Vattnet från Kemer till Sebile: En resa genom staden.

Börja vid Bozdoğan-bron, där den passerar under Atatürk-boulevarden, på sidan mot Saraçhane; här får man bäst en uppfattning om brons längd. Bozdoğan-bron byggdes för att överbrygga dalen mellan Fatih- och Beyazıt-höjderna och för att leda vatten från en plats till en annan. Enligt TDV:s islamiska encyklopedi skriver Semavi Eyice att bron vanligtvis tillskrivs kejsar Valens (364-378) och att den byggdes mellan 368 och 378. Den kallas "Valens vattenbro" på västerländska språk just därför. Eyice tillägger att det kan ha funnits en föregångare till denna bro redan under Hadrianus tid.

Siffrorna ger en uppfattning om brostrukturens storlek. Enligt TDV är dess längd 971 meter, höjden från marken är 28-29 meter och bredden varierar mellan 3,40 och 5,65 meter. Wikipedia anger den nuvarande längden till 921 meter och påpekar att bron faktiskt är ungefär 50 meter längre. Observera: en del av bron består av en enkel valvkonstruktion, medan en längre del består av två valvar över varandra; enligt TDV är det dubbla valven som sträcker sig mellan de 18:e och 73:e sektionerna. Väggarna, som består av en blandning av huggen sten och tegel, bär också spår av de reparationer som gjorts under århundradena.

Bron fortsatte att vara i drift även efter erövringen. Fatih Sultan Mehmed lät den repareras; under perioderna för II. Bayezid och Kanuni anslöts vatten från Halkalı och Kırkçeşme till denna ledning; II. Mustafa lät den östra delen repareras under åren 1697-1698. Bron försåg Süleymaniye-moskén och Topkapı-palatset med vatten fram till 1900-talet. Boulevarden drogs fram under bron, enligt planerna från stadsplaneraren Henri Prost. Närma dig bron från de gröna områdena runt omkring och studera stenarnas storlek på nära håll; korsa den trafiktunga boulevarden endast via övergångarna.

Källa: TDV:s islamiska encyklopedi; Wikipedia.

När du kommer till Şerefiye cisternen från Divanyolu och svänger av mot Piyer Loti Caddesi, går du ner i denna cistern genom en modern ingång. Den har ingen inskription; dess arkitektoniska egenskaper tyder på att den byggdes under kejsar II. Theodosius tid (408-450), medan Wikipedia anger en mer exakt period, 428-443. På västliga språk kallas den "Theodosius cisternen"; namnet "Şerefiye" kommer från stadsdelen där den låg under osmanska tiden.

När du går ner för trapporna möts du av 32 pelare som är ordnade i rader. Enligt TDV Islam Encyclopedia är dess mått 42,5 x 25 meter; fyra rader med åtta pelare var för sig delar upp utrymmet i fem sektioner. Titta noga på pelarbaserna; de är alla i korintisk stil och dateras till 5:e århundradet. Tegelvalven är sammanlänkade ovanför pelarna. Om du har sett Yerebatan cisternen, kommer du att upptäcka här ett mindre och mer organiserat exempel på samma byggnadsteknik; dessutom är det lättare att se alla pelarna på en gång, vilket gör det enklare att förstå planlösningen.

Under cisternen byggdes Arif Paşa-huset i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet, och byggnaden användes senare som kommunhus. Renoveringen började 2004, och mellan 2013 och 2018 designades och byggdes den nuvarande ingången. Cisternen har varit öppen för besökare som ett museum sedan 2018. Enligt dess officiella webbplats är den en av de äldsta vattenbyggnaderna i Istanbul, med en historia på cirka 1600 år. Den drivs idag av İBB Kültür A.Ş.; digitala presentationer och konserter hålls mellan pelarna. Under presentationerna är det lättare att uppskatta pelarnas detaljer och valven när ljuset rör sig över dem; använd detta ögonblick för att ta bilder. Kontrollera aktuella öppettider och evenemangsprogram på dess officiella webbplats.

Källa: Şerefiye cisternens officiella webbplats; TDV Islam Encyclopedia; Wikipedia.

Efter en kort promenad från Şerefiye kommer du till denna stora cistern, belägen väster om Hippodromen. Enligt TDV:s islamiska encyklopedi kallas cisternen "Binbirdirek" (tusentals pelare) och den dateras till Konstantin den stores tid. Den beskrivs som stadens näst största slutna cistern. Enligt Wikipedia tillskrivs cisternens konstruktion en romersk senator vid namn Philoksenos, och det sägs att cisternen tillhörde hans palats.

Även om namnet är överdrivet, är det verkligen en imponerande skog av pelare inuti. Enligt TDV har cisternen, som är 64 x 57 meter stor, valv som stöds av 224 pelare, varav 212 finns kvar idag. Det som skiljer dessa pelare från andra cisterner är att de består av två delar som är staplade ovanpå varandra, förbundna med en mellanliggande sektion. Observera också gropen i mitten; den sträcker sig ner till pelarnas faktiska bas och visar den fulla höjden på de två delarna. Lägg märke till de grekiska bokstäverna på pelarna; de är märkningar från de hantverkare som bearbetade stenarna.

