Titreye Titreye Yağıyordu Kar ve Dilsizdi Gece

Ett hotellrum. En kvinna, en man och den växande distansen mellan dem.
Flickan barndom var som en fågel som frös i kylan, precis som snöflingorna som föll. Hennes armar var som en förlust, en avsaknad av hennes egen existens.
De är två själar som har förlorat sig i andras liv, och det största misstaget är att de har hamnat så nära varandra. Men på ett överraskande sätt läker de varandras sår.
"Oavsett vart livet förde oss, var vi fortfarande vår egen största stödjande kraft."
Med varje andetag som fyllde hans barndom med ljus och en själ som fick blommor att slå ut i hans hjärta, är detta en poetisk berättelse om en ödesbunden relation, fylld av konfrontationer, som förvandlar olycka till lycka.
Ju mer ensamhet vi upplever, desto mer tenderar själar att förenas.
Kan det vara så att ditt största misstag också är din största styrka?