Två dagar från Ankara till det hittitiska landet.

I Ulus, vid foten av Ankara-slottet, finns två osmanska byggnader: Mahmut Paşa Bedesteni (marknadsplats) och Kurşunlu Han (karavanseri). Museet öppnade först 1921, i ett torn vid slottet, som "Eti Müzesi" (Hittit-museet), efter ett önskemål från Atatürk om ett museum för hittitiska artefakter. Samlingen förvarades sedan i Augustus-templet och i de romerska baden, innan den flyttades till bedesteni under en restaurering som påbörjades 1938. Den centrala delen av marknadsplatsen öppnade för besökare 1943, och arbetet slutfördes 1968. År 1997 utsågs museet till "Årets museum" i Europa, vilket var den första turkiska museet att få den utmärkelsen.

För att utforska utställningen, fokusera på de hittitiska avdelningarna. Börja med den kronologiska ordningen, från paleolitikum och fram till den hittitiska perioden: se solkurserna och de bronsstandarderna med hjortar och fiskar från kungliga gravar i Alacahöyük; de reliefer som föreställer kungen och drottningen framför altaret, akrobater som sväljer svärd och klättrar i trappor, musiker och jaktscener från Sfenxporten i Alacahöyük; den ursprungliga reliefen av en krigare från Kungaporten i Hattuşa; och ett brev från den egyptiska drottningen till den hittitiska kungen, funnet i Boğazköy. Imorgon kommer ni att se kopior eller tomma utrymmen där dessa föremål en gång fanns, så studera detaljerna nu: det fina hantverket på standarderna, figurens riktning på reliefen, och krigarens hållning vid porten.

Praktisk information: Adressen är Gözcü Sokak No 2, ovanför vägen som leder upp till slottet, och är lätt att nå till fots från Ulus. Museet är öppet varje dag och har audioguider. "Müzekart" (ett museikort) är giltigt. Vissa delar av museet kan vara stängda för underhåll, så kontrollera meddelanden på den officiella webbplatsen. Avsätt två timmar, och minst en halvtimme för den hittitiska avdelningen. Om ni kommer strax efter öppningen, hinner ni före de guidade turerna. Sedan kan ni ta fordonet och köra mot Haymana.

Källor: Müzeler Genel Müdürlüğü (muze.gov.tr); Vikipedi, Anadolu Medeniyetleri Müzesi; Hittite Monuments, Alacahöyük.

Sex mil sydväst om Ankara, tolv kilometer från Haymana och två kilometer nordväst om Dereköy. En klippig kulle som reser sig sextio meter över den smala dalen av floden Babayakup; den kallas "Gavur Kalesi" bland folket. På den södra sidan av toppen finns tre figurer utmejslade i berget: två stora manliga gudar som går åt vänster, och framför dem en mindre gudinna som sitter med en spetsig huvudbonad. Gudarnas hornprydda huvudbonader, korta kjolar, skor med uppvikta tår och svärden i bältena är typiska för hititisk stil; en av gudarna har skägg, den andra inte. Guddinnan är svår att urskilja med blotta ögat idag; försök att se den i sidoljus.

Ovanför reliefen finns en cyklopisk mur byggd av stora stenar, och bakom den finns ett stenfyllt rum vars funktion fortfarande diskuteras; det har tolkats som en kunglig grav, en helig plats eller en utkikspunkt, men inga skriftliga fynd har hittats. Kullen användes under både hititisk och frigisk tid. Den observerades av resenärer på 1860-talet, och 1930 grävdes den ut av H. H. von der Osten från University of Chicago på Atatürks begäran. Mellan 1993 och 1998 undersöktes den av Bilkent University. Artikeln av Ali Özcan, publicerad i Belleten 2014, är en aktuell källa som jämför reliefen med hititiska texter.

Praktisk information: Kullen ligger till höger längs vägen från Haymana till Dereköy, i riktning mot byn Mandıra. Det finns ingen information om entréavgifter eller öppettider i källorna; stigen är kort men stenig, så stadiga skor rekommenderas. Kommunen meddelade 2021 ett projekt som inkluderar asfaltering av vägen, stängsel, en vandringsled och belysning; kontakta kommunen för att få information om hur mycket av projektet som är slutfört. Rör inte reliefen och klättra inte på den. Du kan gå ner på fyrtiofem minuter och sedan börja köra till Boğazkale; vägen är lång.

