Bursas västra sida: från museerna till Çekirge-badanstalten.

Börja din vistelse i trädgården på II. Murads gata och gå först till II. Murads grav, som ligger sydväst om moskén. Enligt TDV Islam Encyclopedia byggdes gravvalvet år 1451; Bursa-avdelningen beskriver II. Murad som den siste osmanska sultanen som begravdes i Bursa. Innan du når porten, lyft blicken, eftersom den utsmyckade trälisten ovanför ingången är ett mästerverk som också berömms i encyklopedin. Inuti finns två kvadrater, den yttre är 13,45 meter bred och den inre 6,90 meter, med ett 3,25 meter brett utrymme mellan dem. Kuben i mitten vilar på fyra pelare och fyra stöd, som är hämtade från andra byggnader. Mittpunkten av denna kub är medvetet öppen, eftersom sultanen i sitt testamente uttryckt önskan att solen, månen och regnet skulle falla direkt över hans grav. Kroppen begravdes direkt i jorden, inte i en kista, och Bursa-avdelningen tolkar denna enkelhet som ett tecken på en härskare som inte gillade överdådighet. I en angränsande del vilar andra medlemmar av dynastin tillsammans med Şehzade Alaeddin; källorna ger något olika listor över vilka som är begravda här. När du lämnar gravvalvet, betrakta trädgården som ett släktträd, eftersom dessa byggnader, som byggdes mellan 1449 och 1573, berättar historien om en dynasti under mer än ett århundrade. Den äldsta är Hüma Hatuns grav från 1449, en sexhörnig byggnad som enligt encyklopedin är relativt enkel. Gravvalvet som idag är känt under namnet Cem Sultan byggdes faktiskt år 1479 för Şehzade Mustafa, den äldste sonen till Fatih, som dog 1474. Cem Sultan dog i Italien 1495, och hans kropp fördes till Bursa 1499 och placerades i detta gravvalv. Genom att titta in genom den marmorbeklädda entrén ser du de turkosa och indigoblå hexagonala kaklen som täcker väggarna upp till fönsterhöjd, den gyllene dekorationen i ramarna och de träportar som är utsmyckade med intarsia. Leta efter samma intarsia i dörren till Gülşah Hatuns grav, som är kvadratisk. Enligt TDV byggdes den åttkantiga Şehzade Ahmeds grav år 1513 av Mimar Alaeddin, och här vilar inte bara Şehzade Ahmed utan också hans bror Şehinşah och Şehzade Korkut. Insriptionen på Şehzade Mahmud's grav är daterad 1507, och byggnaden tillskrivs Mimar Yakub Şah; här sträcker sig kaklen upp till 2,90 meters höjd. Besök och jämför de intilliggande gravvalven för Mükrime Hatun och Şirin Hatun, eftersom encyklopedin påpekar att deras inskrifter och dekorationer är identiska. Şehzade Mustafa, son till Kanuni Sultan Fråga personalen vilka gravmonument som är öppna den dagen. Var tyst när du befinner dig i byggnaderna och rör inte kakelplattorna. När du lämnar trädgården, gå över till huset mittemot. Enligt Kulturportalen är denna byggnad från 1600-talet ett av de äldsta bevarade husen i Bursa. Det sägs att det tidigare fanns ett palats tillhörande Murad II på denna plats, och enligt traditionen är det platsen där Fatih Sultan Mehmed föddes. Bursaområdesledningen uppskattar att huset byggdes på 1600-talet som bostad för en pasja. Huset, som förstatligades 1946, öppnade som museum 1958, stängdes för besökare 1992 och öppnade igen 2005. I det översta rummet kan du se ett träskåp dekorerat med blomstermotiv, ett tak med geometriska mönster och en sexhörnig takrosett. Om du vill se ett annat exempel på Muradijes civilarkitektur, promenera nerför Uzunyol Sokağı, söder om Kaplıca Caddesi. Detta hus byggdes 1836 som ett statligt gästhus, användes en tid som rysk konsulat och köptes och restaurerades av konstnären Hüsnü Züber 1988. Byggnaden, som tidigare var öppen för besökare under namnet "Levande Museum", öppnade 2021 som ett ungdomscenter efter en restaurering som påbörjades 2015, enligt en artikel publicerad i DergiPark. Därför, istället för att planera ett besök inuti, titta på dess träfasad och atmosfären i gatan. Gå sedan nerför backen norrut, mot Çekirge Caddesi, för att nå Kulturparken. Källor: TDV Islam Encyclopedia; Bursaområdesledningen; Kulturportalen; Bursa Metropolitan Municipality; DergiPark; Wikipedia.

