Sydkusten av viken, från Narlıdere till Barbaros.

Börja vid den västligaste stationen på M1-tunnelbanelinjen, Narlıdere Kaymakamlık. Linjen nådde denna station i mars 2024, och inom distriktets gränser finns fyra stationer. Det innebär att Narlıdere nu är en kustort som kan nås direkt från Konak. När du går ner från stationen till kusten ser du hur distriktet sluttar ner mot viken. Distriktets centrum ligger ganska högt ovanför havet, medan kustområdet är en rak sträcka. När du når kusten befinner du dig på en gångväg som är indelad i två etapper och som, enligt uppgifter, är över två och en halv kilometer lång. Börja din promenad från den östra änden och gå västerut, så att morgonsolen ligger bakom dig. Längs vägen finns bänkar gjorda av natursten och betong. Om du inte har bråttom kan du sitta ner och titta på Karşıyaka och Çiğli-linjen på andra sidan viken. Som en del av projektet har fyra fiskepier byggts för de som vill komma närmare havet. Det är här du oftast ser folk fiska tidigt på morgonen. Det finns också en terrass med träutseende, liknande den i Bostanlı, som är ett bra ställe att ta bilder på tidigt på morgonen när den är tom. Var uppmärksam på växtvalet, eftersom området är anlagt med växter som tål salt havsluft och vind. Förutom alltidgröna träd som tall, hagtorn, prydnadskörsbär och lager, används också färgglada buskar som lavendel, viol, syren och gaura. Baku Park ligger inom detta kustområde och erbjuder moderna lekplatser för familjer med barn. Konstverk från İzmir Sculpture Workshop har också placerats längs kusten, och att leta efter dem kan ge din promenad ett extra mål. För de som vill cykla finns en kilometerlång cykelväg och en BİSİM-station längs kusten. Det finns totalt fyra BİSİM-stationer i distriktet. Du kan hyra en cykel för en kort tur och cykla till slutet av vägen och tillbaka. I Limanreis, i väster, har man efter att vattenprover visat rena resultat, planerat en offentlig strand med blå flagga, som är den närmaste till stadens centrum. Om du planerar att bada, kontrollera strandens aktuella status i förväg. Medan du promenerar, tänk också på distriktets historia. Enligt uppgifter gav romarna området namnet Akhilleion, vilket på luviska betyder "vattenpass", och den smalaste delen av viken låg mittemot denna kust. Under osmanska riket byggdes Sancakburnu-fästningen år 1666 på order av Köprülü Mehmed Paşa för att kontrollera denna smalning. Fästningen ligger idag inom Balçovas gränser och är en militär anläggning. Det sägs att distriktets namn kommer från granatäppelträden runt Ali Onbaşı-bäcken, och Narlıdere är fortfarande känt för sina citrusodlingar och blomsterodlingar. Enligt uppgifter från provinsstyrelsen för kultur och turism var befolkningen i distriktet bara runt två tusen sexhund Efter en timmes promenad, ta en ESHOT-buss som går västerut längs strandvägen för att komma till Güzelbahçe. Om du vill fortsätta med färja, kom ihåg att IZDENİZ har avgångar till Güzelbahçe. Källa: TGRT Haber, projektet "Narlıdere Sahilevleri" vid kusten; Wikipedia, Narlıdere.

Börja din förbi bryggan i Yalı-kvarteret i Güzelbahçe; om du kommer med färja är du redan där. Yalı är distriktets mest livliga område, och denna del av kusten är centrum för Güzelbahçes vardagsliv, med sin fiskhamn, fiskmarknad och den renoverade strandpromenaden. Distriktets ekonomi bygger främst på fiske och jordbruk, så det är en speciell upplevelse att se båtarna anlända till hamnen tidigt på morgonen eller mitt på dagen. Runt hamnen finns en fiskmarknad; ett bra ställe att titta på och lära sig vad som fångas i viken under olika säsonger.

Fortsätt sedan längs strandpromenaden som sträcker sig från hamnen till nattmarknaden. Denna sträcka, som är ungefär en kilometer lång, har renoverats i två etapper med palmer, möbler, parker och en strandanläggning, vilket gör den till en vacker strandpromenad. Längs vägen finns bänkar precis vid havet, där du kan sitta ner och titta västerut, mot Urla. Det finns också små parker längs vägen, som kan användas som rastplatser om du reser med barn.

Under sommarmånaderna anordnas en nattmarknad i Yalı-kvarteret varje kväll; om du planerar din rutt i omvänd ordning är det en bra idé att spara detta stopp till kvällen. Längre västerut, i Siteler-kvarteret, finns en offentlig strand som drivs av kommunen, och det är också möjligt att bada längs kusten i Maltepe. Det finns åtta stränder längs distriktets kust, varav en har en blå flagg; kontrollera deras status beroende på säsong hos kommunen. Güzelbahçes kuststräcka sträcker sig från Narlıderes Limanreis-område i öster till Urla's Çamlıçay-område i väster, så under denna promenad ser du bara en del av distriktets kust.

Berättelsen om distriktets namn är också en del av detta stopp. Güzelbahçes äldsta namn är Kilizman, och det här namnet kommer från den antika staden Klazomenai, vars ruiner finns i Urla İskele. År 1936 blev det en by under Urla och fick namnet Kızılbahçe, år 1957 fick det sitt nuvarande namn, och år 1993 blev det ett eget distrikt. Under en period var det sammanslaget med Narlıdere och bildade ett enda distrikt med namnet Narlıbahçe; därför är kopplingen mellan detta stopp och det första stoppet inte bara geografisk.