Efter att cisternen torkade ut användes den till andra ändamål. Enligt TDV byggdes det bostadshus ovanpå den under osmanska tiden, och silkesvävare utnyttjade den svala temperaturen och använde den som verkstad fram till slutet av 1800-talet. En gravyr gjord av Thomas Allom under 1800-talet visar arbetare som arbetar bland pelarna. Enligt Wikipedia öppnades cisternen för besökare efter en restaurering, med utställningsområden och sittplatser. När du besöker den, jämför de två lösningarna: den ena med sina enkla pelare är liten och välordnad, den andra med sina staplade pelare är stor och djup. Kontrollera aktuell information om öppettider på cisternens officiella webbplats.

Källor: TDV:s islamiska encyklopedi; Binbirdirek cisternens officiella webbplats; Wikipedia.

När du går från Binbirdirek till Hipodrom och når den norra änden av torget, ser du denna fontän med en kupol som vilar på åtta pelare. Den byggdes till minne av det tyska kejsaren Wilhelm II:s besök hos sultan Abdülhamid II under hösten 1898. Delarna tillverkades i Tyskland och transporterades till Istanbul, där de sattes samman. Byggandet påbörjades 1899, och invigningen var planerad till den 1 september 1900, på 25-årsdagen av Abdülhamids tronbestigning, men fontänen invigdes istället den 27 januari 1901, på Wilhelms födelsedag.

I designen nämns arkitekten Spitta, som var rådgivare till kejsaren, och i genomförandet nämns arkitekten Schoele. Arkitekterna Carlitzik och Joseph Antony bidrog också till projektet. Byggnaden är i neo-byzantinsk stil. Gå först runt den åttkantiga kroppen som vilar på en upphöjd bas, och gå sedan under kupolen och lyft på huvudet; insidan är täckt med mosaiker mot en guldgrund. Lägg märke till de åtta medaljongerna, där de två härskarnas signaturer återkommer: Abdülhamid II:s sigill och Wilhelms monogram, bestående av bokstaven W med siffran II.

Se denna fontän, som byggdes långt efter de andra byggnaderna längs rutten, inte bara som en vattenanläggning, utan också som ett dokument över tidens diplomati. Den osmanska traditionen av fontäner på torget har här förvandlats till en vänskapsgåva och tolkats om i neo-byzantinsk stil av en europeisk verkstad. Jämför den med fontänen av Ahmed III, som du kommer att se om några minuter; den ena återspeglar osmanska hovets egen smak, medan den andra visar hur en utländsk härskare såg på denna stad. Framför fontänen kan man också se obelisterna på Hippodromen. Från här kan du gå förbi Hagia Sophia och fortsätta till porten till Topkapı-palatset.

Källa: Wikipedia.

Denna imponerande fontänen, som ligger på torget mellan Topkapipalatsets yttre port, Bab-ı Hümayun, och Hagia Sofia, är den sista stationen på rutten. Enligt TDV:s islamiska encyklopedi byggdes den år 1141 (1728-1729) under sultan III. Ahmeds regeringstid. Wikipedia beskriver den som det äldsta och mest imponerande exemplet på en ny typ av fontän som uppstod under Lale Devri-perioden.

Fontänen har en kvadratisk plan och fyra fasader. I mitten av varje fasad finns en fontän, och i de fyra hörnen finns nischer med tre fönster vardera, som sträcker sig utåt i en halvcirkelform. Titta på fönstren i nischerna: där stod tjänstemän som erbjöd förbipasserande vatten och sockerdricka genom dessa fönster. Taket är täckt med bly och består av en träkonstruktion med breda överhäng. I mitten finns en åttkantig kupol, och ovanför nischerna finns fyra små kupoler, och på toppen av alla kupolerna står förgyllda bronsflaggor.

Dekorationen visar den blandade stilen som uppstod när västerländsk konst började påverka turkisk konst. Observera de utskurna blommorna i marmorn, de i guldblad polerade marmorrelieferna och de kakelplattor som används på vissa ställen. På fasaderna finns en fjortonradig dikt skriven av poeten Seyyid Vehbi i talik-skrift. Enligt TDV skrev sultan III. Ahmed personligen den sista raden på den fasad som vetter mot Hagia Sofia, och den är utförd i celi sülüs-skrift. Enligt Wikipedia var fontänen en mötesplats och samlingspunkt under osmanska tiden.

Ni har följt vattnets resa från ledningen till fontänen på torget. Gå runt fontänen, jämför de fyra fasaderna och de fyra nischerna, och gå sedan genom porten bakom er för att komma in på Topkapipalatsets yttre gård, eller fortsätt till Gülhane Parken. Kontrollera palatsets aktuella öppettider på den officiella webbplatsen.

Källa: TDV:s islamiska encyklopedi; Wikipedia.