Vedat och Kemaleddin, två arkitekter som formade Istanbul.

Monumentet, som står i Fatihparken i Saraçhanebaşı, är tillägnat de flygpionjärer som förlorade livet. Det är ett minne av Fethi, Sadık och Nuri Bey, som betraktas som de första flygarna som dog i turkisk flyghistoria. Dessa piloter genomförde en flygning på cirka 2 500 kilometer från Istanbul till Kairo strax före första världskriget. Under resan omkom de och begravdes i Damaskus, bredvid Selahaddin Ayyubis grav i Umayyadmoskén. Monumentet, designat av arkitekten Vedat Tek, påbörjades den 2 april 1914 och slutfördes 1916. Det placerades mittemot den dåvarande kommunhuset i Fatih; den byggnaden används sedan 2010 som universitetsrektorat.

För att uppskatta monumentet, gå runt det. Den marmorklädda basen bär en kolonn som medvetet är avbruten; detta symboliserar den ofullständiga flygningen. På toppen av kolonnen finns en bronskrans. På vardera sidan av basen finns förstora kopior av medaljerna som piloterna skulle ha fått om de hade nått Kairo; medaljerna visar en flygplansbild, Beyazit-tornet och en bild av Istanbul. Monumentet är ungefär 7,5 meter högt.

Denna lilla stopp är en bra inledning till de kommande delarna av dagen. När Vedat Tek byggde detta monument hade han redan slutfört Post- och Telegrafministeriets byggnad; den storslagna fasaden du snart kommer att se i Sirkeci och den enkla, avbrutna kolonnen här är båda resultatet av samma arkitekts arbete. Från monumentet tar det ungefär tio minuter att gå till Laleli, nästa stopp.

Källa: Wikipedia.

Denna stora byggnad, belägen på Ordu Caddesi i Laleli, intill Laleli-moskén som är från 1700-talet, var det första bostadskomplexet som byggdes inom stadsmurarna. Efter en stor brand år 1918 som ödelade stora delar av områdena Cibali, Altımermer och Fatih, beställdes en grupp av fyra byggnader från arkitekten Kemaleddin för att ge tak över huvudet åt en del av de hemlösa. Byggnaden ersatte Koska-medresan, som delvis förstördes i jordbävningen 1894 och brann ner 1911, och som låg på mark som tillhörde Laleli-komplexet. Byggnationen påbörjades 1919 med medel från allmänheten och slutfördes 1922. Byggnadens ursprungliga namn var "Harikzedegan," vilket betyder "bostäder för de som drabbats av branden."

Enligt den engelska Wikipedia-artikeln tillhör dessa bostäder till de första moderna byggnaderna i Istanbul som byggdes med armerad betong. De består av fyra symmetriska och lika stora kuber, som tillsammans med de inre gårdarna bildar en helhet. Byggnaden innehöll totalt 124 lägenheter, 25 butiker, en gemensam tvättstuga och förråd för kol för varje lägenhet. Eftersom byggnationen slutfördes i slutet av imperiet kunde de drabbade av branden inte flytta in. Under de första åren av republiken övergick byggnaden till Turkish Aviation Society och fick namnet "Tayyare Apartmanları" och användes som bostäder fram till 1985, då den omvandlades till ett hotell.

Korsa gatan och betrakta byggnaden i sin helhet: Här kan man tydligt se hur Kemaleddin kombinerade det klassiska osmanska ornamentet med det nya materialet armerad betong och ett modernt bostadskoncept. Eftersom det är ett hotell beror det på om man får tillstånd att gå in. Från här kan man gå till spårvagnshållplatsen Laleli-Universitet och åka till Sirkeci.

Källa: TDV Islamic Encyclopedia; Wikipedia; Wikipedia.

