Från Erzurums fästning till Taşhan: Seljukernas och osmanernas Erzurum.

Från hörnet där Cumhuriyet Caddesi möter området Tebrizkapı, tar du dig uppför en kort men brant backe. Ta det lugnt när du går uppför backen, eftersom staden ligger ganska högt över havet och du kan bli andfådd i början. Vi antar att du vet att fästningen är en statlig besöksplats och att du har kontrollerat giltigheten av ditt museumskort på den officiella webbplatsen. När du går genom porten befinner du dig i fästningens innergård; det som står kvar idag är just denna innergård. En gång omgavs Erzurums murar staden i tre lager, men av de yttre murarna finns bara några väggdelar och namnen på portarna kvar. Namnen Tebrizkapı, Erzincan Kapı och Gürcü Kapı lever fortfarande kvar som namn på områden; när du fortsätter mot din nästa destination kommer du att gå i riktning mot Gürcükapı. Enligt källor byggdes innergården under bysantinska tiden; Kulturportalen anger år 415 och kejsaren Theodosius, medan den engelska Wikipedia anger år 422. Inne på gården, promenera först längs insidan av murarna och räkna tornen; en lokal guide anger att innergården har åtta torn. Leta efter resterna av ett gammalt badhus byggt av tegel. Regelbundna utgrävningar har pågått på fästningen sedan år 2000, och under dessa utgrävningar har olika platser, keramik och små föremål hittats. Respektera skyddszonerna runt utgrävningsområdena och närma dig inte de öppna groparna. Gå sedan till Tepsi Minare, som ligger i den sydvästra hörnet av gården. Enligt den lokala guiden byggdes detta torn under Saltuklu-perioden, mellan 1124 och 1132, som både utkikstorn och minaret till fästningens moské. Observera att själva tornet, som står på en stenfot, är byggt av tegel och att det finns en dekorativ band på den delen som ligger nära balkongen. Det är inte säkert när klockan sattes upp i tornet, men Wikipedia anger att det var före år 1843; namnet "Klocktornet" kommer från denna tillägg. Den lokala guiden anger att man kan ta sig upp i tornet med hjälp av trästeg; fråga vid entrén om det är möjligt att gå upp den dagen. Direkt öster om tornet står en liten moské med ett koniskt tak; källorna anser att den är en av de äldsta turkiska byggnaderna i Erzurum. Glöm inte att det också finns en fontän med spetsbågar och inskriptioner på fästningens södra sida. Från platser där man kan komma upp till toppen av murarna, titta ut över staden; i söder syns sluttningarna av Palandöken, och längre ner syns minareterna till medresorna. Morgonljuset är bra för fotografering, eftersom solen från öster lyser upp insidan av murarna. Stenarna från de delar av fästningen som har förstörts med tiden användes under mitten av 1800-talet för att bygga fort Källa: Kulturportalen, Erzurums fästning; Turkiets museer, Erzurums fästning; Erzurums kommunala kultur- och turistbyrå, turistguide; TDV Islamens encyklopedi, Erzurum; Wikipedia, Tepsi-minareten.

Du närmar dig medresan från den sydöstra sluttningen av fästningen, från området Tebrizkapı. Innan du går in, gå över till motsatt sida av trottoaren och betrakta hela fasaden som vetter norrut. De två minareterna, som gett byggnaden dess namn, reser sig från vardera sidan av porten; Kulturportalen anger att båda är tjugosex meter höga. Studera noggrant de glaserade, turkosa detaljerna på tegelväggarna och dekorationerna på plattformarna. Vänd sedan blicken mot de sidovända ytorna på porten. På den västra sidan finns en panel med en tvåhövdad örn, två ormar med öppna munnar och ett livsträd bestående av blad. På den symmetriska panelen på den östra sidan finns inga detaljer med blad eller örn; försök att upptäcka denna skillnad med egna ögon. Enligt den lokala turistguiden är de två sidorna olika, där den ena är enkel och den andra är mycket mer detaljerad. Dekorationerna använder främst palmett- och rumi-motiv; att studera hur dessa två motiv överlappar varandra är det enklaste sättet att förstå den seljukiska stenhantverket. Byggnadens exakta byggår är okänd, eftersom den inte har någon inskription. Kulturportalen och TDV Islamic Encyclopedia anger vanligtvis slutet av 1200-talet, medan Wikipedia anger år 1253, vilket visar att källorna skiljer sig åt. Namnet Hatuniye Medrese kommer från tanken att byggnaden kan ha byggts av Hundi Hatun, dotter till en seljukisk sultan, eller av Padişah Hatun från Ilkhanid-dynastin. När du går genom porten kommer du in på en öppen innergård, omgiven av arkader på alla fyra sidor. Byggnaden är två våningar hög och har fyra valv, och är ett av de viktigaste exemplen på medresor med öppen innergård. Observera att de flesta av kolonnerna i arkaderna är cylindriska, medan några har åttkantiga stammar. På båda sidor av innergården finns rum för studenter och lärare; det finns nitton rum på bottenvåningen och arton rum på övervåningen. Enligt Wikipedia är övervåningen uppdelad i fyra separata grupper, och för att gå från en grupp till en annan måste man gå ner till bottenvåningen. Den kvadratiska platsen väster om ingången användes enligt uppgift som en moské under en period. I söder, intill huvudvalvet, reser sig en kub med en tolvhörnig bas; den är täckt med en kupol både invändigt och utvändigt, och Kulturportalen anser att den är det största exemplet av sin typ i Anatolien. Byggnaden restaurerades under osmanska perioden av Murad IV och användes under en tid för militära ändamål. Medresan fungerade som Erzurum Museum mellan 1942 och 1967, och används idag både som museum och utställningshall; fråga vid ingången vilka utställningar som är öppna under ditt besök. Medresan togs tillsammans med seljukiska medresor i Sivas, Konya, Kayseri och Kırşehir in

