Karagöz Müzesi

Karagöz-museet är det första museet i Turkiet som är tillägnat den traditionella turkiska skuggteaterns kultur. Det öppnades 2007 av Bursa kommun för att bevara och främja denna konstform. Museet ligger på Çekirge Caddesi, mittemot det monumentala gravmonumentet som sägs vara Karagöz och Hacivats grav. Byggnaden, som är två våningar hög, användes tidigare i cirka trettio år som transformatorstation innan den omvandlades till museum. Efter den internationella 3:e Bursa Karagöz-festivalen i november 1995, inledde kommunen arbete för att omvandla den då övergivna byggnaden till ett centrum för Karagöz-konsten. Med bidrag från UNIMA (International Puppetry and Shadow Theatre Association) och samlaren Şinasi Çelikkol, öppnades byggnaden i juni 1997 som "Karagöz Evi" (Karagöz-huset), ett konstcentrum. Här började det visas Karagöz-föreställningar tre dagar i veckan, och en tid ställdes även textilier och kläder från Keles-regionen, som ingår i Çelikkols samling, ut. Under perioden 1997-2005 var Karagöz Evi en av huvudscenerna för den internationella Bursa-festivalen för dockteater och skuggspel. År 2005 täcktes fasaden med keramiska reliefer som föreställde karaktärer från Karagöz-pjäserna. Byggnaden tömdes 2006, renoverades 2007 och registrerades av Kultur- och turistministeriet som museum. Kärnan i samlingen utgörs av 72 karaktärer från Metin Ands samling. Därefter tillkom representationer av Karagöz-artister som Tacettin Diker, Orhan Kurt, Mustafa Mutlu, Metin Özlen och Osman Ezgi. Vad finns på museet? Enligt kommunens webbplats för museet finns det tre gallerier, en verkstad för att skapa karaktärer med plats för fem barn, ett specialbibliotek och en föreställningssal med plats för 69 personer. I ett av gallerierna finns paneler som berättar om skuggteaterns historia, och som presenterar verktyg och material som används för att skapa karaktärerna. Här ställs även handgjorda dockor av Hayali Nevzat Çiftçi ut, tillsammans med materialen som används för att tillverka dem. I ett annat galleri finns representationer av Karagöz-karaktärer och berättelser om de konstnärer som skapade dem; kommunen anger att det finns 119 sådana representationer i detta galleri. Det mittersta galleriet är avsett för dockor från olika länder, varav en del är gåvor från konstnärer som deltagit i dockteaterfestivalen i Bursa. Här finns också karikatyrer av Karagöz och Hacivat, sammanställda från gamla tidningar, samt annat tryckt material relaterat till pjäsen. I föreställningssalen anordnas live-föreställningar av skuggteater i samarbete med UNIMA. Kommunen uppger att föreställningarna är lämpliga för åskådare över fem år I Bursa sägs det att under Orhan Gazis tid arbetade Hacivat som murare och Karagöz som smed vid byggandet av en moské. Deras kvicka samtal distraherade arbetarna, vilket försenade byggandet, och båda avrättades. Senare framförde en man vid namn Şeyh Küşteri deras figurer och uppträdde inför sultanen. And betonar dock att dessa berättelser saknar historisk substans eftersom det inte finns några bevis eller dokument som stödjer dem. Enligt skriftliga källor introducerades skuggteatern i det osmanska riket under 1600-talet, via konstnärer från Mamluk-sultanatet i Egypten. Den egyptiske historikern Ibn Iyas berättar att år 1517, när Yavuz Sultan Selim erövrade Egypten, framförde en skuggteaterartist en föreställning inför honom i palatset på ön Ravza i Nilen. Sultanen gillade föreställningen och kallade konstnären till Istanbul, och enligt källorna följdes han av omkring 600 egyptiska konstnärer. Mamlukernas figurer var inte genomskinliga och enfärgade; under 1600-talet förbättrade turkiska konstnärer tekniken och gjorde figurerna genomskinliga och rörliga i lederna. Namnet Karagöz nämns också för första gången under denna period. Figurerna tillverkades av läder, särskilt kamelhud, och gjordes genomskinliga genom olika processer och färgades med naturliga pigment. Föreställningarna framfördes bakom en vit duk, med hjälp av oljelampor eller ljus. Figurna förflyttades med horisontella stänger, och vändes åt höger och vänster med vertikala stänger. Varje föreställning bestod av fyra oberoende delar: inledning, dialog, mellanakt och avslutning. Karagöz är en vanlig man som ofta är arbetslös och har problem, och som uttrycker sina tankar öppet. Hacivat är en välartad man från Istanbul som försöker medla i konflikter. Många andra typer av karaktärer dyker också upp på scenen, som till exempel en skogshuggare från Kastamonu, en kock från Bolu eller en man från Kayseri, och talar med sin dialekt, vilket återspeglar mångfalden i det osmanska samhället. UNESCO lade till Karagöz på sin lista över immateriella kulturarv år 2009. Enligt uppgifter spelades föreställningarna tidigare, särskilt under Ramadan och vid omskärelser, på kaféer och i öppna områden. Besök: Innan du går in i byggnaden, titta på fasaden; i de färgstarka keramiska relieferna kan du se karaktärerna från föreställningen. Du kan också se minnesmonumentet på andra sidan under samma besök; TDV noterar att det sägs att en grav i Çekirge tillhör Karagöz, baserat på berättelser. Museet är stängt på måndagar; kontrollera öppettiderna och föreställningsprogrammet på kommunens webbplats innan du besöker. Kommunen uppger att tillgängligheten till området är begränsad, så om du planerar att komma med r