Det Fjärde Vaktshuset är det mest kända av de vaktshus som byggdes av Ministeriet för Vaktmedel för att generera inkomster. Enligt TDV:s Islamiska Encyklopedi utarbetade Kemaleddin ritningarna för de vaktshus som ministeriet planerade att bygga, samt för moskéer och skolor, under perioden 1910-1911. De fem vaktshusen i Istanbul byggdes mellan 1911 och 1926. Detta vaktshus byggdes på platsen för Hamidiye-komplexet, som tillhörde Abdülhamid I. Byggandet påbörjades på 1910-talet, men på grund av Balkankrigen och första världskriget kunde det först slutföras år 1926. Under ockupationsåren använde franska soldater den ännu ofärdiga byggnaden som kaserner mellan 1920 och 1923.

Fasaden, som vetter mot Hamidiye Caddesi, är cirka 79 meter lång och 27 meter hög, med torn i båda ändarna. De västra, södra och östra fasaderna är beklädda med huggen sten och marmor. Byggnaden har en stålkonstruktion; på bottenvåningen finns 24 butiker, och på de fyra våningarna ovanför finns totalt 148 kontor, med 37 på varje våning. De två huvudtrapporna är placerade 30 meter ifrån varandra, i enlighet med tidens brandskyddsbestämmelser, och kompletteras med hissar. Alltså, fasaden har ett klassiskt osmanskt dekorativt språk, medan insidan har programmet för ett modernt kontorshus.

Under de sista decennierna av 1900-talet låg även Istanbul-börsen i byggnaden. Efter att ha blivit tömd år 2000, har byggnaden använts som hotell sedan 2006, efter en renovering. Den bästa vyn av fasaden får man från trottoaren; titta på tornen i hörnen och stenarbetet mellan fönstren, och gå sedan några steg till den stora postkontoret.

Källa: TDV:s Islamiska Encyklopedi; Kulturinventeringen; Wikipedia.

Det stora posthuset är ett av Vedat Teks viktigaste projekt och ett av de tidigaste exemplen på den första nationella arkitekturrörelsen. Vedat Bey utsågs till arkitekt vid Post- och Telegrafministeriet 1905, och byggnaden, som skulle vara ministeriets lokaler, påbörjades 1905 och slutfördes 1909. Postverksamheten hade bedrivits från gården till Yeni Cami sedan 1840, och 1890 flyttades den till byggnaden Postahane-i Amire i Eminönü, och 1909 till denna byggnad. Byggnadens namn ändrades till "Yeni Postane" (det nya posthuset) på 1930-talet, och senare till "Büyük Postane" (det stora posthuset). Mellan 1927 och 1936 sände även Istanbul Radio från denna byggnad.

Börja med att titta på utsidan. Byggnaden är fyra våningar hög, och entrén är upphöjd med trappor. De två hörnen på framsidan är framhävda och förhöjda, och täcks av en kupol. Fasaderna är gjorda av huggen sten och marmor, och dekorationerna präglas av osmansk stil från 1600-talet. På den kaklade panelen ovanför dörren står det med gammal skrift "Posta Telgraf Nezareti" (Post- och Telegrafministeriet). Lägg märke till det tvåfärgade stenarbetet, de geometriska kaklen, de kufiska skrifterna och de ornamenterade kapitälerna; det antas att även teglarna är speciellt designade av Vedat Tek.

Inuti öppnar den främre entrén upp till en rektangulär centralhall som sträcker sig genom tre våningar. Taket i denna hall är täckt av glas i orange och blå nyanser. I bottenvåningen finns fortfarande en postkontor i drift, och en del av byggnaden rymmer PTT Istanbul-museet, som har berättat om kommunikationens historia sedan 2000. Kulturinventariet listar byggnaden bland de som är under restaurering; kontrollera om postkontoret och museet är öppna innan du besöker. Eftersom det är en offentlig byggnad, fråga en tjänsteman innan du tar bilder.

Källa: Vikipedi; Wikipedia; Kulturinventariet.

