Nezaket'le

De som slits ut av att vara artiga, som trängs i bussen på väg till jobbet under vintermörkret, som inte kan komma ut från köket om en gäst kommer, som kämpar för att ta hand om sin brorson som om han vore sitt eget barn, som springer runt för att få sin far till sjukhus, som är rädda för att något ska gå sönder, som är oroliga för att någon ska bli ledsen av något de säger – alla de som slits ut av att vara artiga.
Den som inte föddes med en silverbrick i munnen, och som, som det framgår i texten, representerar den allmänna uppfattningen: "Du har inte en skönhet som din syster, så om du vill ha ett bra äktenskap, tycker jag att du borde börja kämpa nu, för det kommer att bli svårt i livet." Det är du, jag, vi, han/hon...
Här är Nezaket, själ person.
Och en ensam kvinna, i sin egen värld...
Först hade han en dysfunktionell familj. En likgiltig far och en mor med psykiska problem. Som ett barn som kom hem från skolan en snöig eftermiddag, försökte han värma sina frusna händer vid spisen, samtidigt som han var så desperat att han knappt kunde ta sig till dörren, rädd för att han skulle tappa en gaffel i en tallrik med ost. Fru Nezaket är en fin kvinna.
Slutligen, låt oss säga adjö till honom.
"Med vänlighet" eller "Artigt".