När du kommer ner från Muradiye, gå in i Kulturparken som ligger längs Çekirge Caddesi. Enligt Kulturportalen öppnades parken 1955 av den dåvarande kommunalpolitikern Reşat Oyal, och det var Bursa första stora, välplanerade grönområde. Parken, som täcker en yta på cirka 393 000 kvadratmeter, har officiellt hetat Reşat Oyal Kulturpark sedan 1999. Eftersom huvudsyftet med detta stopp är att besöka Bursa Arkeologiska Museum som ligger i parken, bör du först gå till museet och sedan utforska parken. Museet grundades 1904 som en filial till Kejserliga Museet, och enligt Museumskortets sida är det Turkiets tredje äldsta museum. Samlingen flyttades 1930 till Yeşil Medrese, och 1972 flyttades den till den nuvarande byggnaden, som designades av Mimar Ertem Yücel. Enligt Kulturportalen innehåller museet cirka 25 000 föremål, varav ungefär 2 000 är utställda. Utställningen är indelad i fyra sektioner, och genom att besöka sektionerna i ordning får du en omfattande överblick över Bursas historia. Den första salen sträcker sig från miocen till frigiska perioden; här kan du se lämningar av elefanter från Paşalar fossilfyndplats nära Mustafakemalpaşa, samt ett kvinnoskelett som hittades i Aktopraklık Höyüğü. I salen för stenhantverk framhävs en bronsstaty av Apollon från romersk tid och en bronsbyst av Athena bland marmorstatyerna. Den andra salen visar mynt, glasföremål, lyktor, metallföremål, sigill och smycken från arkaisk tid till bysantinsk tid, i kronologisk ordning. Bland museets mest anmärkningsvärda föremål finns en hellenistisk guldhuvudbonad dekorerad med olivfrukter, som hittades i Gemlik, och en bronsstaty som föreställer ett barn som bär en hund, som hittades vid en utgrävning i Mudanya. Den sista sektionen är tillägnad föremål som hittades vid en räddningsutgrävning i Üç Pınar tumulus år 1988. Här kan du se tre gravstenar från persisk tid och rekonstruerade delar av en stridsvagn som dateras till 6:e århundradet f.Kr. Kulturportalen noterar också att en grekisk-persisk gravsten som hittades i byn Şükraniye, som tillhör Karacabey, är ett av de tre kända exemplen i världen. Efter att ha sett utställningen, gå ut i trädgården, eftersom museets trädgård har en imponerande samling av gravstenar som visas utomhus. Att studera reliefen på gravstenarna i sidobelysning gör det lättare att urskilja detaljerna i figurerna. När denna rutt planerades visade Museumskortets sida att museet var tillfälligt stängt, så kontrollera den aktuella situationen innan du åker. Om museet är stängt, förkorta detta stopp och spendera Om ni fortsätter, sväng av till Çekirge Caddesi och fortsätt västerut, mot Çekirge. Karagöz-museet ligger på samma gata, ungefär en och en halv kilometer bort. Om vägen känns lång, kan ni ta en buss eller minibuss som kör längs gatan och åka några hållplatser. Källa: Kulturportalen; Museumskortet; Wikipedia.

Medan Çekirge Caddesi, när ni går västerut, var uppmärksamma på den lilla parken på er högra sida, alltså norr om gatan, eftersom Karagöz och Hacivat-monumentet finns där. Innan ni går in på museet, ta en titt på monumentet. Enligt Kulturportalen bygger det nuvarande keramikarrangemanget på ett verk som skulptören Gönül Akıncı slutförde 1982, på uppdrag av kommunen. Samma källa, på museets sida, skriver att området 1950 förvandlades till en symbolisk scen och att det bakom den fanns tre representativa gravstenar. Enligt sägnen avrättades Karagöz och Hacivat, som arbetade med att bygga en moské under Orhan Gazis tid, eftersom de avbröt arbetet med sina skämt. Samma sägn berättar att sultanen, som senare ångrade sig, lät Shejk Küşteri skapa bilder av de två och framföra dem på scenen. Metin And, som skrev artikeln om Karagöz i TDV Islamic Encyclopedia, betonar att ingen av dessa berättelser har något stöd i dokument. Därför bör ni se monumentet mer som en hyllning till skuggteatern än som en grav. Museet ligger mittemot monumentet, på andra sidan gatan. Byggnaden är en gammal eldistributionsanläggning som användes som transformatorstation i drygt trettio år och som efter den 3:e internationella Bursa Karagöz-festivalen i november 1995 omvandlades till en kulturplats av kommunen. Byggnaden öppnade i juni 1997 under namnet Karagöz Evi och omvandlades till museum år 2007. Byggnaden, som har två våningar, har en total yta på 1 008 kvadratmeter och innehåller två gallerier, en föreställningssal, en verkstad för tillverkning av figurer