Från Hasankale till Oltu, vägen som leder österut och norrut i Erzurum.

Börja erövringen av Erzurums östra del, närmare bestämt i Pasinler, där det imponerande fortet Hasankale reser sig över landskapet. Enligt information från den lokala kultur- och turistbyrån ligger fortet 36 kilometer öster om stadens centrum, på en brant kulle framför berget Hasan Dede. Fortet har gett distriktet dess namn; staden Pasinler har länge kallats Hasankale i osmanska arkiv och i folkmun. Närma dig fortet från väster, eftersom den grusväg som leder till den inre porten ligger på den sidan. Enligt guiden var det tidigare omöjligt att ta sig hit, även med häst, på grund av de branta klipporna. Den nuvarande vägen anlades när fortet senare användes som stenbrott; det vill säga, den backe du vandrar uppför är en del av den väg som användes av dem som besökte fortet. Ta dig uppför backen i lugn och ro, eftersom underlaget är stenigt och ibland löst. Uppifrån, försök först att orientera dig genom att studera fortets plan. Enligt Wikipedia är det tre murar på toppen, och de två yttre murarna slutar abrupt mot klipporna och bildar inte en fullständig ring. Porten är belägen i väster. Guiden noterar att de vackra kolumnerna, bågarna och inskriptionerna som en gång prydde den inre porten inte längre finns kvar, och att portarna till den yttre delen också har förstörts. Castles.nl skriver att det inte finns någon bevarad byggnad inuti det inre fortet; det du ser är alltså inte en samling byggnader, utan en försvarslinje som är inbyggd i klippan. Fortets historia sträcker sig över flera perioder. Bland ruinerna finns inskriptioner och stenhantverk från perioden då Urartukungen Minua regerade, och det anses att platsen har använts som en försvarsplats sedan järnåldern. Castles.nl rapporterar att under striderna mellan Seljukerna och bysantinerna år 1048, erövrades fortet av den seljukiska befälhavaren Ibrahim Yınal. Det finns olika berättelser om vem som grundade det nuvarande fortet. Historikern Naima tillskriver fortet den akkayunlu-härskaren Uzun Hasan, medan Ibrahim Hakkı Konyalı tillskriver det Hasan Bey, son till Emir Hacı Togay från Ilkhanat-dynastin, och daterar det till åren 1336 till 1339. Under den osmanska perioden är det känt att sultan Suleiman den Storskinlige restaurerade och förstärkte fortet. Stanna sedan på en stabil plats och beskåda utsikten över slätten. Detta är en plats med utsikt över hela Pasinler-slätten, och under århundraden har det varit en viktig militär bas som övervakade vägen från öster till Erzurum. Den vidsträckta slätten nedanför är den övre delen av Aras-floden, och vägen till nästa stopp på rutten går genom denna slätt. Leta efter vinklar där du kan få med både slätten och staden i samma bild Källa: Erzurums kommunala kultur- och turistbyrå, turistguide; Castles.nl, Hasankale slott; Wikipedia, Pasinler slott.

Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

Den andra sevärdheten är Çobandede-bron, som ligger precis öster om Köprüköy. Bron är idag avstängd för biltrafik; vägen går istället över en parallell bro cirka femhundra meter längre bort. Därför kan du besöka den historiska bron till fots och uppleva den i en lugn miljö. Först, beskåda bron från stranden, från sidan, eftersom detaljerna bara kan urskiljas på avstånd. Enligt Kulturportalen är bron 128 meter lång och 8,5 meter bred, med den största spannvidden på 13 meter och en högsta punkt på 30 meter. Bron är konstruerad med sju valv, men eftersom det första valvet stängdes under renoveringar, ser du idag bara sex valv. Enligt TDV Islamiska Encyklopedin förstördes detta valv troligen under en översvämning och stängdes under en renovering år 1872. Gå sedan närmare bron och observera stenarnas färg. Valven är byggda med svarta, röda och grå huggna stenar, och färgerna varierar beroende på ljuset under dagen. En lokal sägen säger att dessa stenar hämtades från en by cirka sex kilometer bort. Enligt Kulturportalen är det planterat cederträ under bron för att förhindra att den sjunker, och det finns utrymmen mellan väggarna för att minska belastningen. De spetsiga flodskadorna framför pelarna och de halvcirkelformade stödkonstruktionerna på baksidan är de mest iögonfallande detaljerna på bron. Ovanpå dessa utskjutningar finns små, kantiga torn som är täckta med halvp pyramidformade tak. Syftet med dessa torn är omtvistat; vissa forskare tror att de kan ha använts som vaktstugor, medan andra hävdar att de bara är dekorativa element som förskönar bron. Leta efter reliefer bestående av geometriska mönster och kedjor på pelarna. Det sägs också att det finns stenhuggarmärken på räcket; om du tittar noga kan du kanske se ett märke i form av en pilbåge. Bron har en osäker historia. Både Kulturportalen och den lokala guiden anger att bron byggdes år 1298 av Çoban Noyan, en ämbetsman under Ilkhanid-härskaren Gazan Khan. Enligt TDV Islamiska Encyklopedin är inskriptionen om renoveringen mycket skadad, och det finns bara rykten om vem som byggde bron. Genom att studera brokonstruktionen och dess utsmyckning, uppskattar man att den kan ha byggts under 1400-talet. Bron är uppkallad efter ämbetsmannen Çoban, och distriktet har fått sitt namn från bron. Under århundraden var bron en viktig plats för vägar som ledde från Erzurum till Muş, Erciş och Van. Evliya Çelebi såg bron under sin resa år 1647 och liknade den vid ett regnbåge; en miniatyr av bron finns också i reseberättelsen som Matrakçı Nasuh sammanstäl Från här, vänd tillbaka mot Pasinler och fortsätt norrut, mot vägen till Narman. Källa: Kulturportalen, Çobandede-bron; TDV Islamens encyklopedi, Çoban-bron; Erzurums kommunala kultur- och turistbyrå, Turistguide; Wikipedia, Çobandede-bron.

Här är en översättning av texten från turkiska till svenska:

Den tredje platsen är de unika klippformationerna, sju kilometer söder om Narman centrum, längs vägen mellan Narman och Pasinler. Kulturportalen anger att platsen ligger vid den sjunde kilometern längs vägen; det vill säga, om du följer vägen som går norrut från Pasinler, når du platsen innan du når centrum. Stanna först vid utsiktsplatsen vid vägkanten och beskåda dalen från ovan. En kommunal information från 2020 anger att en tvåvåningsanläggning har byggts vid vägkanten för besökare, och att området nås via en väg som är ungefär tre och en halv kilometer lång. Härifrån ser man de röda klipporna, de spetsiga topparna och de smala dalarna i en och samma vy. Att se landskapet med vetskapen om varifrån färgerna och formerna kommer förändrar upplevelsen. Källan till rödheten är oxidationen av järn i de sedimentära bergarterna. Formerna har skapats genom att vind och vatten under lång tid eroderat sandig jord; först skapade vattnet utskärningar, och sedan bearbetade vinden dessa utskärningar med olika mönster. Olika källor anger olika åldrar för formationerna. Kulturportalen och den lokala guiden anger att klippformationerna bildades för 2,5 till 3 miljoner år sedan genom erosion av material som avsattes i en sedimentbassäng, medan den kommunala informationen anger en mycket äldre ålder. Bland lokalbefolkningen är platsen känd som "De röda älvornas land", och Kulturportalen jämför dalen med Grand Canyon, som skapades av floden Colorado. Stigen som leder ner i dalen är det bästa sättet att uppleva området från insidan, och en stor del av tiden som avsätts för detta stopp kommer att gå åt till att utforska stigen. Enligt den kommunala informationen är det en vandringsled på ungefär en timme. Marken är sandig och hal under nedstigningen, och även i torrt väder kan det vara svårt att få fäste; använd skor med bra grepp. Efter regn blir den sandiga jorden till lera, så kontrollera väderprognosen innan du ger dig ut på stigen. Klättra inte upp på klippformationerna eller längs kanterna på klipporna, eftersom den eroderade jorden lätt lossnar. Återvägen är uppförsbacke, så anpassa din ansträngning därefter och ta med tillräckligt med vatten. Detta är ett skyddat område. Kulturportalen anger att klippformationerna förklarades som ett naturminnesmärke år 2018 och skyddas enligt principerna för nationalparker. Enligt den kommunala informationen har området också tagits upp på UNESCO:s preliminära lista över världsarv. Samma information anger att det finns tolv separata dalar i området, vilket innebär att vyn du ser från vägen bara är en liten del av hela området. Det är lite skugga på platsen, så en hatt är nödvändig under sommarmånaderna. Eftersom ljuset är starkt mitt på dagen, fokusera på de skuggiga klipporna och texturerna i dalen Källa: Kulturportalen, Narman's "Fairytale Chimneys"; Erzurums guvernörskap, "Erzurum kommer att bli en geologisk park, land av röda formationer"; Erzurums kommunala kultur- och turistbyrå, Turistguide; Wikipedia, Narman's "Fairytale Chimneys".

