Från Kaleiçi till Karaağaç, mot Meriç.

Börja din dagen vid Makedoniska tornet, som ligger norr om Kaleiçi. Tornet var en av hörntornen i murarna som omgav Hadrianopolis, staden som grundades av den romerske kejsaren Hadrianus, och är den enda kvarvarande strukturen från dessa murar. Kulturportalen kallar det "Edirne slott, Makedoniska klocktornet", och det är också känt som det gamla klocktornet i staden. Enligt källor byggdes tornet under Hadrianus tid, under det andra århundradet efter Kristus. Börja med att ta en promenad runt tornet, eftersom trädgården idag är anlagd som en arkeologisk park. Under utgrävningarna här har man hittat keramikugnar från romartiden och tegelbyggnader som tros ha använts som spannmålslager. De senaste utgrävningarna har också avslöjat tillbyggnader till ett kapell från det tionde århundradet och en keramikugn från bysantinska tiden. I trädgården kan du också leta efter resterna av en osmansk isfabrik från 1908 och grunderna till bostäder från den senare osmanska perioden. När du tittar på tornet, observera sten- och tegelmuren i dess nedre del; här kan du se att byggnaden har restaurerats under olika epoker. År 1867 lät guvernören i Edirne, Hacı İzzet Paşa, bygga till tornet med trägolv och placera en klocka där. Från och med då kallades tornet under många år "Klocktornet" eller "Folket Klockan". Den övre delen av tornet skadades allvarligt vid jordbävningen 1953 och förstördes sedan, så silhuetten du ser idag är utan klocka. Kultur- och turistministeriet påbörjade en restaurering av tornet i slutet av 2021, och efter en lång process öppnades det som "Makedoniska tornet-museet" under sommaren 2026. Inuti kan du ta hissen upp till den övre delen av tornet och utforska de olika våningarna. Utställningen innehåller keramik, glasföremål, lyktor, mynt och vardagliga föremål från romerska, bysantinska, osmanska och republikanska perioder. Ett av de mest anmärkningsvärda föremålen i samlingen är en skulpturhuvud som föreställer Odysseus, och som hittades under utgrävningarna i Kaleiçi år 1977. Det finns också en brandslang som påminner om de tider då tornet användes som ett utkikstorn för brandövervakning. Den översta utsiktsplattformen ger dig möjlighet att se Kaleiçis tak och Selimiye-moskéns minareter i samma bild. För att ta ett foto, gå till den södra sidan av plattformen; därifrån kan du se riktningen för Karaağaç-vägen, som du snart kommer att gå längs. Kontrollera de aktuella öppettiderna och inträdesvillkoren för museet innan du åker, via officiella källor. När du lämnar tornet, gå några steg söderut, mot kanten av Kaleiçi. Historiska källor anger att Ali Paşa

Gå in i Ali Paşa-marknaden genom ingången på tornet, den så kallade "Torngången". Använd inte denna marknad som enbart en plats för shopping, utan som en passage som förbinder den gamla staden med den nya. Enligt TDV Islam Encyclopedia finns det portar i båda ändarna av marknaden: Torngången och Fiskmarknadsgången. Dessutom finns det ytterligare fyra portar som leder till sidogator. När du går längs den långa korridoren, räkna dessa sidoportar och ta en titt ut genom varje en. Encyklopedin påpekar att dessa sidoportar inte är exakt i linje med Torngången, utan är placerade i vinklade utrymmen. Denna oregelbundenhet visar att marknaden byggdes för att passa in i gatunätet från den tiden, och är ett typiskt exempel på tidig osmansk stadsplanering. Enligt gamla källor var porten som vetter mot väst i linje med den centrala porten i fästningen, vilket innebar att marknaden förband den murade staden med den omgivande handelsvärlden. Evliya Çelebi beskriver de korsande gatorna i den gamla staden som ett schackbräde. Gå ut genom en av sidoportarna och se själv hur mycket av detta rutnätsmönster som fortfarande kan skönjas idag. Den gamla staden var en gång känd för sina tvåvånings trähus med trädgårdar, men mycket av detta har förändrats efter bränder och jordbävningar. Ändå kan du hitta fasader som ger en känsla av den gamla skalan i de smala gränderna. När du återvänder till marknaden, fortsätt din promenad till det centrala, rektangulära området. Här finns en böneplats som hålls uppe av fyra pelare, och enligt encyklopedin är den ett resultat av att marknaden är anlagd i en rak linje. Stanna här och titta i båda riktningarna längs korridoren; rytmen i valvets bågar är bäst synlig härifrån. Lägg märke till de färgstarka, sammanfogade stenarna och de huggna stenramarna i valvarna vid de främre portarna, och återigen när du lämnar. Det är troligt att detta är den marknad med valv som beskrevs av Lady Mary Wortley Montagu i ett brev från början av 1700-talet. Marknaden förlorade sin betydelse under 1800-talet, genomgick en omfattande renovering 1947 och återupplivades igen under 1960-talet. Idag är den fortfarande livlig, så stå helst vid sidan av, nära butikerna, istället för mitt i korridoren. Om du har cykel med dig, bär den till fots genom marknaden. Om det är mycket folk, avsluta din promenad genom att gå från ena änden till den andra och utforska sidogatorna om du vill stanna och titta närmare. När du lämnar genom Fiskmarknadsgången, vänd dig söderut, mot Karaağaç. Härifrån följer vägen den södra kanten av den gamla staden och leder ner till Tunca-floden.