och ett specialbibliotek. I det första galleriet kan ni se historien om Karagöz-teatern och de verktyg som används bakom scenen. Genom att titta noga på en figur kan ni också läsa om tillverkningstekniken; enligt encyklopedin skärs figurerna ut ur kamelhud, bearbetas för att bli genomskinliga och färgas med naturliga pigment. Titta också på de små hålen på figurerna, eftersom de som framför teatern håller i figurerna med pinnar som sätts in i dessa hål. Enligt encyklopedin förflyttar den horisontella pinnen figuren i en riktning, medan den vertikala pinnen tillåter rotation åt vänster och höger. Det andra galleriet är tillägnat traditionella figurer och innehåller verk av mästare som Tacettin Diker och Orhan Kurt, samt figurer från Metin Ands samling. I gallerierna visas också handdockor och serieteckningar från osmanska tidningar. Studera också scenanordningen; enligt encyklopedin spelas föreställningarna bakom en vit duk med hjälp av oljelampor eller ljus från stearinljus. En föreställning består vanligtvis av en inledning, en dialog, ett avsnitt och en avslutning. Om ni råkar se en föreställning kan ni föl Museets öppettider och evenemangsschema kan variera, så kontrollera de senaste uppdateringarna från Bursa kommun. När du kommer ut, gå några hundra meter västerut längs Çekirge Caddesi, så hittar du Eski Kaplıca Çekirge. Källa: TDV Islam Encyclopedia; Kulturportalen; Wikipedia.

Denna plats, som är den sista hållplatsen på rutten, är det gamla badhuset i Çekirge. Bursa-avdelningen kallar byggnaden för "Armutlu". Eftersom byggnaden fortfarande används som badhus är det vanligaste sättet att se insidan att bada där; om du bara vill titta, fråga vid entrén om det är möjligt. Enligt Bursa-avdelningen byggdes badhuset av sultan Murad I som ett dubbelt badhus, men det finns inga dokument som bekräftar det exakta byggdatumet. Olika källor föreslår åren 1371 till 1385; enligt artikeln av Hasan Yılmazyaşar i DergiPark härrör osmanska krönikor och arkivdokument till Murad I:s tid. Enligt vissa källor byggdes badhuset ovanpå ruinerna av ett bysantinskt badhus. Forskare diskuterar om byggnaden i grunden är en bysantinsk byggnad eller ett verk av turkiska arkitekter och hantverkare, och Yılmazyaşar behandlar denna åsiktsskillnad i detalj. Enligt en åsikt som citeras av Wikipedia bevarade Murad I:s hantverkare ritningarna till en byggnad från det 5:e eller 6:e århundradet, byggde om väggarna och lade till kupolen. När du går in kommer du först till omklädningsrummet, som tillkom under Bayezid II:s tid; enligt Discover Islamic Art byggdes detta rum 1511, och Wikipedia noterar att en inskription med detta datum bevaras. Taket i omklädningsrummet består av två kupoler och två halvkupoler, och i mitten finns en fontän. Det finns många fönster som släpper in ljus. Samma källa noterar också att det finns en källare under omklädningsrummet, som kanske användes för att förvara djur. Den mest kända delen av byggnaden är utrymmet under kupolen, som vilar på åtta pelare. Discover Islamic Art placerar denna pelarhall i det varma badet, medan texten från Bursa-avdelningen beskriver den runda, valvade kupolen, som förbinder de åtta pelarna, som en del av det tempererade badet. Var uppmärksam på pelarnas baser, eftersom källorna hävdar att de är delar som återanvänds från bysantinsk tid. I det varma badet finns en rund pool med en diameter på sju meter. Vattnet rinner först till en liten bassäng framför ingången, sedan till en kanal med formen av ett lejonhuvud och slutligen till poolen. De halvcirkelformade nischerna i hörnen ersätter de privata rummen som vanligtvis fanns i hörnen av klassiska osmanska badhus. Yılmazyaşar påpekar att de tidigaste exemplen på denna nischordning finns i romerska och senantika badhus. Historikern von Hammer-Purgstall skrev att vattnet var tillräckligt varmt för att koka ägg. Byggnaden har restaurerats flera gånger under århundradena, och Wikipedia listar restaureringarna från 1535, 1612, 1629, 1681 och 1882 Var vänligen försiktig med ljudnivån, gå försiktigt och ta inte bilder av andra personer som duschar. Dekorationerna och marmorkanten vid poolen är århundraden gamla, så luta dig inte mot dem och lämna inte saker på dem. Efter att dagen är slut kan du ta bussen eller minibussen som går längs Çekirge Caddesi för att återvända till stadens centrum. Källa: Bursa Regionala Förvaltningen; DergiPark; Discover Islamic Art; Wikipedia.