Källor: Belleten, Ali Özcan (2014); Hittite Monuments; Haymana Belediyesi; Vikipedi, Gavur Kalesi.

Hattuşa ligger strax ovanför Boğazkale, 190 kilometer från Ankara. Staden, som blev huvudstad under kung Hattušili I omkring 1650 f.Kr., var centrum för det hittitiska riket fram till omkring 1180 f.Kr., då det brann ner och övergavs. Charles Texier identifierade ruinerna 1834, och Hugo Winckler påbörjade utgrävningarna 1906 och upptäckte arkivet med kilskrift. Kurt Bittel tog över arbetet 1931 i namn av det tyska arkeologiska institutet, och sedan 2006 har Peter Neve, Jürgen Seeher och Andreas Schachner fortsatt arbetet. Arkivet innehåller omkring trettiotusen tabletter, och där hittades även tabletten med Kadesh-fördraget, som idag finns på Istanbul arkeologiska museer. Staden blev 1986 upptagen på UNESCO:s världsarvslista, och arkivet 2001 på UNESCO:s minneslista.

En rekommenderad rutt för besöket är: Börja vid det stora templet i den nedre staden, fortsätt sedan till portarna i den över sex kilometer långa murväggen. Lejonen vid Lejonporten är fortfarande på plats. Gå genom den sjuttio meter långa stentunneln vid Yerkapı och gå ut på rampen. Ovanför finns platsen för Sfinxporten, och de ursprungliga sfinxarna finns på Boğazköy-museet. Kopian av krigaren vid Kungaporten såg du igår i Ankara. Büyükkale är det kungliga slottet och platsen för arkivet, och där finns även en hieroglyfisk inskription inristad i berget i Nişantaş. En sextiofem meter lång del av murväggen i lera rekonstruerades 2005 med originaltekniker; det är där du förstår hur den hittitiska murväggen såg ut i naturlig storlek.

Praktiskt: Området är tillräckligt stort för att utforskas med bil, men du kan köra mellan portarna. Tänk på att tunneln vid Yerkapı och utgången vid Büyükkale kräver bra skor. Det finns ingen skugga, så ta med vatten. Museikortet gäller. Kontrollera de officiella öppettiderna på webbplatsen. Avsätt tre timmar, och åk sedan de två kilometrarna till Yazılıkaya.

Källor: Deutsches Archäologisches Institut (DAI); KVMGM, Hattuşa UNESCO-sida; Wikipedia, Hattuşa; Wikipedia, Hattusa.

Ungefär två kilometer nordost om Hattuşa ligger Yazılıkaya, stadens heliga område. Två öppna klipprum är inristade i naturliga klippformationer; framför dem finns bara resterna av de tempelstrukturer som en gång bevakade ingången. Många av reliefarna skapades i slutet av 1300-talet f.Kr., under perioderna för Tuthaliya IV och Şuppiluliuma II, men området var känt för att ha använts mycket tidigare.

Rum A är en stor galleri: mer än sextio gudar marscherar i procession, med manliga gudar på den vänstra väggen och gudinnor på den högra. Två processioner möts vid den bakre väggen: åskguden Teşup, som står över bergsgudarna, och solgudinnan Hepat, som står över en gepard, med sina söner Şarruma och döttrar bakom sig. Tolv underjordiska gudar och bergsgudar finns också i detta rum. Man kommer till rum B genom en smal passage, och rummet är mer personligt: vid ingången finns vakter med djurhuvuden och vingar; inuti finns tolv underjordiska gudar i rad, tillsammans med krigsguden, och den mest kända reliefen: Şarruma som omfamnar Tuthaliya IV, med armen runt kungens axel. Det antas att detta rum var en minnesplats eller ett minnesrum, byggt av Tuthalias son till minne av honom. Den allmänna uppfattningen är att området användes under vårens nyårsfirande; en studie publicerad 2021 hävdade att reliefarna avbildade himlen, jorden och underjorden, alltså hela universum.

Praktiska tips: Ljust från en vinkel framhäver reliefarna, medan figurer plattas ut i mitt på dagen; välj morgon eller eftermiddag. Rör inte vid stenen; gå ner till knähöjd för att se skillnaden i höjd mellan figurerna. En timme räcker. Besök den officiella sidan för information om biljetter; museet ligger bara några minuter från centrum av Boğazkale.

Källor: Hittite Monuments, Yazılıkaya; Wikipedia, Yazılıkaya.