Denna lilla moské, belägen i Kamer Hatun-kvarteren i Beyoğlu, nära Tarlabaşı, är ett verk från Kemaleddins tid som chefarkitekt för Evkaf (stiftelser). Enligt TDV:s islamiska encyklopedi var Kemaleddin chefarkitekt för Evkaf-ministeriet efter 1909 och ansvarade för renoveringen av många moskéer och bönehus genom det nyligen etablerade Bygg- och Reparationskontoret. Enligt Wikipedia byggdes den första moskén 1514 av Yavuz Sultan Selim till minne av hans styrmamma, Kamer Hatun, men den hade förfallit vid början av 1800-talet. Stiftelserna lät sedan Kemaleddin bygga om den; TDV daterar denna ombyggnad till 1911. Källor som beskriver den första nationella arkitekturrörelsen räknar Kamer Hatun-moskén som ett viktigt exempel på denna stil.

Moskén är byggd på en tomt som är 565 kvadratmeter, men själva byggnaden upptar bara 223 kvadratmeter, vilket innebär att det finns en liten innergård runt omkring. Väggarna är byggda av tegel, taket har en träkonstruktion täckt med bly, och den enda minareten sträcker sig upp till vänster om bönehallen. Att besöka denna moské efter att ha sett de storslagna Selatin-moskéerna eller de imponerande fasaderna i Sirkeci ger en bra jämförelse: man kan se hur samma arkitektoniska stil används i en mindre skala, i en lokal moské.

Moskén är en aktiv lokal moské. Undvik att besöka under bönetider. Ta av skorna, klä dig respektfullt (axlar och knän ska vara täckta), och kvinnor bör täcka håret. Du kan nå moskén genom att gå cirka tio minuter från Tünel-torget längs Meşrutiyet Caddesi. Från där kan du ta en buss som går till Taksim (sista hållplatsen är Bebek) och följer kusten.

Källa: TDV:s islamiska encyklopedi; Wikipedia.

Moskén ligger vid stranden av Bosporen, i Bebekbukten, precis intill Bebek-piren. Dess officiella namn är Hümayun-u Abad-moskén. Byggnaden, som konstruerades av arkitekten Kemaleddin år 1913, är byggd av huggen sten och står på platsen där en tidigare moské, beställd av Nevşehirli Damat İbrahim Paşa, en gång stod. Enligt TDV Islam Encyclopedia räknas Bebek-moskén till Kemaleddins verk, och den listas tillsammans med Kuloğlu-moskén i Bostancı och Amine Hatun-moskén i Bakırköy, som också designades under samma år. Mecidiye-moskén i Yeşilköy slutfördes dock redan 1909. Således är Bebek-moskén ett av de många projekt som arkitekten genomförde runt om i Istanbul. Wikipedia klassificerar byggnaden inom den neoklassiska stilen.

Moskéns plan följer en klassisk struktur i liten skala: kupolen vilar på en åttkantig bas och stöds av fyra halvkupoler på sidorna. För att få den bästa vyn, gå lite bort från piren eller stranden och vänd dig om; från den vinkeln kan man tydligt se den gradvisa uppstigningen av kupolen och halvkupolerna. Tänk på denna lilla moské vid Bosporen tillsammans med den stålkonstruerade byggnaden du såg i Sirkeci tidigare på dagen: Kemaleddin använde samma arkitektoniska stil både i ett affärscentrum och i en lokal moské.

Moskén är öppen för besökare. Undvik att besöka den under bönetider, särskilt på fredagar under eftermiddagsbönen. Ta av skorna, klä dig respektfullt med kläder som täcker axlar och knän, och kvinnor bör täcka håret. Var tyst inomhus. Efter besöket kan du avsluta dagen med en promenad längs Bebek-stranden och njuta av utsikten över Bosporen. Bebek-stranden finns också med i andra av våra rutter.

Källa: TDV Islam Encyclopedia; Wikipedia.