När du promenerar västerut längs Cumhuriyet Caddesi, kan du på avstånd se den enda minareten från Yakutiye-medresan. Stanna till en stund på den stora platsen framför byggnaden och betrakta den i sin helhet. Enligt inskriptionen byggdes medresan år 1310 under Ilkhanid-dynastin, under Sultan Olcaytus tid, och finansierades av Hoca Cemaleddin Yakuti till ära för Gazan Han och Bolugan Hatun. Kulturportalen beskriver den som den största av de slutna innergårdarnas medresor i Anatolien. Att jämföra denna byggnad med den öppna innergården och de dubbla minareterna som du såg tidigare är en av de största fördelarna med detta besök. Gå först fram till den framstående porten. Leta efter palmer, två geparder och en örn som kommer ut från en perforerad sfär i nischerna på sidorna av porten. Enligt källor tolkas denna komposition som ett "livets träd" och representerar symboler från de turkiska folken i Centralasien. Varje yta på den välvda porten är täckt med sniderier, så ta dig tid att studera detaljerna. Titta sedan på minareten i hörnet. Minareten är dekorerad med geometriska mönster som är uppbyggda av glaserade och oglaserade tegelstenar; Wikipedia nämner att de glaserade delarna är i turkos och auberginefärg. Bara basen av tornet i det andra hörnet finns kvar, täckt av en konisk kupol; det antas att antingen denna minaret förstördes mycket tidigt eller aldrig byggdes. När du går in, observera den fyrkantiga planlösningen och den mukarnasdekorerade kupolen som täcker innergården. Ljuset som sipprar genom öppningen i kupolen visar hur dessa slutna innergårdarnas medresor var upplysta. På var sin sida av innergården finns sex rader med rum, och utsmyckningen vid ingången till varje rum är unik; källorna anger att detta bestämdes utifrån rummens klass och status. Försök att hitta marmorinskriptionen ovanför valvet i söder, som bär namnen på de sex byarna som donerades till medresan. Under osmanska perioden användes medresan en tid som gjuteri, och från slutet av 1800-talet som militärförråd. Under republikperioden har den restaurerats flera gånger; Kulturportalen nämner att en av de senaste restaureringarna gjordes på 1990-talet. Idag används byggnaden som Museum för turkisk-islamisk konst och etnografi. I utställningarna i rummen kan du leta efter armband med agatstenar, ett träskrivset med pärlemor och en förgylld tekanna. Kulturportalen påpekar att en sittande figur som spelar trumma på ett glaserat djur är det enda kända exemplet i Anatolien. Yakutiye-medresan togs också upp på UNESCO:s preliminära lista över världsarv under rubriken "Anatolian Seljuk Medreses" år 2014. Kontrollera museets öppettider och aktuella besöks

Taşhan ligger längs Menderes Caddesi, vid foten av fästningen i nordväst. Gå in genom den främre ingången som vetter mot väster. Denna fasad försköts något under en restaurering 1965, och ovanför den djupa, valvbågade entrén finns ett rum avsett för kervansarajens förvaltare. Observera inskriptionen ovanför ingången. Enligt Kulturportalen kallades byggnaden "ribat", vilket var en sorts utpost, eftersom Erzurum vid den tiden var en gränsstad. Källorna är oeniga om byggnadens ålder: Kulturportalen och den engelska Wikipedia anger 1561, medan TDV Islam Encyclopedia uppskattar perioden 1544 till 1561, baserat på namnet Rüstem Paşa i inskriptionen. Den lokala turistguiden anger att det exakta datumet är okänt på grund av att inskriptionen är sliten. När du kommer in på gården kan du se hur de huggna stenpelarna omger en rektangulär innergård. Bakom pelarna finns rum som täcks av valvbågar. Antalet rum på bottenvåningen varierar mellan trettioett och trettiotvå, enligt olika källor. I mitten av den norra pelarhallen finns en djup nisch som avbryter pelarhallens gång. Titta mot den från mitten av gården. Enligt TDV genomgick byggnaden en omfattande renovering på 1960-talet, och den delen som gränsar till den norra väggen byggdes om från grunden. Du kommer till övre våningen genom en separat dörr söder om den översta porten. På övre våningen finns en korridor som löper runt hela byggnaden, och längs båda sidorna av korridoren finns nischer med spetsbågar som har stängts och omvandlats till butiker. Du kan räkna kupolerna i hörnen och i mitten av sidorna genom att titta upp från korridoren. Det är känt att kervansarajen ursprungligen också innehöll områden för matservering, böner, vila, butiker och djur, men att en del av dessa områden inte har bevarats. Idag är byggnaden en plats där hantverkare som arbetar med Oltu-sten har sina verkstäder och försäljningsställen. Du kan observera hur mästarna formar och polerar den svarta Oltu-stenen i verkstäderna; be om tillstånd att komma närmare för att titta. Pärlor, ringar och halsband är de vanligaste produkterna. Oltu-sten, även känd som svart bärnsten, utvinns från små gruvor i Oltu-distriktet, i nordost om provinsen, och var registrerad med ett ursprungsmärke år 2015. Om du vill köpa en bit, besök några verkstäder, jämför hantverket och fråga säljaren om produkten är gjord av Oltu-sten. Pelarhallarna på gården är ett skyddat område där du kan promenera även i regn och snö, vilket gör det till en behaglig plats att stanna vid, även under vintern. Mittemot kervansarajen ligger