I centrala Boğazkale, i stadsdelen Çarşı, 82 kilometer från Çorum. Museet öppnade 12 september 1966, renoverades helt 2011 och fick då sin nuvarande utformning. År 1907 hittades två sfinkser i Yerkapı, men de förstördes i en brand. Fragmenten skickades till Berlin för restaurering 1915-1917. En av dem återvände till Istanbul 1924, medan den andra stannade i Berlin. Förhandlingar om återlämnandet fortsatte fram till 1938, men avbröts på grund av kriget och Berlin splittring. Förhandlingarna återupptogs 1974, och 1987 kontaktades UNESCO. År 2011 nåddes en överenskommelse mellan de två länderna. Sfinksen kom från Berlin, och dess motsvarighet från Istanbul fördes hit, och de har stått sida vid sida här sedan den 26 november 2011. De är tillverkade av kalksten och skulpterades omkring 1300 f.Kr. De har lejonkroppar och mänskliga ansikten, samt vingar.

Förutom sfinkssalen berättar museet om stadens olika lager, från den kalklitiska perioden till bysantinska tiden: en port med ett tjurhuvud som tros symbolisera en stormgud, lertavlor med kilskrift och hieroglyfiska inskriptioner, modeller av Hattuşa och det stora templet, samt gravstenar från romersk och bysantinsk tid. Modellerna ger en överblick över staden ovanifrån, vilket gör det lämpligt att besöka museet efter att ha utforskat utgrävningsområdet. Utställningarna kompletteras med informativa paneler och rekonstruktioner.

Praktisk information: Museet är öppet dagligen, och "Müzekart" (ett museikort) är giltigt. Kontrollera den officiella webbplatsen för exakta öppettider. Det är ett litet museum, och ett timme räcker för att se allt. Ta en lunchpaus i Boğazkale och fortsätt mot Alaca. Vägen till Alacahöyük går via Çorum.

Källor: Müzeler Genel Müdürlüğü (muze.gov.tr); Wikipedia, Boğazköy Müzesi; Wikipedia, Boğazköy Sfenksi.

Alacahöyük ligger femton kilometer nordväst om staden Alaca, och femtio kilometer från Çorum. Högen består av sju tusen år av lager: femton byggnadslager från den kalkolitiska perioden till osmanska tiden. Det finns två saker som gör platsen känd. För det första är det gravarna från bronsåldern, från det tredje årtusendet före Kristus: de döda ligger med fötterna väst och knäna böjda; vid deras sida finns guldtiaron, spännen, bronsfigurer och bronsstandarder, vars syfte fortfarande diskuteras, som föreställer solkurser, rådjur och tjurar. Gravarna är restaurerade och kan besökas; originalföremålen finns i Ankara. För det andra finns det den södra ingången till den hittitiska staden, Sfinxporten: mellan två torn står två monoliter som är fyra meter höga, och de två nedersta metrarna av dessa är utformade som sfinxer, som fortfarande står kvar. Reliefarna på sidorna av porten föreställer kungen och drottningen som offrar, akrobater, musiker och jakt; jämför kopiorna med originalen som du såg på museet. Den allmänt accepterade datering är 13:e århundradet före Kristus.

Utgrävningarna började 1907 under ledning av Makridi Bey; 1935, på Atatürks begäran, fortsatte utgrävningarna av det turkiska historiska institutet, först under ledning av Remzi Oğuz Arık, och sedan från 1936 till 1970 under ledning av Hamit Zübeyr Koşay; från 1997 till 1998 fortsatte utgrävningarna av Universitetet i Ankara. I Gölpınar, nära högen, finns den hittitiska dammen som byggdes omkring 1240 före Kristus under kung Tuthaliya IV; den restaurerades och började användas igen under 2000-talet; en hieroglyfisk basaltsten med namnet på gudinnan Hepat hittades där.

Praktiskt: Museet, som grundades 1940, flyttades till en ny byggnad 1982 och renoverades 2011; det är öppet varje dag och "Müzekart" (ett museikort) är giltigt. Avsätt en och en halv timme; börja med museet, sedan porten och gravarna. Det är en lång resa tillbaka till Ankara; lämna platsen innan eftermiddagen.

Källor: Müzeler Genel Müdürlüğü (muze.gov.tr); Hittite Monuments, Alacahöyük; Vikipedi, Alacahöyük; Wikipedia, Alaca Höyük.