagar i veckan. Kontrollera vilka dagar den är öppen på kommunens webbplats. Detta område ligger inom "Kara Surları Koruma Alanı" (Området för bevarande av de yttre murarna), som UNESCO lade till på sin lista över världsarv 1985. Att se murarna tillsammans med trädgårdarna är det enklaste sättet att förstå att stadens försvarslinje under århundraden också fungerade som en åkermark.

Källa: Fatih Belediyesi; Türk Kültürü İncelemeleri Dergisi (Sönmez).

Imrahor İlyas Bey-moskén, enligt TDV Islam Encyclopedia, är den äldsta religiösa byggnaden i staden som fortfarande står kvar. Den byggdes troligen under 460-talet av Studios, som deltog i östkonsilet år 454. Vakıflar (stiftelsen) beskriver den som cirka hundra år äldre än Hagia Sofia. Under perioden av sultan Bayezid II (1481-1512) omvandlades den till en moské av İlyas Bey, som var chef för palatsstallen, och den fick sitt namn efter honom. Tillsammans med moskén grundades även en zaviye (religiös institution); enligt TDV var detta under den turkiska perioden ett centrum där berömda kalligrafer utbildades.

Byggnadens tillstånd försämrades under slutet av 1700-talet. Den skadades allvarligt i en brand år 1782, restaurerades 1804 och 1821, och skadades i ett jordskalv år 1894. Dess förfallna träkonstruktion kollapsade under vintern 1908 på grund av snöns vikt. Efter det förblev den öppen i cirka hundra år. År 2012 överfördes byggnaden till Vakıflar Genel Müdürlüğü (stiftelsens generaldirektorat), och restaureringsplanerna godkändes 2019. År 2023 påbörjades arbeten, och byggnaden täcktes tillfälligt med en rullande takkonstruktion. Stiftelsen har som mål att öppna moskén för bön när restaureringen är klar.

Byggnaden är konstruerad med en plan som består av tre långsgående sektioner, och de norra delarna av de pelarliknande konstruktionerna av grön breccia-sten är fortfarande synliga. Enligt TDV är marmorhuvudena, fönsterbågarna och dekorativa element vackra exempel på 500-talets stenhantverk, eftersom inga av dem är återanvända, utan alla är huggna för just denna byggnad. Det kan vara svårt att komma in i byggnaden på grund av pågående arbete; observera byggnadens storlek från de yttre väggarna, utskjutningen i öster och minareten som fortfarande står kvar. Kontrollera det aktuella läget innan du besöker.

Källa: TDV Islam Encyclopedia; Diyanet Haber; Wikipedia.

Narlıkapı är den port som ligger närmast landmuren av Marmaras murar; den första porten längs murarna som sträcker sig från Yedikule. Enligt Eremya Çelebi, som beskriver Istanbul på 1600-talet, härstammar portens namn från granatäppelträden som en gång växte i dess närhet. En artikel som analyserar Eremya Çelebis beskrivningar, konstaterar att porten under osmanska tiden också kallades "Bab-ı Atik", vilket betyder "den gamla porten", och att den, enligt inskriptionen på det intilliggande tornet, byggdes under tiden för den bysantinske kejsaren Manuel Komnenos (1143-1180). Samma artikel anger att Narlıkapı är den sjunde och sista porten i en lista över portar längs Marmaras kust, och att Eremya Çelebi börjar sin beskrivning av stadens portar just här.

Porten ligger bakom den gamla järnvägsstationen i Yedikule. Enligt Wikipedia hittades marmorblock med inskriptioner under saneringsarbeten i området, och dessa kan ses i det gröna området framför porten. Projektet vid Koç Universitet som dokumenterar Istanbuls murar noterar att det inte är möjligt att komma nära varken havssidan eller stadsidan av porten. Det innebär att man snarare kommer att se porten från de omgivande gatorna och från kusten.

Det är en kortare stopp, men en bra plats för att sammanfatta rutten. Här slutar de havsomslutande murarna som ni började vid Kumkapı. Några hundra meter västerut börjar landmurarna. Tänk på att varje port ni har passerat sedan Kumkapı leder till en brygga eller en hamn, och att kuststäderna har vuxit upp kring dessa portar. Från här kan ni gå parallellt med kusten till Yedikule-fästningen; det är bara några minuters promenad till fästningens port.

Källor: Yalova Social Sciences Journal (Kazancıoğlu); Koç University-projektet om Istanbuls murar; Wikipedia.

Yedikule-fästningen står vid hörnet där landmurarna möter Marmarahavet. Fästningen, som byggdes på order av sultan Mehmet II omkring 1457-1458, inkluderar tornen från den romerska segersporten Altınkapı, som tillhörde kejsarna Theodosius I och II. Tre osmanska torn lades till muravdelningen som innehöll tornen, och den omvandlades till en inre fästning med sju torn. Dess första uppgift var att skydda statens skattkammare; i tornen förvarades värdesaker, dokument, ammunition och guld. Senare blev fästningen känd som ett statligt fängelse. Den unge sultanen II. Osman mördades av janitsärer här år 1622. Byggnaden omvandlades till ett museum år 1895.

Idag driver Fatih kommun fästningen och utför restaureringsarbeten. Enligt kommunens webbplats är fästningen stängd på måndagar. Kommunen anordnar också guidade turer under dagen, där man berättar om fästningens byggnadshistoria, murarna, portarna och fängelserna. Den utomhusscen som finns på fästningens innergård används för kulturevenemang och konserter. Kommunen utför också underhåll och reparationer på de registrerade trähusen längs Hacı Piri Sokak och İmrahor İlyas Bey Caddesi, som leder till fästningen. Försök att gå genom dessa gator när du besöker fästningen.

När du kommer in, leta först upp tornen från Altınkapı och se hur den romerska segersporten och den osmanska skattkammaren har blivit en enda byggnad. Välj sedan en av stigarna som leder upp till murarna; kommunens information om de guidade turerna beskriver hur man från de höga punkterna kan se en bred panoramavy över staden och havet. Var försiktig när du går upp på murarna, särskilt om du är med barn. Efter att ha tillbringat dagen här kan du gå till Kazlıçeşme Marmaray-station och ta tåget tillbaka till stadens centrum.

Källa: Fatih Belediyesi; Wikipedia.