Rutten avslutas vid fästningen i centrala Oltu. Fästningen ligger på en brant, men inte särskilt hög, klippa där vattnet från Narman och Sivri Deresi samlas och bildar floden Oltu Çayı. Enligt den lokala guiden står fästningen inom flodens slingrande lopp, och när du närmar dig staden ser du den på toppen av klippan. Ingången till den inre fästningen ligger i söder, och du måste gå upp för trappor för att nå den. Gå långsamt uppför trapporna och när du väl är uppe, ta en promenad runt om fästningen.

Den del av fästningen som är bevarad idag är den inre fästningen; de yttre murarna som omgav stadsdelarna har inte överlevt till våra dagar. Den inre fästningen har en arkitektur som anpassar sig till klippans form, och den är omgiven av höga, tjocka murar och torn. Enligt Kulturportalen är fästningen byggd på en yta av tre tusen kvadratmeter och är byggd av huggen sten. Var uppmärksam på tornen och murarna i nordväst; källor indikerar att denna del av fästningen en gång var mycket mer imponerande. Inne i den inre fästningen, leta efter spår av cisterner och utrymmen som användes av fästningens vakter.

Fästningens byggnadstid är omtvistad. Vissa källor hävdar att fästningens arkitektoniska drag kan spåras tillbaka till urartierna, medan Wikipedia presenterar olika berättelser och noterar att georgiska inskriptioner hittades i fästningen under 1800-talet. Enligt Kulturportalen har fästningen restaurerats under bysantinska, seljukiska, ak koyunlu, kara koyunlu och ottomanska perioder, och under den ottomanska perioden användes den också en tid som en karavansaral. Enligt Wikipedia kom fästningen i ottomanska händer under mitten av 1500-talet och blev sedan det administrativa centrumet för Oltu. Efter kriget 1877-1878 var Oltu under rysk administration under en tid. Fästningen restaurerades och förstärktes slutligen 1998 och 1999.

En av de mest intressanta detaljerna med fästningen är dess koppling till vattnet. Den lokala guiden skriver att fästningens port och tunnel vetter mot floden Oltu Çayı, och Kulturportalen nämner en dold vattenväg som leder från klippan ner till floden. I öster om den inre fästningen finns ett badhus, med rötter i seljuktiden, som är anslutet till den inre fästningen med hjälp av valv. Titta på det från utsidan när du går ner. Från murarnas kant, titta ut över dalen av floden Oltu Çayı och de två sidorna av staden; Wikipedia beskriver hur staden är utspridd på båda sidor av floden. Undvik att närma dig de höga, oskyddade kanterna.

Oltu är känt för sin "Oltu-sten", och när du lämnar fästningen kommer du att stöta på verkstäder där