Källa: TDV Islam Encyclopedia

Efter marknaden, ta vägen mot Karaağaç och gå söderut. Vägen korsar först floden Tunca via Tunca-bron; en konstruktion med tretton valv som byggdes i början av 1700-talet och som har ett litet torn i mitten. Strax efter att du har korsat Tunca kommer du fram till Meriç-bron. De två floderna möts precis söder om dessa broar, vilket innebär att du inom några få steg har passerat Edirnes två stora vattendrag. Byggandet av Meriç-bron påbörjades under sultan Abdülmecids tid, år 1842, och slutfördes 1847, enligt Kulturportalen. Försök först att se bron från stranden, i sidled; de tolv spetsiga valv som vilar på tretton pelare kan bara uppskattas fullt ut på detta sätt. Bron är högre i mitten och lägre i ändarna; denna profil, som källorna beskriver som sluttande åt sidorna, är mycket tydligare när man ser den från stranden. Titta på utrymmena mellan pelarna; de skapades för att minska belastningen på bron under översvämningar. Gå sedan upp på bron och promenera till marmorpaviljongen i mitten. Inuti paviljongen finns en inskription som beskriver byggandet av bron. Det sägs att det finns väggmålningar med utsikt över Edirne inuti kupolen, och att det en gång fanns en järnblyfångare med solmotiv på toppen av kupolen. Stanna till vid paviljongen och vänd dig norrut; Selimiye-moskéns minareter reser sig över vattnet och träden. På båda sidor av bron fanns det kajer byggda av huggen sten, där båtar, kanoter och mindre fartyg kunde lägga till. Dessa kajer är ett minne av flodhandeln som tidigare gick längs Meriç och in i Balkanhalvön. Meriç-floden har sin källa i Bulgarien, flyter in i Turkiet vid Edirne och utgör en del av gränsen mot Grekland. Längs kusten finns det rekreationsområden som vetter mot floden och erbjuder vackra platser att sitta och vila. En broschyr från Kultur- och Turismministeriet berättar att man kan ta en båttur på Meriç med traditionella Kancabaş-båtar, som är målade i "Edirne-rött". Samma broschyr rekommenderar att man ser solnedgången vid Meriç-stranden på eftermiddagen, och denna plats är perfekt för det. När solen går ner i väst och träffar Karaağaç, får valvets reflektion i vattnet sin vackraste form. Eftersom bron är smal och har trafik, håll dig nära räcket när du tar bilder. Om du ska ta bilder från stranden, ger de plana ytorna vid västra änden av bron dig möjlighet att få med hela valvserien. När du korsar bron och kommer till andra sidan, har du kommit in i Karaağaç. Vägen fortsätter här i en rak linje mot den gamla stationsbyggnaden.

Källa: Kulturportalen, Mecidiye-bron; Kulturportalen, Meriç och Tunca-floderna; KTB, Edirne-bros

Efter att ha lämnat Meriç fortsätter vägen i en rak linje in i Karaağaç och leder dig framför den gamla stationsbyggnaden. Börja med att utforska området, eftersom dess historia är en del av dess karaktär. Karaağaç nämns sällan i källor före 1600-talet; dess läge, högt beläget och omgivet av skogar och floder, gjorde det gradvis till en populär sommarort för invånarna i Edirne. När järnvägsstationen byggdes här under 1800-talet växte staden snabbt, och silkesodling och kokongfabriker utvecklades bland mullbärsträden. I början av 1900-talet kallades Karaağaç "Lilla Paris" på grund av sina biografer och föreställningslokaler. Gå sedan fram till stationsbyggnadens fasad. Byggnaden, designad av arkitekten Kemaleddin i neoklassisk stil, var inspirerad av Sirkecis station. Byggnaden, med tre våningar, rektangulär plan och en längd på cirka 80 meter, var i stort sett färdigställd 1914. På grund av första världskriget ändrades järnvägslinjen, och stationen kunde inte öppnas. Tågen började först gå här först 1930. Eftersom en del av linjen låg på andra sidan gränsen, var tågen från Istanbul tvungna att passera genom grannlandets territorium i många år för att nå hit. År 1971, när Edirnes nya station öppnades, stängdes Karaağaç station. Byggnaden överlämnades sedan till Trakya universitetet, restaurerades i enlighet med dess ursprungliga utseende och användes i många år som universitetsrektorat. Idag huser byggnaden universitetets fakultet för konstvetenskap, så fokusera på fasaden och trädgården, inte på insidan. I trädgården finns Lozan-monumentet, som byggdes till minne av Lozanfördraget, som undertecknades 1923, och som invigdes 1998. För att se monumentet från håll, gå till mitten av torget. Tre betongkonsoler, som stiger i en vinkel på 45 grader från marken, bär tre pelare. Den högsta pelaren representerar Anatolien, den andra representerar Thrakien, och den korta pelaren emellan representerar Karaağaç. Den betongring som förbinder pelarna symboliserar enighet. Framför ringen står en staty av en ung kvinna som håller en duva i ena handen och ett dokument i den andra. Den halvcirkelformade poolen vid monumentets bas representerar haven som omger Turkiets tre sidor. När området runt monumentet omvandlades till en park, planterades ett träd för varje år av republiken. Gå sedan in i Lozan-museet, som ligger i stationsbyggnadens tillbyggnad. Museet, som består av två rum, visar dokument och fotografier relaterade till fördraget, personliga tillhörigheter från İsmet İnönü, som var ordförande för den turkiska delegationen, och serieteckningar om honom. I biblioteket i entré