För foton kan du gå tillbaka till bryggan och ta bilder mot kusten, vilket visar de låga byggnaderna i området och sluttningarna i bakgrunden. Mitt på dagen är ljuset starkt, så det bästa ljuset för att fånga havets färg är tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen. Det finns många platser att sitta ner runt bryggan och längs strandpromenaden, så det är ett bra ställe att ta en lunchpaus. Vinden från viken kan kännas även här, så våren och sommaren är mer lämpliga för promenader längs

Urla hamnen ligger vid kusten i İskele Mahallesi, norr om Urla centrum, och är den del av rutten som bär på den tyngsta historiska bördan. När du anländer, titta först mot öster, mot den låga åsen som vägen korsar; det är Limantepe-högen. Högen anses vara en av de äldsta hamnarna i Egeiska havet, och spåren av bebyggelse sträcker sig från den neolitiska perioden till slutet av bronsåldern. Arkeologiska utgrävningar påbörjades 1950 av Ekrem Akurgal och har pågått sedan 1992 under ledning av Hayat Erkanal. Utgrävningarna på land kompletteras av undervattensstudier som utförs av universitetet i Haifa, vilket innebär att en del av denna hamn idag ligger under havet.

Arkeologiska utgrävningsområdet är organiserat, så försök inte att gå in; observera högen från vägen och kusten. Enligt källor korsar den moderna vägen som leder till Urla hamnen åsen i öst-väst riktning, och bebyggelsen längs kusten har skadat högen. Med denna information i åtanke är det inte svårt att föreställa sig att under det som ser ut som en vanlig vägkant ligger tusentals år av murar och hus. Att man hittat obsidan från ön Melos i de neolitiska lagren visar att denna plats var en hamn med kopplingar till de egeiska öarna redan under en mycket tidig period.

Sväng sedan norrut, mot vägen som leder till Karantinaön. Ön ligger mittemot İskele Mahallesi och innehåller rester av den antika staden Klazomenai; invånarna i Klazomenai flyttade till denna ö för att undkomma persernas rädsla. Enligt källor var det under Alexander den stores tid som ön först förbindes med fastlandet. Den antika vägen förstördes med tiden, och den nuvarande fyllningen anlades 1955. Ön fick sitt namn från de karantänsanläggningar som etablerades av fransmännen 1865; anläggningarna användes fram till slutet av första världskriget i kampen mot epidemier. Karantinaön är en av de tre kvarvarande karantänsöarna i världen.

Öns senare historia är också intressant. Under 1950-talet fanns ett institut för hav och sol, och under 1960-talet ett sjukhus för ben- och ledåkommor. 1986 omvandlades anläggningen till Urla statssjukhus, som 2014 flyttade till en ny byggnad utanför ön. Idag är ön ett skyddat område och används faktiskt av hälsoministeriet; innan du går in, kontrollera om det är tillåtet, annars räcker det att observera ön från vägen och kusten. Längs vägen ser du de två olika sidorna av viken på din högra och vänstra sida.

Resterna av Klazomenai på fastlandet ligger också i närheten, och staden är känd för sin olivoljeproduktionsanläggning som dateras till det sjätte århundradet f.Kr.; denna histor

När du anländer till Barbaros, parkera din bil vid byns ingång och promenera in på gatorna; detta är en plats som bäst utforskas till fots. Byen var en by fram till 2014, men är idag en stadsdel i Urla, och enligt invånarna är det en bosättning som är ungefär sju hundra år gammal. Dess gamla namn var Sıradam; i en lista över byar från 1928 nämns den som Barbaros, en by i distriktet Barbaros, som tillhör Çeşme. År 1940 hade byn 507 invånare, och år 1955 räknades den som en av byarna i distriktet som tillhörde Urla.

Börja vid bytorget; detta är byns samlingsplats, och bakom torget ligger kullarna som leder till byns jordbruksområden. Gå sedan in på gatorna och leta efter "oyuk"-installationerna. "Oyuk" betyder "skrämsel" på det lokala språket, och sedan 2016 har färgstarka skrämselinstallationer ställts ut överallt i byn. Under det första året tillverkade byborna cirka fyra hundra "oyuk" i sina verkstäder; vid den tiden hade byn 416 invånare, vilket innebar att varje bybo fick en skrämsel. Eftersom skrämselinstallationerna slits ut av värme och kyla, byts de ut varje år, så du kommer att se olika uttryck varje gång du besöker.

Skrämselinstallationerna har ett syfte: att uppmärksamma jordbruket. "Oyuk"-festivalen startades som ett gemensamt projekt för att revitalisera jordbruket i byn, marknadsföra byn, generera inkomst för byborna och vända på migrationsströmmarna. Den första festivalen lockade sex tusen besökare, och festivalen hålls varje år i slutet av sommaren. Bygdens historia inom turism sträcker sig ännu längre tillbaka; från mitten av 1970-talet till 1998 sålde bykvinnor hantverk längs vägen till besökare som kom för att se folkliga föreställningar som arrangerades en dag i veckan.

Den 17 oktober 2025 togs Barbaros upp på FN:s Världsturismorganisationens lista över de bästa turistbyarna. Sedan dess har antalet besökare, både inhemska och utländska, ökat, så gatorna kan vara trånga under helger och festivaldagar. De mest hektiska perioderna för byn är våren och hösten; om du vill ha en lugnare upplevelse, välj en vardag.

Idag finns det hantverksverkstäder i byn, och de flesta av dessa verksamheter drivs av kvinnor. Evenemang som en utomhusbiograf, en kvinnokör och en rytmverkstad arrangeras också genom gemensamma insatser; eftersom schemat kan variera, är det bäst att kolla aktuella meddelanden innan du åker. Att delta i en av verkstäderna är det bästa sättet att lära sig hur skrämselinstallationerna tillverkas eller att se byns